Gamla inlägg

Allmänna intellekt

Om vi återigen läser Virno står vi inför tesen att det idag är det allmänna intellektet som utgör epicentrat för både produktionsprocessen och för vårat exodus. Det allmänna intellektet är, enligt Virno, “den ensemble av kunskaper som utgör den samhälleliga produktionens epicenter och förutbestämmer livets alla aspekter”. Det allmänna intellektet utgörs av vetenskap, men inte enbart utan också “information, språklig kommunikation, och kunskap i allmänhet”. Virno menar att det är viktigt att kritisera Marx (eller snarare påvisa begränsningen hos Marx) för att han identifierade det allmänna intellektet med fixerat kapital, “och försummade därmed den instans i vilken just detta allmänna intellekt tvärtom manifesterar sig som levande arbete. Detta är just den avgörande aspekten i dag.” Virno fortsätter:

Det som i själva verket nu väcker ens uppmärksamhet är det fullständiga och konkreta förverkligandet av de tendenser som beskrivs i Grundrisse, dock utan några frigörande – eller ens konfliktutlösande – omkastningar. Vad som är utmärkande för detta är att utvecklingens motsägelser – till vilka Marx länkade hypotesen om en i grunden omvälvande social revolution – har blivit en stabil komponent i det existerande produktionssättet.

I den postfordistiska fabriken av olycka, som gjort det allmänna intellektet till sin huvudsakliga produktivkraft, “tenderar [kunskapen] att komma i första hand” och “arbetaren placeras bredvid den produktiva processen, i stället för att vara dess huvudsakliga drivkraft”. Detta har dock inte inneburit att arbetet försvunnit: “Arbetstid är den måttenhet som gäller, men det är inte längre den verkliga måttenheten.” Det kapitalistiska produktionssättet har lyckats med ett slags aufhebung: “arbetskraftssamhällets försvinnande tar sig de olika former som föreskrivs av ett samhällssystem som bygger på lönearbete.” Virno fortsätter: “Sådana scenarion påminner om vad Marx skrev om aktiebolag; i dessa ekonomiska institutioner bevittnar man den privata äganderättens försvinnande på den privata äganderättens själva grund.”

Virno menar vidare – och det här är det verkligt intressanta och avgörande – att det allmänna intellektet givetvis också är en realabstraktion, men en realabstraktion som på ett distinkt sätt skiljer sig från de realabstraktioner “som är typiska för moderniteten: nämligen de som är inspirerade av ekvivalensprincipen.” Det allmänna intellektet kan enligt Virno “inte jämföras med olika former av arbete”, därför att: “De är inte måttenheter, utan är snarare de gränslösa förutsättningarna för heterogena operativa möjligheter. […] De varken mäter eller representerar någonting överhuvudtaget: tekniskt-vetenskapliga koder och paradigm manifesterar sig själva som skapande principer.” Detta innebär, enligt Virno, att de distinktioner man tidigare kunnat göra mellan Arbete, Handling och Intellekt nu har börjat bryta samman:

Enligt en lång tanketradition avgränsas den politiska handlingens område av två andra aktiviteter. Den första är Arbete; dess instrumentella karaktär och den automatisering som gör det till en repetitiv och förutsägbar process. Den andra har med det rena tänkandet att göra, dess ensamma och osynliga karaktär. Politiska handlingar skiljer sig från arbete, på så sätt att de förändrar sociala relationer och inte naturmaterial. De påverkar sin kontext, istället för att skapa nya objekt att fylla den med. Till skillnad från intellektuella reflektioner är politiska aktioner offentliga, utåtriktade, oförutsägbara och uppfyllda av [multitudens] stök och bråk. Det är i alla fall vad de försöker lära oss. Men vi kan inte hålla oss med en sådan definition längre. Gränserna mellan Intellekt, Arbete och Handling (eller teori, poeisis och praxis om du så vill) har kollapsat och vi kan se exempel på intrång och blandningar överallt.

Detta förändrar allting. All tidigare förståelse av “politik” och “arbete” måste tänkas om. Vad det innebär att handla politiskt, om vi ens kan använda det begreppet längre, måste tänkas om i grunden. Enligt Virno gäller det att “en koalition mellan intellekt och handling ställs emot en koalition mellan intellekt och arbete. Den andra är att där symbiosen mellan kunskap och produktion skapar en extrem, avvikande, men icke desto mindre blomstrande legitimering av en åtlydnadspakt i förhållande till Staten, låter korsbefruktningen av det allmänna intellektet och den politiska handlingen oss få en glimt av möjligheten av en icke-statlig, allmän sfär.”

För att närmare förstå “koalitionen” mellan exodus och det allmänna intellektet introducerar Virno distinktionen mellan “måttlöshet” och “hämningslöshet”:

Hämningslöshet är en vulgär bångstyrighet, ett nonchalerande av lagar, en resignation inför den omedelbara aptiten. Måttlöshet är någonting helt annorlunda – det är motsättningen mellan en intellektuell förståelse och givna etiska och politiska mått. En “teoretisk” premiss antas på en “praktisk” premiss plats, som vägledande princip för handling, och detta får konsekvenser för harmonin i det samhälleliga livet som kan vara farliga och avvikande. Enligt Aristoteles är den måttlösa personen lastbar eftersom han eller hon ställer två typer av utsagor mot varandra som är essentiellt olika. Det är inte så att den måttlöse är ovetande om lagen, inte heller är det så att han eller hon blott ställer sig mot den; det är snarare så att den måttlöse helt och håller misskänner den, såtillvida att han eller hon härleder ett allmänt förfarande från det rena Intellekt som borde verka inom sitt eget område och inte lägga sig i politiska angelägenheter.

I Måttlösheten finns Exodus främsta dygd. Förpliktelsen till lydnad gentemot Staten förbises inte på grund av hämningslöshet, utan i namn av den systematiska sammankopplingen mellan Intellektet och politisk Handling. Varje konstruktivt avfall spelar på det allmänna intellektets uppenbart verkliga existens, och därur kommer praktiska konsekvenser som bryter med “civila lagar”. I den måttlösa återgången till Intellektet-i-allmänhet avtecknar sig slutligen möjligheten av en icke-servil virtuositet.

Standard