Gamla inlägg

riff-raff och utsidan

Erkännande: Jag ska med en gång erkänna att jag inte har orkat läsa hela riff-raff 8. Över fyra hundra sidor ultravänsteristisk teori, den ena mer invecklad än den andra, är helt enkelt för mycket. Hur intressant och givande innehållet än är skulle det inte skada om riff-raff både en och två gånger funderar på hur dom kan motivera sina läsare att ta till sig tidskriften. Mina korta anteckningar ska inte tas för något annat än ett flyktigt försök att sammanfatta mina tanker efter flertalet fragmentariska läsningar.

Ömsesidig inblandning: Den första viktiga punkten i det perspektiv som presenteras och diskuteras är den om “proletariatets och kapitalets ömsesidiga inblandning”, dvs att ingen av sidorna i förhållandet är primärt. Denna historisering av klasskampen är viktig därför att den undergräver den form av essentialism som “kritiken av förmedlingarna” (fack, parti, etc..) vilar på och vilket gäller lika mycket för den insurrektionella anarkismen som för ultravänstern.

Normativitet: Om de förmedlingar som “hindrat en ren kamp” förstås som historiska begränsningar kan man inte heller längre kritisera begränsningar i specifika kamper utifrån ett rättesnöre på “genuin” kamp. Detta har diskuterats tidigare här och här.

Autonomi: “Så snart självorganiseringen etablerats får folk nog av den”. TC:s utläggning om autonomins bittra seger påminner mig mycket om Virnos tes om multitudens exodus. Det tidigare förhållandet, då autonomin var revolutionär i en mening, har överskridits av kapitalet själv (omstruktureringen) och nu är förhållandet förändrat i grunden och inte längre dialektiskt. Kommuniseringen måste tänkas på ett helt annat sätt än autonomin. Frågan är inte ‘hur göra motstånd?’ utan hur, när arbetaren speglar sig i sin egen avsky och flyr, inte flyr ner i intet, i nihil, utan vänder sig till utsidan, och ockuperar ny geografi. Det svåra ligger i att denna nya plats är en plats på imperiets icke-plats, ett nomadiskt slätt rum. Den krigiska ockupationen och prosaiska kartografin av dessa vilda stigar låter sig inte kodifieras. Ett nytt tänkande krävs – nomadtänkande.

Utsida: Det tycks för mig som att TC har tagit Marx till sin gräns, och lite längre, men inte riktigt låter sig beträda tröskeln till utsidans filosofier. Detta är vad Marcel gör, och inte helt oväntat precis vad som är så svårt för marxisterna, vilket visar sig ytterst tydligt i Henrikssons utomordentligt röriga text. “Resultatet blir ett eklektiskt »aggregat» av referenser – en bristande dialektik.” Om utsidan inte kan kodifieras av den väldiga marxska dialektiken måste det vara fel och förkastas. Björkhagengruppen gör åtminstone en ansats, men landar i ett slags immanentistisk perspektiv, inte helt olikt Hardt & Negris.

Standard

25 thoughts on “riff-raff och utsidan

  1. olleistockholm skriver:

    Gaahh! Jag har inte heller pallat mig igenom hela. Och det lär ju nite bli lättare att få till läsningen när man pluggar 30p denna termin. Men jag har bestämt mig för att jag ska avsluta varje biblioteksvistelse med en halvtimme riff8. får se om jag någonsin når mitt mål :-)

  2. Bra synpunkter, iammany. Riff#8 dras onekligen med tegelstensproblematiken, något som kanske blir ofrånkomligt när man har ena foten kvar i en teoretisk diskurs som på flera sätt är oförmögen att överskrida sig själv; hur mycket marxisterna än försöker teoretisera sig vidare, fastnar de ändå ofta i sin egen begreppsapparat så länge de förblir just marx-ister. TC har en del lysande insikter, men för att ta till sig dessa måste man tränga genom den tungrodda begreppsexercisen. Med detta givetvis inte sagt att teori inte får vara ”svår”, bara att skolastisk trogenhet till framställningsformen inte alltid är ett självändamål.

    Riff-raff har ju gått åt det tyngre hållet under ett antal nummer, och det här är väl kanske så långt de kan gå utan att, som du skriver, på allvar gå bortom Marx. Personligen tyckte jag marcels bidrag och polemiken mot honom var bland de mer givande texterna i det här numret – meningsutbytet, som marcel också på flera sätt går bortom med sitt ”svar” som inte är ett egentligt svar – illustrerar på flera sätt det pågående paradigmskiftets språkförbistring.

  3. Nä, det är helt enkelt för mycket begärt av riff-raff. Det kunde ju ha delats upp i två nummer, minst. Dom kunde gott och väl utelämnat delar av TC-Aufhebendelen och gjort det mer lättillgängligt. Som sagt, det är egentligen varken svårigheten eller de enskilda texterna i sig som är problemet. Men riffarna skulle nog blir mer uppskattade – och lästa! – om dom tänkte en och två gånger till om presentationen. Givetvis ska man låta teorier bli så rigorösa och stringenta som behövs, men man behöver ju inte stöta bort intresserade för mycket, särskilt inte när det gäller tidskriftsformatet.

    Det ska bli intressant att se vad som händer med riff efter detta nummer. Jag hoppas på genomgående förändringar, både när det kommer till formen/presentationen och de teoretiska bidragen (ja, marcel gjorde verkligen helt rätt med sitt bidrag).

  4. Först en rättningskommentar som ännu inte offentliggjorts på hemsidan: Beskrivningen av ömsesidig inblandning är otillräcklig så som den skrivs och var det enda TC själva hade invändningar mot i inledningen. Kritiken från deras sida är att formuleringen som den står nu (att varken kapitalet eller proletariatet är drivande) endast är en replik på operaismen men inte fångar det oerhört centrala begreppet ömsesidiga inblandning. Detta beskrivs istället bäst i Rolands kommentar om kvarnspelet: att produktionssättet kommer i motsättning till sig självt.

    Tungt att läsa, visst. Försök att föreställa er hur tungt det var att producera det! Det var ett arbete som rubbade hela ens tillvaro, som sög all skapande rakt ur en men samtidigt öppnade upp perspektiv som gör att man i efterhand förstår att det verkligen var värt det.

    Jag håller med om kritiken mot framställningsformen och allt det där… Förhoppningsvis gjorde vi översättningar som åtminstone gör tillägnandet av TC något lättare än att läsa på franska, eller några av de engelska översättningarna på nätet.

    Att översätta och ge ut TC var ett projekt på över ett och ett halvt år. Detta var samtidigt en läsning av texterna (samt kommentarer från Aufheben m.fl.). Och trots att man har ägnat det så mycket tid så smyger det trots allt tyvärr in sig en liten felaktig formulering om ömsesidig inblandning till exempel. Jag vill erkänna att vi tog på oss ett för stort arbete, och några ryggar höll på att knäckas, men vi överlevde. Hoppas några av er lyckas med en verklig läsning (alla TC-texter tre gånger minst rekommenderas). Just det, en anledning till att det svällde så var att det var omöjligt att förstå TC utan mer TC — deras terminologi framträder över de olika texterna även om det på ett sätt inte är tillräckligt med det urval som gjordes (som växte under arbetets gång).

    ”Nä, det är helt enkelt för mycket begärt av riff-raff. Det kunde ju ha delats upp i två nummer, minst. Dom kunde gott och väl utelämnat delar av TC-Aufhebendelen och gjort det mer lättillgängligt. ”

    Såhär var det: först hade vi barat tänkt publicera TC–Aufheben diskussionen. Senare förstod vi att TC:s egna texter var viktigare — lyonesarna t.ex. I slutändan stod vi med ett mycket stort textmaterial, men valde att trycka skiten på ett sätt för att få en känslomässig tillfredställelse av att materialisera allt arbete.

    Men nästa gång blir det i alla fall något tunnare. Förvänta er dock inte att TC har lämnats bakom oss som något färdigavhandlat tema.

    Vad vi borde ha gjort kanske är att presentera numret offentligt vid fler tillfällen än ett, försökt ordna med studiecirklar osv., men vi har faktiskt varit helt utmattade.

    Några egna kommentarer om Henriksson och Marcel. Henrikssons röriga text visar trots allt på något som jag tycker fler borde reagera på: att Marcel faktiskt inte grundar sin idé om kommuniseringen på motsättningsförhållandet och att det således är en ickematerialistisk beskrivning av revolutionsprocessen — trots utomhusets filosofi. Samtidigt har jag övertygats om att revolutionen inte är en Aufhebung och att Marcel gör några (i Sverige) nya uppdikningar med sin essä. Det är framförallt det okritiska tillägnandet av hela resonemanget i den texten i vissa läger jag haft svårt för, och jag tycker det har varit prolematiskt att kommuniseringsbegreppet bland vissa har blivit så starkt associerat med Marcels formulerande av det. Dauvés är annorlunda, TC:s är annorlunda… Dock så liknar Marcels resonemang på några ställen en del av vad som har gjorts i Frankrike i och utanför tidskriften Meeting. Nåja, ordentligare kritik av Marcel kommer komma tids nog…

    Om några har lust att träffas och snacka om numret och TC någon gång så bor vi ett par stycken i Gbg.

  5. Anonym skriver:

    ”… att Marcel faktiskt inte grundar sin idé om kommuniseringen på motsättningsförhållandet…”

    Hur?

    Jag trodde just det handlade om hur man förstår kommuniseringens förhållande till motsättningsförhållandet, allt annat är ju en icke-fråga. En fullständigt ointressant debatt. I tes 7 av Angrepp/undandragande formuleras ju det explicit exempelvis. ”Kommunismen måste finnas som det problem som ställs för klasskampen själv med andra ord för den relation som fogar arbetet qua icke-kapital samman med kapitalet qua icke-arbete. Kommunism är ändamålsvidrig, inte ändamålsenlig emedan det är det positiva upphävandet av kapitalets telos.” Alla ord – övergivande, flykt, attack, vägran – med varsin innebörd – är ju delkomponenter i den totalitet som är kommuniseringen och måste ju just genom sin betydelse – med andra ord deras funktion som övergivande, flykt, attack, vägran usw betyda att det existerar en nödvändig relation till motsättningsförhållandet.

    Diskussionen rör sig väl därför ytterst om något annat, i alla fall om man läser Björkhagengruppens text…

  6. Rask skriver:

    Jag är intresserad av att förstå hur man i praktiken kan ha en icke-normativ förståelse av klasskamp och kommunisering.

    1) Är inte kommunisering en möjlighet i klasskampen, inte den enda möjligheten? Med andra ord krävs det inte en värdering av det ena ”det kommuniserande” framför det andra ”alternativet” för att ta ställning för kommuniseringen…

    2) Om motsättningens förhållande så att säga är ”lagbundet”, med andra ord att det äger rum pga materiella omständigheter (historia), var finns då behovet av en teori förutom en eventuell historisk nödvändighet? Och vad om något om inte detta är metafysik? – en normativ förståelse av historien och klasskampen? – då ju all kamp sätts i jämförelse med den kommunisering som idag är möjlig, men ändå aldrig tycks ske.

    Hej jehovas någon ?!

  7. Svar till Anonym:

    Det är inte Björkhagengruppen jag tänker på nu. Det huvudsakliga problemet jag har med Marcels resonemang är enligt mig att han inte ser kommuniseringen som klasskamp (av en annan kvalitet än den vardagliga/dagskraven). Istället har vi hos honom talet om flykten från klasskampen, och vi får intrycket av att det är någon annan sorts kampsom krossar kapitalet. Men vilken är denna andra kamp: den mänskliga naturens (Gemeinwesens) kamp mot den hjärtlösa omänskligheten? Jag trodde vi syftade efter att röra oss bortom det synsättet.

    Proletariatets fiende är kapitalet eftersom det är själva kapitalets existens som är orsaken till den egna eländiga situationen, alltså den situation som tvingar till kamp. Jag menar att man hamnar fel när man ser fienden i en aspekt i sig själv. Dock så grundar sig kommuniseringsperspektivet på att nästa tillvägagångssätt när det handlar om att bekämpa kapitalet, när försöken att uppnå autonomi (dvs. försök med att bryta förmedlingarna med kapitalistklassen) inte når längre (när du ser att du förblir proletär trots din autonomi) blir kommuniseringen, är avskaffandet av alla de betingelser som definierar en själv som klass. Kommuniseringsåtgärderna är på detta sätt klasskampsåtgärder, handlanden som förenar individer i vad de har gemensamt mot en motpart — fiendeklassen. Så länge det finns ett kapital att avskaffa betyder det att klasskriget fortfarande rasar eftersom kapitalets existens endast kan finnas i existensen av ett proletariat.

    ”De enklaste saker är ofta svårast att förstå. En klass erkänner sig som klass genom sitt förhållande till en annan klass; en klass existerar endast i så måtto som den måste utkämpa en strid mot en annan klass. En klass har ingen a priori definition som förklarar och producerar dess motsättning till en annan klass; det är endast i sin motsättning till en annan klass som den erkänner sig som en klass, det är den andra klassen som är klassens raison d’être.” (TC, ”Ett svar till Aufheben”, riff-raff nr 8, s. 155)

    Detta kommer ursprungligen från Marx text Klasstriderna i Frankrike.

    Det positiva som jag tycker Marcel pekar mot, men hamnar lite snett, är det helt riktiga att kommunisering är något radikalt annorlunda än den vardagliga klasskampen. Men han går för långt när han säger att vi bara har klasskampen (som inte för mår röra sig bortom kapitalets horison) och sedan de revolutionär praktikerna (som inte är klasskamp). TC formulerar det istället såhär: vi har den vardagliga klasskampen — pendelrörelsen utan slut, dagskraven, sedan har vi revolutionen, dvs. kommuniseringen. Men däremellan finns brottet som är den radikala brytningen med den vardagliga klasskampen. Kommuniseringen är inte vardagskampens överväxt till revolution.

    I riff-raff nummer 8 försöker Marcel reparera (eller om man vill vara snäll: förtydliga) den bild man kan få i den läsning av ”Angreppets och undandragandets kommunism” (riff-raff nummer 7) som är att vi där skulle ha att göra med en dualism mellan ”intern kommunisering” och ”extern kommunisering”. Marcel försöker i riff-raff nr 8 säga att vi har att göra med ”en begreppslig klyvning av en reellt enhetlig process”, men det är som jag ser det bara en maskering av det grundläggande problemet.

    För det första motsätter jag mig föreställningen om en från och till närvarande ”intern kommunisering”. Jag ser det inte som kommunisering när man ”negerar värden” inom det kapitalistiska samhället. Det finns inga isolerade kommunistiska åtgärder. Kommunisering är ett socialt uppror. Och den ”externa” kommuniseringen är i sin tur inte ”extern” från klasskampen som jag sa tidigare i och med att vi i kommuniseringen förenas på grundval av någonting i kampen mot en annan klass, kampen mot kapitalet — förening på klasskampens grund. Sålunda vill jag istället för Marcels begrepp

    Klasskamp / extern kommunisering (beroende av intern kommunisering)

    ställa:

    vardaglig klasskamp — brott — kommunisering

    …där de tre är olika kvaliteter i motsättningen mellan proletariat och kapital, dvs. i klasskampen.

    Kort replik till Rask:

    Vi tycker att vi visst kan och böe ha åsikter om att det är kommunisering vi önskar. Initierandet av kommuniseringen är trots allt en aktiv handling av människor och emedan frågan om kommuniseringen kan komma att ställas (vi ”kommunisatörer” försöker ställa frågan) så kommer också kapitalistiska frågor ställas, liksom kapitalistiska lösningar presenteras på dessa frågor. Den här saken diskuteras i texten ”Tre teser om kommuniseringen” från Meeting nummer 1 — översatt men inte tryckt i riff-raff — http://riff-raff.se/wiki/meeting/tre_teser_om_kommuniseringen

    Det ”ickenormativa”, eller kanske vad jag egentligen tänker på: TC:s kritik av Dauvé i ”Normativ historia och proletariatets kommunistiska essens” är det problematiska med att påföra gamla tiders, gamla kampcyklers problem kommuniseringsproblematiken (något Dauvé gör). För TC är det centralt att frågan om kommunisering produceras av den nuvarande kampcykeln (eller vid den gamla kampcykelns nedbrytning). Jag tror man är väldigt fel ute om man i namn av ”ickenormativitet” vägrar ta ställning i saker och ting bör utveckla sig. Den bästa teorin förklarar dock rimliga utvecklingsmöjligheter: det måste så att säga finnas en objektiv grund till kommunisering. Klassernas möte måste trots allt ske på ett visst sätt. Men som bland annat ”Tre teser om kommunisering” säger är att den nuvarande situationen också producerar kontrarevolutionära svar. Kommuniseringen ges inte automatiskt (men underlättas av läget).

    Sist vill jag också säga att kommuniseringsperspektivet inte är att fördöma all klasspraktik som inte direkt är kommunisering. Kommuniseringen initieras nämligen vid en redan hög nivå av klasskamp, faktiskt som en fortsättning på självorganiseringen. Fram till revolutionens början har man dock all anledning att vara mycket kritisk till fackförenings”kamp” t.ex. Kommuniseringen får inte bli en bakväg till vänsterism, för vi går inte från LO till kommuniseringsåtgärder. All vardaglig klasskamp är fackföreningsmässig men all fackföreningsmässig kamp är som tur är inte beroende av fackföreningar. (Se avsnittet ”Från självorganisering till kommunisering” i inledningen till riff-raff nr 8). Detta citat sammanfattar det mest centrala:

    ”Självorganiseringen är inget annat än en radikal variant av fackföreningsmässighet. Varje kamp för dagskrav, oavsett omfattning eller intensitet, är nu [i Frankrike efter 1968] självorganiserad och autonom; självorganisering och autonomi har blivit ett enkelt uttryck för fackföreningsmässighet (som inte är identiskt med den formella existensen av fackföreningar).” (TC, ”Självorganisering och kommunisering”, riff-raff nr 8, s. 229)

    Vi behöver den radikala fackföreningsmässiga kampen för att nå fram till brottet. Därefter börjar den ickefackföreningsmässiga klasskampen: kommuniseringen.

  8. Ska jag också lägga mig i debatten, kanske? Efter ett och ett halvt års stret med ett nummer som verkligen var en resa, så blir man alltid fundersam. Vad var det som var relevant, uppbyggligt och framåtsyftande i den teoretiska problematik som framlägges i nummer åtta? I mångt och mycket är det ju inga nyheter som vi återfinner där, mycket av det TC framför är helt enkelt bara begreppsliggöranden av tendenser och aktualiteter i klasskampen. Därmed berör de kommuniseringen i relativt liten grad och när de gör det, så blir det också i svepande termer om att ”kommuniseringen är det sätt som revolutionen idag manifesterar sig på”, ”individens samhälleliga omedelbarhet” osv. Den enda reella konkretisering av kommuniseringens innehåll som TC ger sig på i nummer 8 är i Självorganisering och kommunisering där det avslutande kapitlet i stor grad är spekulationer om proletarisering som vägen framåt.

    Jag menar dock inte att TC:s problematik kan sänkas på basis av att de undviker att konkretisera sin förståelse av kommunisering. Deras avslutning av Självorganisering och kommunisering tyder snarare på det motsatta, dvs. upprättandet av implicita normer i TC:s problematik. När man kritiserar Dauvé för att bedriva normativ historieskrivning faller man i någon mån i samma fälla när det kommer till kritan. Gammalt tankegods om ”beväpning”, ”proletarisering” osv. torde ju alla känna igen (proletariatets diktatur någon?).

    Dessa kritiska anmärkningar ska dock inte ses som ”avfärdande” av TC:s teoretiska bidrag. De bidrar, men faller i egen grop i många lägen (något vi alla gör).

    Vad gäller beskrivningen av kommuniseringen som utsidans ankomst från framtiden, så kan jag väl hålla med riffare om att den inte är vulgärmaterialistisk (dvs. ekonomistisk, politisk, objektivistisk eller subjektivistisk). Det är antagligen det som provocerar! I förstörelsen av en värld baserad på ekonomi, politik, objektivitet och subjektivitet (det materiella) måste också en praktisk kritik av dessa kategorier framstå som ”icke-materialistisk”. Att förstå kommunismen som en process utan subjekt och objekt är något som är omöjligt inom ramen för Marx (eller Hegels) dialektik, som förutsätter växelspelet (och motsättningen) mellan dessa faktorer. Därför menar jag att det är fel att tala om kommunisering som ”produktion” av kommunism, eftersom produktion förutsätter ett subjekt. Kommuniseringen är snarare en ankomst (en ankomst inbegriper som alla vet att människor dyker upp, men förutsätter i sin funktion som obestämt substantiv vare sig subjekt eller objekt). Därav passivitet, något bortom kategorier som inaktivitet/aktivitet (se haecceitas för vidare diskussion). Det är således fortfarande fel att se kommuniseringen som klasskampens resultat, klasskampens resultat är klasskamp (att allt fast förflyktigas är inte en garanti för att nya fästen upprättas, snarare visar väl exempelvis Beverly Silvers Forces of Labor alldeles utmärkt hur klasskampen snarare omstruktureras genom klasskamp).

    Diskussionen har flutit fram och tillbaka under mer än ett år och många positioner har stötts och nötts. Fortfarande menar jag att vi ännu inte lyckats formulera kommuniseringen som det den är: något bortom objekt/subjekt, klasskamp, värde, kapital osv. Att kapitalförhållandet skulle komma i motsättning med sig självt som den ”materialistiska” (nåja) Endlösnung har jag dock hört allt för ofta (den unga Marx, Bernstein, Lenin, Stamokap-teoretikerna usw) för att anse mig övertygad av TC:s försök.

    Nu förändrar ju inte denna kommentar något i egentlig mening, men det var heller aldrig mitt syfte. Den elfte Feuerbachtesen är nog ändå inte riktigt rätt ute…

    Kamratligen,
    Ättestupan

    PS. Det röriga inlägget skyller jag på trötthet efter arbetet. ;) DS.

  9. Anonym skriver:

    Nej, gemeinwesen betecknar inte om någon gullig mänsklighet utan om partigemenskap (det du!), vilket väl då definierats som framställning av en diakroni…. Det är dock sant, det är kanske ett tvivelaktigt begrepp, vi använder ju det endast tillsvidare som ett sätt att komma undan gemeinschaft/geschellschaft diskussionen, inte för att postulera ett mänskligt väsen – utan för att säga att kommunism handlar om en varafråga och inte om mänsklig essens osv. (Okej, kanske essens men en historiskt existerande sådan – jag är osäker på det där, vilket kanske gör begreppet än mer vanskligt.) Med andra ord övergångsperioden, diakronin – kommuniseringen självt.

    Alltså, det enda icke-materialistiska är väl då det att kommunisering inriktar sig på att göra kapitalismens materialitet, som ju i grund och botten – eller virtuellt sett åtminstone – är fogen, sammanslaget emellan arbete och kapital just i en ömsesidig inblandning, till något som icke är. Med andra ord klasskamp till något som icke-är. Det är ju inte det du menar, men endast så här kan man väl tala om något icke-materiellt.

    Okej, kritiken är så omformulerad, nu handlar det inte om ett icke-existerande förhållande till motsättningsförhållandet, utan ett felaktigt sådant! Bra! – då börjar vi närma oss pudelns kärna, men återigen om vi tittar på det som beskrivs såsom att fly en klasskamp, då definieras ju det strikt såsom ett dubblerande av klasskampen, alltså inte riktigt att springa iväg ifrån den, utan att omformulera hela det ramverk som möjliggör klasskamp, kapital således, vilket TC beskriver som ett slags behov hos arbetarklassen av att komma bortom autonomins tröskel. Klart så, skillnaden ligger inte här utan just i konceptualiseringen av detta bortom-kommande… Det är i dessa marker diskussionen borde röra sig, och det är ju därför Henrikssons text inte kvalar in med sin kritik öht. TC kommer ju då närmare med försöket att skriva in typologin i en ”alternativism” – även om det är felaktigt, så är det mer relevant, för då rör ju sig diskussionen trots allt om förståelsen av kommuniserandet, klasskamp, motsättning och allt det där.

  10. R skriver:

    Intressant diskussion och kanske speciellt den insiktsfulla kommentaren av Ättestupan.

    Riff-raff, och den teoretiska diskussion man verkar i, har som sagt uppenbarligen nått en sorts gräns eller ett paradigmskifte där man inte riktigt verkar vara överens om hur man ska uppfatta saker och ting. Frågan är då om inte själva detta definierande, dvs den medvetandegörande kunskapsakten, är det verkligt väsentliga spörsmålet. Medvetandefrågan med andra ord. Ett materialistiskt synsätt som vill vara konsekvent stöter här på ett delikat problem…

    En karaktärisering som på mer än ett sätt träffar rätt angående en stor del av marxismens öde är det som Ulf I Eriksson tecknar angående ”Den levda sanningen” i antologin Exempel, (Symposion 1999). Jag vill tro att den faktiskt sätter fingret på vissa underliggande aspekter i diskussionen:

    ”Den antikvariska diskursen – konserverande, obenägen till kritik, urval, oförmögen att överskrida sina egna begrepp, dessa som fjättrar nu-verklighet och historia i form, i förlopp, i fakta i ting – tillhör tydligen människan såsom ”överblickande”, logiskt tänkande, dissekerande. Blind för det förflutnas stora ögonblick, blind framåt, vetter det antikvariska sinnet mot döden i livet – det mumifierade livet – och det inregistrerar framför allt underskottet: det opererar livsföraktande, fåfängligt med en levandets balansräkning – dess optik är nyttoljusets.

    För ”inblickens” och värdevisshetens människa återstår att skapa den existentiella historien, för vilken brotten med legaliteten under epokernas gång skulle bilda framställningens axel: här synliggörs de överhistoriska krafterna, pånyttfödelsens outsinliga, moderliga makter, som upphäver och gör till adiafora de yttre formernas ”nej”. Den existentiella interpretationen återupptäcker livsmöjligheter i historien: för dess konstnärsoptik är historien manifestationer av överskott.”

  11. Rask skriver:

    Riffare:

    Okej, absolut ingenting är förändrat alltså. Det enda nya med din teori tycks vara något sådant som att kommunism inte har varit möjlig förräns idag.

    Men idag beror det märkligt nog trotsallt på vad man gör, och hur man gör, med klasskampen, eftersom den där riktiga superkampen, kommuniseringen, inte kan komma ifrån LO.

    Jaha, säger jag då, men då kommer väl alla frågorna tillbaka, för hur kommer man bortom autonomin? Varför kan inte en vänsterism vara svaret på de frågor TC ställer – proletarisera medelklassen, dela ut vapen och allt det där som inte säger någonting alls egentligen. Jag menar sammankoppla arbetare, ge dem vapen och allt det där finns det en mängd lösningar på och vänstern har en massa förslag.

    Sedan hänger jag inte alls med, om kommunisering är klasskamp vad är då problemet med att se det kommuniserande i klasskampen, med hjälp av en begreppslig klyvning av en reellt sammanfogad process? (eller hur du nu uttryckte det.)

    Ditt perspektiv tycks helt enkelt innebära: det sker kamp, sedan sker det lite mer kamp, till sist sker det så mycket av kamp att vi får kommunism… Vad är det nya?!

  12. Jag vet inte varför jag bemödar mig att svara då du uppenbarligen inte vet vad du pratar om Rask, men i alla fall:

    Perspektivet på revolutionen som kommunisering har inte varit möjligt förräns idag. Vi kan inte se samma dynamik i de historiska kamperna; vi hade då arbetarrörelsen och maktstegringen inom det kapitalistiska samhället vilket strukturerade ting så annorlunda. Samtidigt fanns det till exempel i början av 1900-talet delar av proletariatet som aktivt reflekterade över hur arbetarklassen sammanblandades med det kapitalistiska samhällets utveckling. Den tysk-holländska kommunistiska vänstern rörde sig kring ett problem och försökte lösa det. Samtidigt existerade kampen mellan arbete–kapital under den formella subsumtionen, alltså före det förra sekelskiftet på ett annat sätt. Kapitalet konfronterar proletariatet som en yttre makt. Att ställa upp kravet på att proletärerna då borde ha sett sin egna livs reproduktion som synonym med kapitalets existens och avskaffa det medelst kommunisering är inte historiskt riktigt. På samma sätt är det inte historiskt riktigt att tala om arbetarklassens maktstegring inom det kapitalistiska samhället idag. Vad vi kan konstatera är att klasskampen, empiriskt, nu utvecklar sig på ett annat sätt, där vi kan skymta kommunisering som en möjlig (och önskvärd) utgång — inte som något helt klart, men det går att ringa in problemet.

    Ättestupan:

    ”När man kritiserar Dauvé för att bedriva normativ historieskrivning faller man i någon mån i samma fälla när det kommer till kritan. Gammalt tankegods om ‘beväpning’, ‘proletarisering’ osv. torde ju alla känna igen (proletariatets diktatur någon?).”

    Den illustration över en kommunistisk revolution TC målar upp skiljer sig mycket ifrån perspektivet om proletariatets diktatur (Marx’, Lenins, Bordigas, IKS’ och andras). Den diktatur TC talar om är kommuniseringens diktatur. Proletariatets diktatur är ett affirmativt perspektiv där en pol ska bli härskare över samhället — säkra den politiska makten. TC:s perspektiv är att vi inte har någon politisk makt att säkra. Jag tycker vi bör fortsätta att använda Dauvés anti-politikbegrepp när vi talar om revolutionen. Jag blir förvånad av din invändning. Kommuniseringsperspektivet är förnekandet av övergångsperioden. I Bordigas och IKS’ revolutionssyn säkras den politiska makten först för att den ”ekonomiska sfären” ska kunna förändras först senare. De senare förnekar att denna politiska makt skulle vara synonym med staten till skillnad från den förre… Men det existerar en större skillnad mot kommuniseringsströmningens perspektiv — den militära frågan handlar om försvarandet av verkliga kommuniseringsåtgärder, inte någon politisk makt erövrad av proletariatets arméer. Dessutom proletariseras inte medelklassen såsom i det tidigare perspektivet med en generalisering av lönearbetet — raka motsatsen faktiskt. De tvingas in i den kommuniserande rörelsen och det är något helt annorlunda.

    ”I mångt och mycket är det ju inga nyheter som vi återfinner där, mycket av det TC framför är helt enkelt bara begreppsliggöranden av tendenser och aktualiteter i klasskampen. Därmed berör de kommuniseringen i relativt liten grad och när de gör det, så blir det också i svepande termer om att “kommuniseringen är det sätt som revolutionen idag manifesterar sig på”, “individens samhälleliga omedelbarhet” osv. ”

    Jag är övertygad om att du lurar dig själv genom att säga så. Handlar det bara om ”begreppsliggöranden av tendenser och aktualiteter i klasskampen”? Förmodligen, men det betyder ju att teorin står på en betydligt mer stabil grund. Kommuniseringen grundas i den aktuella klasskampen som en reell utvecklingsmöjlighet. Går det att föreställa sig det på något annat sätt? JA! Dauvé föreställer sig kommunisering som utgången av proletaratets strävanden mot mänsklig frigörelse från arbetet, en önskan som från och till gör sig till känna i än det ena, än det andra upproret. TC konstaterar konkreta, observerade och tolkade klasskampsdynamiker, vare sig de talar om det förgångna eller idag.

    Rask igen:

    Återigen vet jag inte varför jag svarar…

    ”Sedan hänger jag inte alls med, om kommunisering är klasskamp vad är då problemet med att se det kommuniserande i klasskampen, med hjälp av en begreppslig klyvning av en reellt sammanfogad process? (eller hur du nu uttryckte det.) ”

    Kommunisering är inte likamed klasskamp. Det är revolutionen. Man brukar heller inte traditionellt säga att vi har 15 % revolution i görningen vid en tidpunkt. Din invändning är därför irrelevant med den utgångspunkt du tar. Mitt tryckande på kommunisering som klasskamp var endast i kontrast mot Marcels förnekande av att kommuniseringsåtgärderna är klasskampsåtgärder. Jag försökte säga att så länge vi har en kamp mot kapitalet bör det som förenar individer (individer i pågående förändring av sig själva) i en kamp mot det kallas för en klass, i Marx mening från Klasstriderna i Frankrike. Det är en radikalt annorlunda form av klasskamp, radikalt annorlunda än den radikala fackföreningsmässiga kampen jag talade om tidigare. Du måste ha missat den biten. Låt mig visa igen:

    fackföreningsmässig klasskamp (från facknissevarianten till den autonoma och radikalt självorganiserade) — kvalitativt brott — kommunisering (ickefackföreningsmässig klasskamp)

    ”Ditt perspektiv tycks helt enkelt innebära: det sker kamp, sedan sker det lite mer kamp, till sist sker det så mycket av kamp att vi får kommunism… Vad är det nya?!”

    Nej, mitt perspektiv är att klassen driver sina strävanden mot autonomi till sin spets vilket leder till att de konfronteras med sin egen reproduktion. Härifrån finns det ingen annan väg fram än uppbrytningen av denna reproduktion eller en återgång till, återupptagande av löne–profitförhållandet. Allt detta finns att läsa om i exempelvis ”Självorganisering och kommunisering”. Du behöver inte ens köpa ”skiten” och bidra till att möjliggöra fortsatt utgivning av böcker. Du kan ladda ner texten från nätet i både html- såväl som pdf-form.

    Anonym (Marcel):

    Hinner inte svara på allt du skrivit men bara två saker: 1) Jag tycker du nog bör förtydliga det där med partigemenskapen betydligt för att unvika sådana feltokningar som du säger att jag gjort. 2) Finner du ingen substans i mitt (, Marx och TC:s) resonemang om att att kampen mot kapitalet måste formuleras som klass’ kamp mot en annan? Min invändning är nämligen att det är svårmotiverat att förklara de avproletariserade individernas konfrontation med kapitalet (avskaffandet från utsidan). Jag säger att finns det någon slags förening mot kapitalet, så länge vi talar om att kapitalet är under avskaffande, om det så är under upplösande förhållanden, så har vi en klassmotsättning. (Ja, du läste mitt resonemang ovan.)

    R:
    ”Den antikvariska diskursen – konserverande, obenägen till kritik”

    Jag tror ingen här är ”den konserverande parten” — vi har alla förändrats åtskilligt, detta så mycket länge i helt samma riktning, och fortfarande fruktansvärt många överensstämmelser. Nu har dock fokus varit riktat på just den punkt där vi skiljer oss åt. Därtill är heller inte Henriksson idag samma Henriksson som skrev sitt svar (titta på datumet när det författades). Jag håller inte med om alla resonemang som han för om diverse olika ämnen (en tid höll jag med mycket mer av dem, liksom han), men påvisandet av Marcels underliga logik står sig fortfarande rätt hyggligt, om än kanske ”Angreppets och undandragandets kommunism” liksom ”Angrepp/undandragande” förtjänar en kritik som går rakt på de centrala frågorna.

    Iammany: Såg din kommentar längre upp först nu om att du hoppades att någon från riff-raff kunde svara ”men det kanske är att hoppas på för mycket”. Vad ville du insinuera med det? Att vi är allmänt kassa för att boken vi gjorde blev för tjock? Jag gick till den här sidan och skrev ett svar så snart jag fick nys om det. Kul att du kommenterar numret, men jag blir irriterad av sådana kommentarer. Kanske besviken över att Dissident nummer 2 inte recenserats?

    Trots allt,
    kamratligen
    Titorelli

  13. Titorelli: Nej nej! Jag ångrar den kommentarer och tar tillbaka det. När jag skrev det hade inlägget legat ute några dagar och jag hade sett på statistiken att den varit välläst och antog därför att åtminstone några riffare hade läst. Min kommentar skrevs i en svag stund av högmod, jag tar tillbaka den.

  14. riffare: Jag tycker det är olyckligt att detta blivit en diskussion med ståndpunkter som försvaras fram och tillbaka. Därför kommer jag inte ge dig ett ”svar” i den bemärkelsen, utan endast implicit ta upp det du nämner. Detta för att undvika att hamna i skyttegravskrig.

    Ett försök att sondera kommuniseringens terräng skulle man väl kunna kalla de senaste årens teoriproduktion för. Ända sedan jag upptäckte Dauvé (genom riff-raffs Vägrandets dynamik) har kommuniseringen funnits som ständigt centrum, som ständigt fokus, för mina poetiska vindlingar. I detta sökande har TC också varit en stor del och jag förnekar inte begreppens kraft. Däremot stannar de på tröskeln till den låsta dörren: kommunismen. När de försöker finna en nyckel till denna dörr genom klasskampens ”produktion” av kommunism går de bet. Det är detta jag åsyftar med kommuniseringen som en ankomst och inte som en produktion: kommunismen är inte resultatet av att klasskampen hittar nyckeln till den låsta dörren, det är att falla i subjektivismens och objektivismens fälla samtidigt (en kombination av ”objektiva” och ”subjektiva” omständigheter som vi känner alltför väl). Ankomsten är passiv, men samtidigt verkande. Jag har själv svårt att begreppsliggöra detta, men det är för att det är ett försök att bryta med den reifierade bilden av ett proletariat som ”flyr” kapitalet genom kommunisering (antingen som ”människor” [Dauvé] eller ”proletärer” [TC]). Snarare är det kommuniseringen som ankommer, som inte produceras, som inte är resultatet av vare sig aktivitet (aktivism) eller inaktivitet (teoreticism).

    Utsidan är ett försök att med våra termer beskriva något som inte går att beskriva med våra termer. Samma sak med min beskrivning ovan av ”ankomsten”. De är otillräckliga, men erkänner sin otillräcklighet. Det är här vi kan finna TC:s svarta hål, deras osynliga: deras teori innebär att kommunismen är omöjlig att gripa om, men de försöker samtidigt placera in den i ett kapitallogiskt schema. Det är i detta svarta hål, detta osynliga, som marxismen inte räcker till. TC:s problem är helt enkelt att de är för marxistiska, för låsta vid den marxistiska (och delvis vulgärmaterialistiska) traditionen. Detta är såklart ingen moralism eller ännu mindre ett avfärdande: just genom deras svarta hål har de öppnat för andra att ta vid.

    Det torde vara uppenbart att logik är långtifrån tillräcklig i en beskrivning av eller en poetik kring kommuniseringen. Logik förutsätter det Anonym ovan beskrivet som ”ändamålsenlighet”, att det finns ett simpelt förhållande (överväxt, producerat överskridande osv.) mellan samtiden och det tidlösa. Att ställa upp en predikatlogiskt fulländad sats (för TC och rådisar: det existerar sådan situation s att k(s)→r(s) där k = klasskamp och r = revolution) är inte en garanti för att denna sats är riktig.

    Kamratligen,
    Ättestupan

  15. Det här skulle jag väldigt gärna vilja höra dig utveckla om du har lust:

    ”..den reifierade bilden av ett proletariat som “flyr” kapitalet genom kommunisering..”

  16. iammany: Det jag menar är problemet med beskrivningar som ”flykt” är att det inte fångar undandragandet på ett riktigt sätt, utan snarare faller i en subjektivistisk fälla. Detta kännetecknar såväl Dauvé som TC. Det är proletariatet som antingen blir ”människor” eller ”någon annan sorts proletärer” genom att vi ”flyr” kapitalet. Fokus är således fortfarande den subjektiva, aktiva handlingen: att fly.

    Därför skulle jag vilja lansera den passiva ankomsten som undandragandets väsen, snarare än den aktiva flykten eller den inaktiva väntan.

    Det är således ankomsten av kommunism (kommunisering) som undandrar kapitalförhållandets grund från under dess fötter. Det är inte kapitalförhållandet som undandrar denna grund (”kommer i motsättning med sig självt”). TC:s marxism lyser starkt igenom när det kommer till denna fråga. För dem är det omöjligt att tänka sig kommunismen som något annat än ett nutidens telos, om än ett potentiellt sådant. Detta delar de med Dauvé och både Troploin och TC betonar just nutiden som det tidlösas yttersta grund. Därmed förstår de inte heller det radikala i kapitalets avgrundning genom kommunisering.

    Hoppas jag inte flummar ut för mycket. ;)

    Kamratligen,
    Ättestupan

  17. Marcel skriver:

    En passiv ankomst, med andra ord; öppnas dörren, så öppnas den utifrån! (Jag såg passande nog Vittorio de Sicas film, Miraklet i Milano, igår – där har vi verkligen en film om passiv ankomst, samt inaktivitet, aktivitet osv – de fattiga kan endast besegra de rika, genom hjälp från mycket oväntat håll.)

    En sådan ”tes” är häpnadsväckande radikal, för att inte säga provocerande, i en kommunistisk diskurs, det återinför ju kommunismen som en transcendental av något slag – alltså transcendental i betydelsen något vilket överskrider subjektet, objektet osv – tingens likväl som jagets kategorier. Det är Agamben förbi Nietzsche, förbi en maktontologi?, eller något sådant, då ju perspektivet misskänner hela försöket att grunda potentialitet på impotentialitet: kan jag göra så, kan jag också omgöra, göra annorlunda, eller låta-bli. Istället tycks spelet mellan görande och omgörande, potentialitet och impotentialitet, vara låst vid någon slags immanent gränssättning (som ju TC då i mångt och mycket kartlägger analytiskt-historiskt)…

    Det blir väl dock lätt en vansklig figur?, dock inte mer än någon annan: man sparar ju både tid och pengar på den, och det är väl i slutändan vad klasskamp handlar om… ;-)

  18. X skriver:

    ”tingens likväl som jagets kategorier”

    Jag gissar att du menar motsatsen:
    ”tingens såväl som jagets kategorier”

    likväl: trots det som nyss anförts
    såväl: lika väl och i samma grad som
    (NE)

  19. olleistockholm skriver:

    jag tycker ärligt talat att ättestupan och marcel har gått för långt. ja jag blir provocerad, om det nu finns npgot ändamål med det -grattis.

    visst, tc är normativa som förutsätter vissa begrepp – och dom har ju kritiserat normativ historiesyn så då kastar dom sten i glashus? inte särskilt logiskt.

    att dom använder en minlitant begreppsapparat är väl heder åt dom eftersom dom då bevisligen har kvar ett militant klassperspektiv samtidigt som dom har en ambition att succesivt zooma ut från sina egna ultravänsteristiska förutsättningar. helt korrekt anser jag.

    jag själv är normativ som fan, jag tror på kommunismen, klasskriget och jag kan inte se vad det är för fel med det. jag tror inte att kommunismen är helt immanent i kapitalrelationen, en negation, så där ger jag utsidetänkandet en poäng. men däremot tror jag att den likväl är mellanmänsklig – dvs något som uppstår oss människor emellan. givet nya situationer och kompositioner som skapas av såväl dialektik som slump. men för att överhuvudtaget ha någon förhållning till nya situationer så kräver det ju aktivitet. ett lag byggjobbare är nog fan så mycket bättre förberedda för en eventuell vädermässig motgång (som sabbar deras bygge) om de är ute och sliter när det sker – och inte sitter hemma och runkar varandras pillesnorrar. jag diggar aktivitet, och föraktar slapp passivitet (som inte är att förväxla med kontemplation) – vad är det för fel med det?

    jag tror kommunismen kommer att kräva ut rejäla mängder slump, projiceringar från högre makter än klasskampen osv, sure – men den kommer också att kräva strid och noggrannhet från sina kadrer.

  20. Anonym skriver:

    Olle:

    Alltså med normativitet åsyftas inte en subjektiv vilja till kommunism. Den är gemensam för alla i diskussionen, även TC lär bestämmas av den passionen – så på det sättet är vi alla normativa som fan, eller alienerade som fan kanske. För med normativitet åsyftas exempelvis en tanke om att en historiskt existerande form av klasskamp, såsom arbetarautonomi, i sig är kommunism eller en förutsättning för kommunism.

    Sedan det där med aktivitet; på dig låter det som om man överhuvudtaget befinner sig i en valsituation vad kamp anbelangar – visst man kan ju självklart välja mellan en mängd olika mikroval, som om man vill vara med den föreningen eller ej, gå på den demonstrationen eller ej osv. Men sådana valsituationer uppkommer ju för att det _inte_ finns en nödvändighet i dessa val. De är inte betvingande såsom exempelvis tvånget att lönarbeta – och det motstånd som förs utifrån en lika betvingande lag, mot detta tvång på och utanför arbetet… Det här är ju poängen med begrepp som ansiktslöst motstånd – det handlar inte endast om att säga det här skall du göra för att vara en god kommunist, utan det här händer, det här sker. För mig verkar ditt perspektiv därför mer handla om någon slags individuell valfrihet (”jag tycker…”, ”jag tror…”, ”jag själv…”) än nödvändigheten av klasskamp: jag väljer kampen alltså finns jag! – men jag föraktar alla andra – dvs. den absoluta majoriteten av arbetarklassen – som inte väljer den, så då finns de inte eftersom de är, ja vad då, inaktiva, lurade av borgarklassen?

    Nu vet jag att det inte är detta som du menar, men din argumentation riskerar ju att återigen förvandla proletariatet och den faktiska klasskampen – hur opolitisk eller passiv den än kan tyckas vara – till något oviktigt, klassen som en klass av zombies, som vaknar först när de väljer kampen! Mer Kant än Marx där.

    Trist att diskutera eller hur – valfrihet och nödvändighet? Ja, sannerligen, då är det ju mycket mer spännande att diskutera och beskriva spänningsrelationen mellan utsida och mellanmänsklighet, även om det provocerar en och annan aktivist, precis som exempelvis TC gör med sitt försök att historisera klasskampen utifrån kapitalets ackumulationsregimer. Det gör ju också att man kan ge dina spinnord som ”kadrer”, ”klasskamp” och ”strid” något annat än en normativ innebörd. Det är ju mycket möjligt att det finns en historisk orsak, dvs. en mellanmänsklig orsak, till att arbetare gör saker som i aktivisters ögon tycks vara att sitta ”hemma och runka varandras pillesnorrar”! Jag tänker på Johnson-Forest tendensens undersökningar om varför kvinnliga arbetare undvek facken osv. under efterkrigstiden i USA som enligt vänstern säkert betydde att kvinnorna var hemma och smekte varandras fittor.

  21. Olle: Vem är det som säger att passiviteten är slapp? Jag var ju tydlig med att påpeka att passivitet inte är detsamma som inaktivitet. Det är inte heller detsamma som aktivitet. Nyttan av begreppet härrör från det att det inte låter sig inringas av dessa normativa begrepp om vad som är ”nyttigt”, ”onyttigt”, ”produktivt”, ”improduktivt”, ”aktivt”, ”inaktivt” osv. Det är ett val av nödvändigheten, det är aktiv inaktivitet eller inaktiv aktivitet.

    Som Anonym berör ovan så rör detta frågan om det egna, det personliga. Aktivismen leder till individualitet och till kollektivitet. Den berör inte det personligas relation till den mänskliga ”naturen” (i brist på ett bättre ord). Istället förväntas individen bli delaktig i ”kamp” genom ”valet” att inträda i kollektiv. Masskollektivets individuella karaktär beror på aktiviteten, på det faktum att grupperingens raison d’être inte ligger i sig själv, utan snarare i sökandet efter ett yttre mål: kampen mot fienden.

    Vad gäller kampen mot fienden finns dock ingen valmöjlighet, den är inget man väljer att vara delaktig i. Det aktiva valet av passivitet ligger delvis häri: jag är inslängd i en kamp mot fienden. Dåliga arbetsplatsundersökningar lägger fokus på egot, på individen, på individernas samspel i kollektiva former. Bra arbetsplatsundersökningar lägger fokus på sammanhang, på grupperingen, på individernas sammansmältning i en natur och som hypostaserade personer/personligheter (se exempelvis The Quota eller valfri Moa Martinson-bok). Däri passivitet.

    Passivitetens andra dimension är att ifrågasätta huruvida verkligen kampen/aktiviteten leder till kampens/aktivitetens borttynande, för vi vill väl slippa slängas in i kamp och ”produktiv” aktivitet? Passiviteten leder till en inväntan av omöjliggörandet av kamp, baserat på insikten att ett sådant omöjliggörande ligger utanför det möjliga, det reella, det nuvarande, det potentiella: vare sig subjektiva eller objektiva omständigheter leder till revolution. Provocerande? Visst!

  22. olleistockholm skriver:

    Ättestupan: Sorry för otrevligheten i mitt inlägg. Jag läste igenom hela diskussionen (+ ditt blogginlägg i frågan) vid ett tillstånd av grumligt sinne, och blev irriterad.

    Jag blev förvånad då jag inser att jag inte alls håller med er, och undrar om det är jag som sett på utsida helt annorlunda – eller ni som gjort en svängning.

    Återkommer förmodligen med en mer redogörlig kritik. Återigen, ledsen för ett bedrövligt okamratligt inlägg.

    anonym: Jag vet vad TC menar med normativitet. Men jag har tolkat deras undersökning av (ultra)vänsterns historiesyn(er) som ett sätt att komma ur de eviga trätorna om vad ”Grupp X borde ha gjort vid kampsituation Y”. Men det betyder ju inte att man bör skala av hela sin kommunistiska identitet och begreppsarsenal (anser jag, och jag kan bara gratulera TC att dom i praktiken alltså har ett normativt klassbestämt språkbruk). Ja problemet kan mycket väl vara att jag som aktivist och ultravänsterist inte vill ta i sådant som ser ut att ta ifrån mig mina bästa teoretiska och identitära vapen. Men bevisbördan ligger ju även på ”er”, vad som öht skulle bli bättre av att jag slutade tro på en kontinuitet klasskrig –> kommunisering.

  23. Anonym skriver:

    Varning för långa citat…

    *

    Okej, jag är osäker på vad du menar med att ”skala av sin kommunistiska identitet” – för mig ligger en sådan annorstädes; kanske rentutav utanför begreppens otillräcklighet? Dauvé & company tecknar en sympatisk, om än lite patetisk, bild av kommunistisk identitet i deras Brev om djurens frigörelse, den är sannerligen ultragauche:

    ”Att desertera från världen hindrar den inte från att fortsätta finnas till. Om jag inte vill vara delaktig i någon annans exploatering är det bästa att aldrig köpa aktier, leva utan bankkonto och istället antingen använda alla pengar som jag får eller spara pengarna som kontanter hemma. Varför inte? I slutet av sitt liv ägde Jean Genet knappast något, han bodde på billiga hotell och insisterade på att bli betald i kontanter så att han kunde använda pengarna och sprida dem som han själv ville. Han gjorde inte det allra bästa, men i varje fall sitt bästa med att hantera pengar i penningens värld. Ska vi kräva av oss själva att göra det samma? Ska vi be våra vänner göra det? Precis som Genets attityd är veganismen personlig. Vissa attityder är helt och hållet »dåliga», men trots detta är ingen överlägsen någon annan. Det är meningslöst att undra vad som är närmast kommunismen. Genets lön kom från att han var del av den litterära världen. Var växer soja? Vem odlar den? För vilken lön?

    Den minst okommunistiska attityden kan vara att inte välja ett sätt att leva. Att leva med ett minimum av nycker, att försöka vara så öppen som möjligt: sova i en igloo på Grönland, en wigwam i Nordamerika, en billig våning i Rom, köra lastbil i Kenya och lära ut engelska i Sydkorea, handla på Tescobutiken i Battersea tillsammans med de lokala proletärerna och fiska med byborna på en ö i Atlanten. (…) Detta vore lika långt från »motståndskämpen» som isolerar sig från världen som från den alternativa miljöaktivisten som tar skydd i en mikrovärld. En sådan (påhittad) »världsmedborgare» eller »världresenär» skulle inte se sig själv som en förebild. Helt säkert skulle han stöta på obehagliga aspekter på vår planet: den kenyanska lastbilen kanske bidrar till att förstöra det lokala livet, någon vän på en av Batterseas pubar kanske ogillar svarta etc. Vi presenterar inte ett nytt »på drift»-ideal. Denna otroliga karaktär hjälper oss bara förstå att kommunismen skulle öppna alla kategorier för varandra.”

    Resignation? Nja…

    *

    Hurusom; som jag förstod Ättestupan handlar det inte om att beröva TC rätten till deras våta beskrivningar av väpnad kamp, kritiken ligger annorstädes, nämligen i påpekandet att en historisk teleologi inte är mindre metafysisk än en teleologi som baseras på en invariabel natur hos arbetarklassen. Alltså om vi med telos menar mål och inte slut.

    Okej, bevisbördan är vår, men det handlar väl inte nödvändigtvis om att göra saker bättre? Det är ju mycket möjligt att sanningen gör saker sämre, alltså svårare.

    Dis-kontinuiteten emellan klasskrig –> kommunisering är ju ett försök att tänka brottet emellan åtgärder som står i relation till profitkvotens fall, och de som så att säga inte gör det, som alltså fungerar kommuniserande. Det som innebär etablerandet av en annan form av logik för mänsklig samvaro: den diskussionen tror jag egentligen alltid varit ultravänsterns.

    För det första eftersom fokus alltid handlat om vara:

    ”Alla ekonomiska definitioner av kommunismen finns fortfarande kvar inom ekonomins gränser, alltså inom produktionsmomentens separering från det övriga livet. Kommunismen är inte ett samhälle som rättvist föder de hungriga, tar hand om de sjuka, ger husrum till hemlösa, etc. Den kan inte innebära tillfredställandet av behov som de existerar idag, eller ens som vi föreställer oss att det kan komma att se ut i framtiden. Kommunismen producerar inte tillräckligt för alla för att sedan distribuera produkterna jämlikt åt alla. Snarare är kommunismen en värld där människor träder in i relationer och i handlingar som (bland mycket annat) resulterar i att de kan föda, vårda, ge husrum åt… sig själva. Kommunismen är inte en samhällsorganisation. Den är en aktivitet.” (Vi återvänder till öst – och hälsar på hos Marx, Dauvé)

    ”…communism is the affirmation of a being, the true Gemeinwesen of man. Direct democracy appears to be a means for achieving communism. However communism does not need such a mediation. It is not a question of having or of doing, but of being.” (The democratic mystification, Camatte)

    Men även kapitalet förstås ju som en gemenskap, bland annat beroende på den förståelse av begreppet reell subsumtion som stora delar av ultravänstern ofta förordnat. Så även har handlar det ju om en varafråga.

    För det andra så har den ofta haft ett fokus på värdeackumulation just som något slag av ömsesidig inblandning emellan kapital och arbete – där inget sker först, utan där värdeackumulationen är logiskt föregående klassernas faktiska existens:

    ”Det är meningslöst att fråga sig om ekonomiska kriser ger upphov till proletära aktioner eller om det är arbetarkampen som skapar ekonomiska svårigheter. Proletariatet är en vara som tenderar att förgöra sig själv just som vara, både på grund av att systemet attackerar det och för att proletariatets levnadsförhållanden blir outhärdliga. Kapitalet försöker sänka lönerna och utesluter delar av arbetarklassen från produktionen. Båda tendenserna är konsekvenser av värdeackumulationen.”

    Detta innebär väl rimligtvis något, säkert. Rimligtvis bör det leda till ett mer noggrant tänk; dels över hur vi ser på klasskamp, det har de flesta fattat (att den förs oavsett vänstern lever eller ej), dels – och det är den svåra biten – över hur vår subjektivitet (och vår objektivitet ”omkring” oss) är funderad och relaterad till klasskamp och härmed arbetet; dvs. att allt görs till material för (löne)arbete (=kapital).

    Problemet är då att sätta predikatet som subjekt så att säga, att tänka det otroliga att subjektet inte utför handlingen utan att predikatet formar subjektet. Hela händelsefilosofin är ju kapitalismens, den uppkommer i och med kapital. Det är någon dialektik här som för oss antagligen måste börja i själva motståndets existens (eller frånvaro för den delen) – alltså i arbetet, i arbetets form: lönearbetet. Först därefter kan man (eventuellt) fråga sig vad som bör göras. Men, alltså, frågan bör nog egentligen lyda: vad kan vi göra och vad måste vi göra. Detta då ordet bör implicerar en frihet som inte existerar, och visar väl faktiskt att all form av voluntarism mer är baserad på Kants (borgerliga) kategoriska imperativ, man bör agera såsom man vill att andra skall agera, vilket i slutskeendet leder till ett nivillerande: alla skall agera lika, snarare än på Hegels och Marx´ revolutionära teorier: sanning är nödvändighet och nödvändighet är frihet.

    Vad har då detta med ultravänstern och rådskommunisterna att göra? Jo, jag tror alltmer – eller kanske bara inbillar mig – att rådskommunisternas och vänsterkommunisternas (hädanefter rådskommunisternas) så kallade determinism har något fräscht att erbjuda. För deras försök att sätta sig direkt i klasskampen utan förmedling är något som man måste bli vuxen – man måste inse att man själv knappt kan bidra med något, men det knappa är något av vikt dock – eftersom det egentligen kräver att man överger all identitet och praktik som baseras på klasskampens verkan (fackföreningar, partier och aktivistgrupper exempelvis) och istället söker sig till dess, själva klasskampens, orsak.

    Rådskommunisterna överger frågan ”vad bör göras” eftersom de inte ställer sig i en subjektsposition, utan i en predikation, i en händelse, i ett verb. Istället för subjektets klasskamp (som ju egentligen är en verkan av ett föregående orsakande led) ställer de sig i klasskampens orsak: handlingen själv (=klasskampen/predikatet)!

    Det är det paradoxala, deras perspektiv finner en kausalkedja:

    klasskamp —-> organisering —-> klasskamp —–> organisering—-> klasskamp —-> osv. – som aldrig tycks sluta.

    Alla vet ju att rådskommunisterna hela tiden vill misskänna mellanledet, förmedlingen, eftersom de ser nederlaget som så att säga ligger immanent i varje klasskampsskeende, (där kan man verkligen säga: skjut inte budbäraren!) Med andra ord när autonomin stelnat och blivit organisation, det är detta politikerna inte kan acceptera, men det finns ju något annat också – en paradox.

    Paradoxen är för det första att klasskamp är organisering utan organisation, och för det andra att organisering är klasskamp, kedjan ser då egentligen ut så här:

    Klasskamp (organisering) —–> organisering (klasskamp) —–> klasskamp (organisering) ——> organisering (klasskamp)

    Med andra ord kedjan av tilldragelser är:

    klasskamp —–> klasskamp ——-> klasskamp!

    Klasskampen pekar således aldrig utanför sig själv. Den ger oss endast ett fortsatt motstånd, den ger klasskamp som ger klasskamp som ger klasskamp. Vi får en dialektik mellan teknik och politik, mellan teknisk och politisk sammansättning, och vi får en lång kedja av historiska skeenden som vi bör undersöka mer detaljerat likt TC exempelvis.

    Detta är det otänkta hos rådskommunisterna! För det spännande är det som rådskommunisterna kräver – överge all identitet och gå inte endast till saken självt (klasskampen) utan till dess orsak (klasskampen).

    Man missar nog därför egentligen rådskommunisternas förtjänst fullständigt om man endast ser dem som kritiska till leninismen (likt Dauvé), som leninistiska halvmesyrer. Nej, det är en felaktig läsning att tvinga in dem i en dialektik med leninismen (även om de inledningsvis fungerade som leninisternas antites, såklart). Rådskommunisterna ville nog snarare sätta sig in i en orsak som dock visar sig vara en verkan, så då måste de finna denna verkans orsak som även den visar sig vara en verkan – de hamnar, tänker och handlar i klasskampens kausalanät. De handlar i det Hegel benämner som ömsesidighet – det vill säga en oändlig kausalitet som går runt i en cirkel där slut blivit och blir början och början blivit och blir slut.

    Rådskommunisterna är således fast i klasskampstotaliteten, i klasskampens cirkel och de tvingas därmed rusa baklänges, bakåt, bakåt, bakåt – mot det de tror är det sanna ursprunget: klasskampen som den första röraren. De går så att säga längre och längre ned i kedjans utveckling men finner endast klasskamp som ger upphov till rekupererande organisering (som vi dock sett är klasskamp eftersom organisering=klasskamp), som förintar potentialen i autonomin (som också är klasskamp=organisering), de finner således ingen början i deras kedja eftersom kedjan är klasskamp som ger klasskamp som ger klasskamp: det är en oändlighet, en linje utan början och slut – en lodrät labyrint. Så om de inte kommer till insikt om att klasskampen självt sammanfaller med kapitaltotaliteten åker de endast bakåt och bakåt, i en oändlig regression..

    Storheten hos rådskommunisterna är därmed deras öde och tragedi, nämligen att de blottlagt och insett att man måste hitta det som orsakar en verkan, exempelvis performativiteten som grundlägger subjektivitet: vilken klasskamp gör ett parti? vilken politik gör en teknisk sammansättning? vilken kamp grundar programmatism? vilken kamp leder till kommunisering? – tragedin är att de tror att det finns en första rörare som orsakar klasskampens förfall till organisering, vilket TC visat att så inte är fallet.

    Men! – om man har tänkt genom detta leder dock deras perspektiv till ett försök att skapa en orsak utan verkan, en politik som inte resulterar i teknik (eller en politik som inte orsakar politik – eller teknik som inte orsakar teknik eftersom politik är teknik), men ett sådant perspektiv upphäver politikens dialektik och når då det vi benämner för en anti-politik (eftersom det är en kamp som träder utanför spelet och dialektiken mellan den tekniska och politiska sammansättningen, den omintetgör detta spel).

    Rådskommunisterna sätter sig således i en orsak, för att däri försöka åstadkomma en avsubjektivering: de vill ha en orsak utan verkan, ett predikat utan subjekt, en klasskamp utan organisering! – och vad är detta om inte en teori om kommunisering?

    Orsaken skall således inte leda till något nytt led, utan den skall så att så att säga endast breda ut sig på tvären, orsaken skall bli en transversal som finner ett mellanrum som är utanför kausaliteten, ett mellanrum och en utanförskap som skall blockera ledet som i egentlig mening skall komma efter. Detta innebär dock att klasskampen, med andra ord autonomin förintar sig själv: autonomin ger upp sig självt eftersom autonomin kräver något att vara autonom ifrån, följaktligen en organisering som följer efter – autonomin är ett moment i klasskampskedjan, autonomin är frånvaron av organisation (men en frånvaro som finns i organisationen, en frånvaro som leder till organisationens närvaro). Autonomin ersätts således med en icke-relationell utsida, en utsida som inte står i en dialektisk relation till en insida.

    Kedjan blir därför:

    ———-> klasskamp (autonomi: organisering utan organisation: politik)———–> klasskamp (rekupererande organisation/ teknisk sammansättning) ————–> klasskamp//////////STOPP!////UTSIDA!///////

    (Observera att rådskommunisterna insåg att partier och fackföreningar mer skall förstås som tekniska sammansättningar än politiska kompositioner, autonomin är den enda politiken för dem.)

    Kanske borde man därför förstå rådskommunisternas syn på rådsdemokratin som så här: det handlar inte (endast eller i egentlig mening) om självförvaltning och autonomi. Nej, det handlar snarare om att skapa en klasskamp och en klassmakt som inte resulterar i klasskamp eller klassmakt. Rådsdemokratin är en klasskamp som inte stelnar till teknik, utan som leder till rådsdemokratin (den leder till sig själv), det vill säga den transversala tilldragelse som breddar ut sig, som avbryter den oändliga kausalitet av klasskamp som är kapitalismen.

    Det är följaktligen därför som det är korrekt att säga att rådskommunisterna därför tycks hoppas på ett predikat som inte frammanar ett subjekt, alltså saknar ett sådant: en klasskamp som inte blir en organisering, en orsak som inte har en verkan.

Kommentarer inaktiverade.