Gamla inlägg

Gelassenheit

Gelassenheit betecknar ett avspänt lugn inför livets kontingens, en rofylld och avskild väntande hållning utan rädsla. Bland medeltidens mystiker betydde det ungefär öppenhet för det guddomliga.

Mäster Eckhardt skiljde Gudomen från Gud. Gudomen är det absolut transcendenta, annorlunda som alltid faller utanför det mänskliga tänkandets räckvidd. Gelassenheit innebär ett slags meditativt tillstånd och en etisk relation som, med Eckharts ord, tänder en gnista i människans själ och förbinder den med Gud.

Heidegger återknyter i sin filosofi till Gelassenheit när han säger att varats sanning ytterst handlar om att människan egentligen aldrig kan gripa varat eller ursprunget till hur det varandes ges. Gelassenheit blir här att lämna ifred, att låta vara.

Nietzsche använder sig av begreppet i Bortom gott och ont där han talar om att “leva med en oerhörd och stolt måtta; alltid bortom -.” Nietzsche uppmanar oss att leva det liv vi har som om det inte var detta liv, utan ett annat och bättre; som om vi redan befann oss bortom livet.

Standard

4 thoughts on “Gelassenheit

  1. Apropå Gelassenheit och Nietzsches uppmaning så påminner det ju inte så lite om Paulus etos och uppmaning till de troende: »Anpassa er inte efter denna världen«.

    Eller med profeten Muhammeds ord: »Uppträd i denna världen som en främling, en som är på genomresa. Islam framträdde som en främling och kommer att sluta som en sådan. Och lycksalig är främlingen.«

    Dessa uttalanden har sin grund i en traditionell kosmologi, d v s en icke-dualistisk. Det är genom denna vi kan förstå till synes paradoxala fenomen såsom taoismens ”icke-verksamma Verksamhet”, wu-wei (se t ex Tao-te-king, kap. 73).

  2. m skriver:

    Oj, satte kaffet i vrångstrupen, Paulus kosmologi icke-dualistisk? – jag tror att det precis är det som är mitt stora problem med traditionalister et consortes: monismen. Så här skriver Jacob Taubes, som vid sidan av Karl Barth är den mest engagerade av Paulusexegeterna, till Carl Schmitt a propos Hobbes förvisso, men det är ändå en diskussion om dualism versus monism – anarki verus tradition:

    ”Why should Leviathan be considered only a ‘literary idea’? Hobbes is dead serious when he speaks of the ‘great Leviathan’, that ‘mortal God’ to whom we owe – and this is the decisive point – ‘peace and defense’ ‘under the immortal God.’ This is also why ‘that Jesus in the Christ’ is not an empty phrase, but an ever-returning principle. This is why the machine of the state is not a perpeetum mobile, a thousand-year Reich, sine fine, but thus mortally a fragile balance between inside and outside, thus mortally always defeated. It was not only the ‘first liberal Jew’ who discovered this ‘barely visible crack,’ but the Apostle Paul (…) to whom at the turn of the ages, distinguished inside and outside, also for ‘the political.’ Without this distinction we are exposed to the thrones and powers that in a ‘monistic’ cosmos no longer know any Beyond. The boundary between spiritual and worldly may be controversial and is always to be drawn anew (a nevverending task of political theology), but should this separation cease, we will run out of (Occidental) breath(…)”

  3. Den traditionella kosmologin icke-dualitet låter sig dock inte reduceras till en monism. I Paolo Scroccaros artikel Metaphysics of Non-duality, Truth and Pluralism finner vi följande citat av René Guénon ur verket Introduction to the Study of Hindu Doctrines (som trots titeln inte begränsas till de indiska lärorna):

    «One can say that monism is characterized by this, which, not admitting the absolute irreducibility and trying to go beyond the apparent opposition, believes it can succeed in reducing one of the two terms to the other; if, in particular, one deals with the opposition spirit-matter, on will have on the one hand a spiritualistic monism, which claims to reduce matter to spirit, and on the other a materialist monism, which claims to the contrary to reduce spirit to matter […] it happens almost fatally […] to deny the opposition […] in reality the two opposite monist solutions are only the two sides of a double solution, in itself totally insufficient. It is a this point that an other solution should be brought in. […] We will designate this doctrine by the appellation of non-dualism, or better still, as the doctrine of non-duality, wanting to translate the Sanskrit term advaita-vada in the most exact way possible».

    «Even though not admitting, as monism, any absolute irreducibility, non-dualism differs profoundly from it because it does not claim at all that one of the two terms is reducible to the other so simply; it will consider the one and the other simultaneously in the unity of a common principle, of a more universal character, in which they are both contained no longer as opposites, but as complementary […] non-dualism is in this way the unique type of doctrine that is consistent with the universality of metaphysics.»

  4. m skriver:

    Haha, sannerligen, fascister kan verkligen inte tänka, liknelsen emellan Yin-Yang och kristendom… Mein gott, inte ens kristenhetens abc kan de, patrasket som är rädda för möte och blandning av annorlunda… Pneuma är mot Sarx _och_ Psyche.

Kommentarer inaktiverade.