Gamla inlägg

Varför skriver jag?

Foucault skrev en gång att han i grunden egentligen inte vill skriva. “Skrivandet intresserar mig endast i den mån som det förenas med en verklig kamp, i egenskap av ett instrument, en taktik, en upplysning.” Jag känner ofta igen mig i det här förhållandet till skrivandet som ett medel för ett mål, men är samtidigt misstänksam mot en instrumentell syn på det skrivna ordet. Är det verkligen bra, eller ens möjligt, att reducera skrivandet till ett nödvändigt ont?

Jag har länge tyckt om att skriva, men har samtidigt nästan alltid känt ett missnöje över resultatet. Jag blir ofta (och det här är jag nog inte ensam om) avundsjuk på somligas välformulerade och ibland häpnadsväckande prosa. Den, åtminstone för mig, mest tilltalande och vackraste prosan är den som med knivskarp (yxskarp?) klarhet formulerar, och med stilmässig finess, som Deleuze uttrycker det, tillåter dem “att förmedla det som faller utanför koderna.” I det här hänseendet är Giorgio Agamben en enastående författare.

Anledningen till att jag känner missnöje över mitt egna skrivande är, intalar jag mig själv, att det jag försöker uttrycka i grund och botten inte är helt klart. En språklärare jag hade för några år sedan sa en gång: kan du inte uttrycka en tanke med tillräcklig klarhet att lyssnaren/läsaren förstår dig, då är din tanke inte tillräckligt klar. I grunden tror jag det stämmer. Trots mitt personliga missnöje fortsätter jag skriva, för i slutändan är en viss grad av självkritiskt gallrandet en sund och vital del av skrivandet, och därmed också tänkandet.

Jag skriver för att få klarhet i tänkandet. Ett tänkande som står i förbindelse med en utsida, ett tänkande som försöker följa de kaotiska krafterna som “faller utanför koderna”, handlar, som D&G skriver, mycket om konsten att formulera ett problem. “Problemet är inte ett »hinder«, det är övervinnandet av hindret, en projektion, det vill säga en krigsmaskin.” Att skapa en litterär krigsmaskin… Konsten att formulera ett problem är inte det lättaste eftersom det i högsta grad handlar om att ifrågasätta premisserna i resonemang, att läsa det som inte skrivs. (I det här sammanhanget är Althusser intressant, vilket Ättestupan skrivit mycket om.) Ifrågasättandet av det vi tar förgivet uppstår oftast då tänkandet utsätts för “shockar”. Tänkandet är något våldsamt.

Much more can be said on these matters, go ahead…

Standard

2 thoughts on “Varför skriver jag?

  1. Tycker om din blogg. Flera teman som adresseras hos Becqon om än med annan tyngdpunkt. Återkommer ständigt och numer länkar jag din sida. Inget tillfällighet. Måtte du fortsätta skriva även 2007.

Kommentarer inaktiverade.