Gamla inlägg

Jünger och vänstern

Den nyligen utgivna Sturm av Ernst Jünger trillade ner genom brevinkastet idag. Jag slängde mig genast på den och läste de nätta 90 sidorna i ett nafs. Boken rekommenderas och är klart värd pengarna. Läs Cavefors recension av Sturm. Om det här var Jüngers första skönlitterära alster kan jag inte vänta på att läsa hans andra böcker. Särskilt intresserad har jag blivit av Eumeswil. Här om dagen började jag skumma igenom en gammal text som min vapendragare Raven skannat: ‘Flickskolelärarens hänsynslöshet och de biologiska imperativen – Om Stirner, individualanarkismen och förhållandet mellan biologi, moral och politik’. En i det stora taget bedrövlig text. Detta stycket gjorde dock dagen för mig:

Den tyske reaktionäre aristokratförfattaren Ernst Jünger gör sig till tolk för en stirneriansk individualanarkism i romanen Eumeswil, där han utförligt diskuterar Stirner, Mackay och Tucker och ställer upp motsatsparet anarkist (naiv, självuppoffrande, självförbrännande, politiskt aktiv) och anark (egoistisk, upphöjd, fri, omärklig). Även om man inte utan vidare ska förutsätta att en romans huvudperson uttrycker författarens personliga åsikter, så får man här ett bra exempel på hur en stirnerian kan resonera, och man kan också uppmärksamma hur utmärkt den stirnerska åskådningen passar för en trött, tillbakadragen och bitter gammal reaktionär som Jünger.

Mattias Forshage är långt ifrån den ende vänsterist som har svårt för Jünger. Giacomo Oreglia – som jag annars uppskattar mycket – attackerar vurmen för Jünger i ‘Den falske anarken: Junker Jünger’ (som finns i essäsamlingen Eresía.) Oreglias “argument” tycks vara att Jünger var vän med Schmitt och Heidegger, att han tjänstegjorde som kapten under Tysklands ockupation av Frankrike, och att han efter kriget bevisade sin “lojalitet gentemot den nazifascistiska ideologin” genom att till sin tidskrift Antaios ge en redaktionsplats till Julius Evola. Ytterligare ett exempel är Göran Greider som Cavefors skriver kort om i sin recension av Preussiska anarkister.

Det är uppenbart att Jüngers kritiker från vänsterkanten sällan verkar bemöda sig att läsa Jünger, än mindre vilja förstå honom. En dogmatisk bild av tänkandet har etsat sig fast och stöter bort allt som inte rör sig med samma terminologi och utifrån samma perspektiv. Kanske är det som en kamrat uttryckte det: vi är inte redo för Jünger ännu. Kanske fungerar Jünger som ett lackmustest för hur man står i förhållande till utsidans filosofi.

Standard

5 thoughts on “Jünger och vänstern

  1. Jünger är nog sannerligen ett lackmustest, ett eldprov, och det är nog ytterst få inom vänstern, såväl den moderata som den extrema, som är beredda att bestå det. Den gamla arbetaristiska slagdängan om att vänstern vill bibehålla sitt existensberättigande genom att bibehålla proletariatet är nog en reell sanning i detta fall, även bland män och kvinnor som hävdar sig stå för proletariatets avskaffande.

    Vänstern är en modern företeelse och som sådan är den nog inkapabel att acceptera Jüngers radikala antimodernism. Skulle vänstern acceptera Jünger skulle den inte längre vara vänster, är nog min tes.

    En annan artikel som behandlar även kretserna runt Jünger publicerades i Brand för några år sen och heter ”Möglet revolterar” tror jag. En fullkomlig tirad av lögner, motsägelser och rabiat moralism. Vänstern kommer nog inte vara redo för Jünger förrän den dagen hans tankar realiseras, blir till materiell kraft, i produktionen av utsidor.

    “Vi söker mutationer och möjligheter genom vilka livet i en ny tidsålder skall bli tänkbart, uthärdligt ja kanske också lyckligt. […] Att tänkandet, så som vi har fått ärva det, inte räcker till för detta ligger i öppen dag.” Ernst Jünger, Över linjen, s. 47

    Tack för ett bra inlägg!

  2. ”Vänstern är en modern företeelse och som sådan är den nog inkapabel att acceptera Jüngers radikala antimodernism. Skulle vänstern acceptera Jünger skulle den inte längre vara vänster, är nog min tes.”

    En mycket tänkvärd tes, dessutom. Vänstern är ju som bekant fast i sin roll som inomkapitalistiskt subjekt och förblir således, så länge den faktiskt är ”vänster”, en konstant faktor i upprätthållandet av nuets interioritet. Dess maniska fasthållande vid den egna självbilden och blixtsnabba avfärdande av allt som inte faller inom de egna referensramarna är en naturlig del av detta upprätthållande – metasubjektets konstanta självcensur och tydliga avgränsing gör det möjligt för det att fortsätta existera på insidans villkor; dvs de enda villkor det känner.

  3. Det där var ju riktigt roligt. Historieskrivningen skulle fungera som parodi vilken dag som helst, och vissa citat har hög underhållningsfaktor i sin oro och indignation. Som tex:

    ”Detta är klassiska vänsterteman. Det vore minst sagt tråkigt om den yttersta högern tagit över kritiken av kapitalismen, liberalismen och usa, medan stora delar av vänstern tonat ner sin kritik.”

    Så kritiken i fråga är vänstern patenterade egendom, omöjlig att applicera utanför vad vänstern postulerar som sant?

    ”Det är den ståndpunkten som gör att man kan allmänt kritisk och samtidigt hylla kriget, förakta massan och bryta mot tabun.”

    Till skillnad från vänstern då, som är allmänt okritisk, förnekar kriget, hyllar massan och och bibehåller sina egna älskade tabun?

    Det roligaste var nog ändå parallellen till Ny Demokrati – tala om att blanda ihop korten! ;)

  4. Anonym skriver:

    Haha! – jag har förvisso internt redan kommenterat en del av dumheterna i det där Brand-numret, men jag glömde en sak: jag snackade nämligen förra året med en av de där författarna till en del av de pinsamma analyserna i Brand (förvisso på krogen – men killen är som Hitler en otäck nykterist) och han erkände att det stora misstaget med det numret var just analysen av den ”konservativa revolutionen” (ett fullständigt miserabelt begrepp) men nu ett år senare är visst alla som hyser intresse för Jünger och Heidegger återigen nnnnnnnazistteeerrrrrrrrrr……. Paranioa!

    Skål!

Kommentarer inaktiverade.