inre erfarenheter

Viktigt

Det är mycket jag har slutat göra därför att det inte känns viktig längre. Mycket lite känns viktigt idag. Sedan tänkandet drabbade mig har tomheten manifesterat sig i allt mer.

Det var under en resa runt norra Italien med Michael K som jag tror det började på allvar. Isolationen hade blivit outhärdligt trängd och jag ville fly kroppsligt. Men det var senare i en miljö som mest liknar ett fängelse, och där jag mötte Meursault som jag efter en känsla av att ha gett upp, på ett sätt flydde i tanken. Det var på samma gång en flykt inåt som en flykt bort från mig själv eftersom någon identitet eller något fast att hänga kvar vid blev omöjligt.

Camus bok slutar i intet, något som kanske är sant men som jag inte kan nöja mig med. Det är denna märkliga situation som får mig att fortsätta. Det är märkligt därför att man börjar se humorn i det absurda. Likgiltigheten ger en slags distans, ett avskärmande som blir en form av frihet. Det mesta blir oviktigt och bara det som verkligen betyder något prioriteras.

Under lång tid har jag inbillat mig att latheten har varit det främsta hindret för att ta itu med diverse projekt och att disciplin var medlet med vilket detta skulle uppnås. Det har jag slutat tro på nu. I ett tillstånd av exil är det bara det som verkligen betyder något som görs, allt annat förblir ogjort.

Det enda som känns viktigt nu är att fortsätta skriva.

Standard

5 thoughts on “Viktigt

  1. haecceitas skriver:

    Mycket bra skrivet. Den arbetsmoral som tvingar fram dåligt samvete pga uteblivna prestationer är onekligen en av nuets vidrigaste kvantifieringsmaskiner. Vittnesbörd och skrivande kan inte vara kalkerade efter lönearbetets effektivitetsideologi, då förlorar de sin relevans och blir upprepade konstateranden eller framtvingade, tomma floskler.. Men det tar tid att låta konsekvenserna av denna insikt sjunka in, eftersom vi ju , i allt vi gör, är programmerade att kalkera lönearbetet. Produktion, innovation, prestation.. Även de radikalaste ansatser är smittade av insidans laster och hindrar oss att ta de riktigt djupa andetagen. Kanske ligger detta i själva språket? Kanske är språket i sig en mask som det gäller att kasta av sig – inte för att nå någon förborgad sanning eller några eviga idéer, utan helt enkelt för att öppna ännu en dörr, ta ännu ett steg? Observera att detta ingalunda innebär att skrivandet måste upphöra, bara att _formen_: är betydelsefull, att den inte kan separeras från innehållet; språket gör ju sig gällande på så många plan av verklighet att det vore naivt att föreställa sig en tillvaro utan språklighet. Snarare handlar det väl om _vilket_ språk man begagnar..

  2. ”And where does the newborn go from here? The net is vast and infinite.”

    Först avskydde jag förändringarna här på bloggen, men det här, det du skrev på Motarbetaren, är riktigt bra.

  3. Det skulle vara: ”men det här, OCH det du skrev på Motarbetaren, är riktigt bra.”

    Jisses, jag låter mer magsur än vad jag menade. Note to self: Om man ska klaga på nåt, får man gärna också förklara var klagan kommer ifrån (och de man älskar är man hårdast mot, vilket leder till mer halvkonstruktiv kritik).

    ”Vilka är dagens nomader, vilka är dagens verkliga nietzscheaner?”

    Jag har ogillat detta motto. Det later i mina öron väldans pretensiöst, och när formatet på blogget ändrades och man fick en mening (en aforism?) pa varje post och varje sida, kändes det hela lite fattigt, som om man tog sig själv alltför seriöst… jag menar, aforismen är för mig väldigt intressant, men samtidigt en stil som svårligen behärskas (en Nietzsche eller en Ekelund föds inte över en helg). Detta var EXAKT vad jag har ogillat här.

    Är blog-skrivandet samma sak som Nietzsches anteckningsblad? Jag misstänker att det är något mer än så, något annat, bredare, vilket också den senaste aktiviteten här har visat på. Det är upp till oss att arbeta fram en ny stil här, och låta vardagen och populärkulturen tvätta ur och befrukta alla reflexioner kring gamla filosofskägg- och mustascher. I detta ”föraktade medium” kan vi kanske få bevittna ”födseln av nytt liv”?

    ”Det enda som känns viktigt nu är att fortsätta skriva.”

  4. Det har lekts och experimenterats mycket. En del har funkat, annat inte. Mycket har också helt enkelt varit ett försök att komma bort från prestationsångesten att skriva varje bloginlägg som långa essäer. Jag måste säga att detta faktiskt var ett försök att inte ta mig själv på för stort ansvar, att släppa kontrollen över orden och tankarna, göra bloggen till ett stort kollagé ungefär. Men du har rätt; det har varit ganska fattigt. Dags att testa nytt med andra ord.

    Jag misstänker samma sak om bloggandet (eller textande på nätet öht). Det är en intressant tanke värd att utforska, den om allt detta språkexperimenterande kan vara en del av skapandet av nytt liv. Med tanke på det, vad är det för nått du länkar till på centralstation.com?

Kommentarer inaktiverade.