Gamla inlägg

Varför läser jag?

Ibland kan jag ägna hela dagar åt att läsa. Ett liv utan dessa små (och stora) ögonöppnare och dörrar till virtuella världar är otänkbart. Trots att läsandet är så naturligt och självklart och tar upp så mycket av min tid finner jag det mycket svårt att förklara varför jag läser.

Vad jag minns så var den första boken jag läste J.R.R. Tolkiens Bilbo. Jag ville läsa Sagan om ringen, men bibliotekarien insisterade på att jag skulle börja med Bilbo eftersom den skulle vara enklare. Jag läste snart ut Bilbo och gav mig direkt på trilogin. Mina närmsta vänner läste också Tolkien runt den här tiden. Det var också vi som började spela rollspel. Allt det där fascinerade oss något otroligt. Vi diskuterade Tolkien och Eddings (Ja, vi kan inte ha varit mer än 8-9 år och diskuterade litteratur!) på dagarn i skolan, och till helgen lirade vi diverse brädspel, rollspel och det vi gillade mest: “imp”, improviserat rollspel. Minimala regler och ett uppdrag som mer eller mindre utvecklades allt eftersom vi spelade. När jag tänker tillbaka på det slås jag av vilken enorm fantasi och uppfinningsrikedom vi hade. På den tiden var läsandet en blandning av eskapism och en skapande process. Men det var inte lika mycket en flykt som en lyckad kanalisering av skapande. Vi spelade inte för att fly vardagen utan för att ge utlopp för en gemenskapande kreativitet. Fantasyböckerna var i slutändan mest ett slags litterärt smörgåsbord som vi tog för oss på lite som vi ville. De fungerade som språngbrädor för vår gemensamt skapande fantasi, litterära skapande (även om endast fragment skrevs ner – i spelledarens anteckningar) och gemenskap.

Något hände dock. Vi slutade spela. Jag slutade läsa fantasy. Det var när jag började komma in i tonåren, vilket kanske är ovanligt eftersom det är just då många börjar läsa som en form av eskapism. Kanske var det “verkligheten” som trängde sig på och orsakade vändningen från fantasy till sci-fi och cyberpunk. Brorsans gamla Heavy metal, Tung metal, 2000+, och andra serietidningar lockade mer (att innehållet ofta hade en pornografisk prägel var med säkerhet en av de starkare lockelserna – tonåring som jag var). Jag uppfattade tidigt den upproriska andan i seriena och i cyberpunken, utan att då kunna sätta några politiska etiketter på det. Effekterna detta fick på min personlighet, sexualitet och de vägar mitt (tafatta och alltid misslyckade) tonårsuppror tog ska inte underskattas. Serierna, i synnerhet cyberpunkserierna, verkade på ett ytterst subtilt sätt. Det odlade den upproriska och ifrågasättande andan som skulle leda mig till ett intresse för politik, och via politiken till filosofin.

Efter att jag på allvar började intressera mig för politik och filosofi tiden efter Göteborgskravallerna, var det av en annan anledning jag vände mig till böckerna: viljan att veta. Viljan att förstå, att förändra. Att plöja igenom tunga politiska, filosofiska böcker bara för att närma sig en förståelse av världen, varför den ser ut och fungerar som den gör, och en ambition att förändra den till det bättre. Till en början ledde detta till att jag tog ställning för den förklaringsmodell som jag, utifrån den kunskap jag vid ett specifikt tillfälle hade, menade var mest “korrekt”. Eftersom jag slukade böcker i hög takt resulterade detta i att jag ändrade position stup i kvarten. Allt eftersom blev det svårare och svårare att fullt ut stå upp för en position då jag blivit influerade av fler och fler olika och ibland motstridiga positioner; det blev ohållbart att fortsätta sökandet efter Den Rätta Teorin. Att försöka förstå världen är såklart inte oviktigt, men vad som är intressant är de som inte bara frågar “fungerar det?” (i motsats till “är det rätt?”) utan också utforskar vad som är möjligt; filosofi som riktar sig ut mot det okända, utsidan. Nutida filosofer som Foucault, Deleuze, Agamben, klassiker som Nietzsche, Spinoza, men också exempelvis Jünger. Dessa intresserar mig mest idag. Exterioritetens filosofer.

Det är kanske inte något slump att många av dessa filosofer lägger stor vikt vid stilen. Att läsa ett stycke i Agambens The Coming Community, en aforism av Nietzsche.. – vad dom skapar är en stil som “tillåter ett förmedlande av det som faller utanför koderna” (Deleuze). Ett skrivande och tänkande som står i förhållande till ett yttre, en utsida, inte medvetandets inre eller väsendets/begreppets innersta, Inte en ackumulation av statisk kunskap ämnat för att uppnå en slags kritisk gräns där man plötsligt förstår och ser “sanningen”.

Härifrån är inte steget långt till poesin, som nyligen helt naturligt har fångat mitt intresse – både som en stilmässigt och innehållsligt vacker konstform och uttrycksform för min kreativa ådra. En dikt av Ferlinghetti, en novell av Burroughs; underjordiska flyktlinjer och mutationer. Det är här jag är idag i förhållande till mitt läsande. Det är också mycket därför jag fått ett nyvunnet intresse för cyberpunken. I cyberpunken sker en väldigt spännande möte av stilmässigt innovativ prosa och samtida politisk-filosofiska problem (som övervakning, undantagstillstånd, cyborgs, AI, allmänna intellekt osv) utan att nostalgiskt söka sig tillbaka till förlorad tid; en ansats från tröskeln, mot det posthumana – “tjugo minuter in i framtiden”. Cyberpunken vill, nej kräver, att jag återuppväcker någon form av gemenskapande kreativitet som jag tidigare upplevde efter att ha blivit trollbunden av Bilbo. Utvecklingslinjen för mitt läsande – från fantasin, till verkligheten, till det virtuella – återknyter läsandet till en kreativ process som otåligt väntar på att uttryckas.

Varför läser jag? För vishet, skönhet, kreativitet.

Standard

7 thoughts on “Varför läser jag?

  1. olleistockholm skriver:

    Jag började också min litterära karriär med fantasy. Det har varit en röd tråd ända fram tills jag läste staten och revolutionen :-)

    Det lustiga med ditt ”cirkeln är sluten” resonemang är att jag upplevt en liknande grej trots att jag fortsatt smygläsa fantasy i alla år. Och det är att jag läste igenom Geroge r r Martins fantasy-serie efter att jag gjort ett tydligt brott med det ”inomideologiska” vänstertänkandet. Och i denna serie, som jag såg först som en avkopplande, relaxläsning – hittade jag (förutom skön fantasy-nostalgi) mycket beröringspunkter till det jag tänker på nu. Och extra lustigt blir det att i dessa böcker så finns det tydliga referenser till just junger, som jag inte intresserat mig för, men som många som gjort liknande resor börjat plöja i samband med sina ”brott”.

    Hehe nu kanske det inte märks att jag är särskilt antiideologisk på min blogg. Men den ser jag snarare som en agitationskanal än ett bollplank för mig själv.

  2. Själv drabbades jag av svår 80-talsnostalgi när jag läste den här posten. Som många andra började jag också min läsning i fantasyträsket, både romaner, ”soloäventyr” (om nån kommer håg dem, Ensamma Vargen mfl) serier och givetvis rollspel. Precis som Olle har jag dock fortsatt att smygläsa fantasy även om jag dragit alltmer åt SF-hållet under senare år.

    Sen kan man ju spekulera i varför så många fantasynördar och rollspelare gått vidare till politisk medvetenhet; har det med eskapism, kreativ fantasi, eller något annat att göra?

  3. amilah skriver:

    rollspel och litteratur är ju filosofiskt då de ernjuder modeller för (delar av) verkligheten genom att begränsa den. att ta verkligheten och återspegla den i konkreta (eller lösare) regler och ett ramverk blir i sig en filosofisk framställning och tilhandahåller begrepp för resonemang. jag och mina vänner brukade analysera vår verklighet i termer av de spel vi ägnade oss åt: magic the gathering, games workshopspelen, drakar och demoner, och senare dator- och tv-spel.

  4. Soloäventyr! Javisst! Det var ju hur kul som helst. Får lust att gräva i garderoberna o se om jag hittar nått..

    Ja, kopplingen mellan rollspel och politisk medvetenhet är intressant. Stämmer i stort med det gänget jag ingick i också (minst hälften åtminstone, andra hälften är jag lite osäker på var dom står). Jag tror det amilah skriver stämmer i stort.

  5. Ah.. Hittade precis ”Fasornas Djungel”, ”Fruktans Kittel” och ”Torgars Fängelsehålor” (dvs Ensamma Vargen 8-10) i en flyttlåda.. Även om jag såhär i backspegeln kan tycka att soloäventyr är lite väl subjektivistiskt ska nostalgi inte underskattas – uppfinnandet av flyktvägar till ett idealiserat förflutet kanske är dömda till reterritorialisering, men ack! Så njutbara i stundens situationella intensitet! ;-)

Kommentarer inaktiverade.