Gamla inlägg, tänkande

Exodus och utsida i Imperiet

Exodus – uttåg, desertering, flykt – är det centrala tema som guidar oss genom Michael Hardt & Antonio Negris monumentala Imperiet. H&N beskriver tre typer av exodus. Den första är vår tids enorma folkomflyttningar. “Ett spöke hemsöker världen: migrationens spöke.” Detta är dock inte alltid något positivt, särskilt inte för de mest fattiga som för vilka denna påtvingade flykt ofta innebär misär. Folkomflyttningarna är emellertid en oerhörd och central kraft både för imperiet och multituden. Den andra typen av exodus är antropologiskt exodus, dvs kroppslig mutation. Kön och sexualitet är det som först kommer i åtanke, men det stannar inte där. “Det första villkoret för denna kroppsliga omvandling är erkännandet av att den mänskliga naturen inte går att skilja från naturen i dess helhet, att inga fixerade och nödvändiga gränser finns mellan människa och djur, människa och maskin, manligt och kvinnligt och så vidare, det vill säga erkännandet av att naturen som sådan är en konstgjord terräng, ständigt beredd till nya mutationer, blandningar och korsningar.” Denna typ av exodus är dessvärre inget som behandlas utförligare. De lämnar oss med en varning (”Hybriditeten som sådan är bara en tom gest, och blotta vägran till ordning lämnar oss bara vid intets rand – eller också riskerar dessa gester att förstärka imperiets makt i stället för att utmana den, vilket vore ännu värre.”) och uppmärksammar hur verktyg alltid fungerat som mänskliga proteser och att det är bland dagens teknologier vi kan vända oss åt för våra kroppsliga mutationer (”[Multitudens] teleologi är teurgisk; den består i möjligheten att rikta teknologierna och produktionen mot den egna glädjen och ökade kraften.” s. 330.) Ta bara en sådan sak som mobiltelefonen, eller laptopen; är det möjligt att tänka sig ett liv idag utan dessa proteser? Den tredje typen av exodus är desertering, dvs alla former av arbetsvägran, disciplintrots och olika sätt att undvika kontroll.

Dessa tre typer av exodus – flykt (migration), mutation (antropologiskt exodus), och desertering (arbetsvägran, disciplintrots, undvikande av kontroll) – konstituerar multitudens absoluta demokrati. Exodus är ett positivt, affirmerande motstånd; det enda motstånd som förmår att tränga igenom imperiet och komma ut på andra sidan.

“Om detta att vara emot under moderniteten ofta innebar en direkt och/eller indirekt, dialektisk kraftmätning, kan motståndet i postmoderniteten mycket väl visa sig mest effektivt om en sned eller diagonal ståndpunkt intas. Slag mot imperiet kan mycket väl vinnas genom återtåg och avfällning. Denna desertering saknar plats; den berövar makten dess platser.” (s. 183)

H&N avfärdar emellertid all relation mellan exodus och utsidan. I en passage om Foucault skriver dom:

“Vad som står på spel […] är detta: Hur kan tillväxten av förmågor [capacités] åtskiljas från maktrelationernas intensifiering?” Och denna nya uppgift kräver en ny metod: “Vi måste röra oss bortom valet mellan insida och utsida.” Foucaults svar är emellertid ganska traditionellt: “Vi måste befinna oss i gränsområdena.” I slutändan är så Foucaults filosofiska kritik av upplysningen tillbaka vid samma ståndpunkt som upplysningens. I denna insidans och utsidans ebb och flod överskrider i själva verket modernitetskritiken aldrig modernitetens villkor och konturer, utan balanserar snarare på dess gränser. (s. 161)

Och vidare i not 264:

Vi hittar varianter av denna rumsliga gestaltning av insida och utsida hos många av de nutida filosofer som vi beundrar mest – även hos författare som Foucault och Blanchot, vilka rör sig bort från dialektiken, och även hos Derrida, som befinner sig på den gräns mellan in- och utsidan som utgör det moderna tänkandets mest tvetydiga och dunkla punkt.

H&N menar att eftersom politiken är ontologisk kan den inte relatera till någon utsida. (“När vi säger att den politiska teorin måste gripa sig an ontologin, menar vi först och främst att politiken inte kan skapas från utsidan.” (s. 297)) Deras argumentation vilar i hög grad på en läsning av Spinoza, som vi inte kommer ge oss på här och nu.

Standard

One thought on “Exodus och utsida i Imperiet

  1. olleistockholm skriver:

    ”I slutändan är så Foucaults filosofiska kritik av upplysningen tillbaka vid samma ståndpunkt som upplysningens.”

    Jag tror att detta är tankvärt. Det får mig att tänka på den berömda målningen av Flammarion: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/8/87/Flammarion.jpg/663px-Flammarion.jpg

    Hittade tyvärr ingen bra version i färg. Den föreställer ivf en upplyst man som tränger sig ur den ”mörka” och ”oupplysta” medeltiden och finner en ny skön värld.

    Den påminner, bildmässigt, väldigt mycket om min syn på flykten till, och bygget av, en utsida. Men det bekymrar mig föga.

Kommentarer inaktiverade.