Gamla inlägg

Exodus

Både när det gäller det projektuella äventyret över linjen, mot utsidan, och strategierna för att överleva i fabriken av olycka (och kanske till och med leva ett uthärdligt liv) intar en allt vanligare kampform en central position: exodus – övergivandet, undandragandet, flykten. Exodus från krig, svält, kaos men också från lönearbete. Exodus har länge haft en central plats i motståndets historia, men det besynnerliga med exodus i dagens situation är inte att det innehar en central roll för den postfordistiska ackumulationsregimen utan för att det öppnar upp för nya perspektiv på motstånd och projektualitet. Paolo Virno skriver i The Ambivalence of Disenchantment (publicerad i Radical Thought in Italy):

Today defection and exodus express the feeling of pure belonging that is typical, in Bataille’s terms, of the community of all of those who have no community. Defection moves away from the dominant rules that determine individual roles and precise identities, and that surreptitiously configure the “to which” of belonging. Exodus moves toward an “accustomed place” continually reconstituted by one’s own activity, an “accustomed place” that never preexists the experience that determines its location, not that, therefore, can reflect any former habit. Today, in fact, habit has become something unusual and inhabitual, only a possible result, and never a point of departure. Exodus, therefore, points toward forms of life that give body and shape to belonging as such, and not toward new forms of life to which to belong.

Exodus, som framtvingat av kapitalet, tjänar givetvis till att erövra framtiden åt kapitalet men har samtidigt förändrat relationen på ett grundläggande plan. I Virtuositet och revolution: den politiska teorin om Exodus (som jag precis återupptäckte – en briljant text vars svenska grovöversättning behöver en rejäl genomgång) skriver Virno:

Inget är mindre passivt än flykt. “Sortin” förändrar förutsättningarna inom vilka konflikten tar plats snarare än förutsätter dem som en orubblig horisont; den förändrar kontexten inom vilken ett problem uppstår, snarare än hanterar problemet genom att välja en eller annan av de olika lösningarna som redan finns tillhands. Kortfattat skulle man kunna säga att “sortin” kan ses som fritänkande uppfinningsrikedom som förändrar spelreglerna och förvirrar fienden. […]

“Fienden” framstår inte längre som en parallell reflektion eller spegelbild, som punkt för punkt motsvarar “vännernas” skyttegravar och fortifikationer; snarare framstår den som ett segment som flera gånger korsar den sinusartade flyktlinjen – principiellt sker detta för att “vännerna” överger förutsägbara positioner, och detta ger upphov till serie av konstruktiva avfall. Formulerat i militära termer liknar den samtida “fienden” faraons armé: den ligger hack i häl på den flyende befolkningen, och massakrerar de som släpar lite efter – men den lyckas aldrig hinna ikapp och om för att konfrontera dem.

Om det är som Virno skriver har vi en situation där exodus är konstruerandet av virtuella gemenskaper, utsidor, som angriper kapitalet från utsidan, dvs inte ett dialektiskt förhållande där ett inneslutet subjekt kämpar mot för att komma ut. Följdfrågan utifrån ett politiskt perspektiv blir då självklart vilka utsikter exodus har som framgångsrik väg ut ur det kapitalistiska produktionssättet. Är exodus en mobiliserande praktik? Går det att organisera? Är det möjligt att formulera i politiska termer? Är det överhuvudtaget möjligt att formulera i ord? Kanske inte. Kanske endast ytfenomenen, utkanterna. Man kan se många likheter mellan Virnos exodus och Deleuze & Guattaris nomadiska krigsmaskiner. Krigsmaskinerna kommer från utsidan och framträder endast i sina metamorfoser. Krigsmaskin/exodus: en “ren och måttlös mångfald, en hop, ett inbrott av något efemärt, förvandlingens själva kraft” (D&G). Krigsmaskinen, i sin tur, går delvis att betrakta som en organisationsform – svärmen (en “virvelformad kropp i ett nomadiskt rum”) – men det är att reducera en mycket intrikat dynamik och det missar det väsentliga: att ställa problemet med utsidan. Detta är, som jag ser det, precis det problem som teorin om exodus tvingar oss att ställa. Vilka specifika former krigsmaskinerna tar är inte den viktiga frågan. Den verkligt viktiga frågan gäller det faktiska konstruerandet av utsidorna, av de virtuella gemenskaperna. Krigsmaskinernas strategiska förehavanden, dvs vad som vi skulle kunna kalla “politiken”, är en sekundär fråga och de är endast så starka som våra utsidor är stora.

Standard