Gamla inlägg

Italien

Några nerklottrade noteringar av en svensk italofil på kringresa

Om jag gillade Italien tidigare så är jag förälskad nu. Min rekognoseringstur gick via Trento – Riva del Garda – Saló – Sirmione – Verona – Venedig. Nordöstra italien denna gång. Nordvästra nästa gång: Milano – Turin – Genua.

Reselektyr 1: J. M. Coetzees fantastiska Historien om Michael K. Aldrig förr har en bok berört mig så starkt. Det var som om boken slog rakt igenom solar plexus, grep tag i ryggraden och ruskade mig fram och tillbaka. Inte bara K:s kringflackande nomadtillvaro fångade mig under min egna geografiska och andliga färd utan också framför allt känslan av hemlöshet och osäkerhet som bemöts med tyst vägran, undandragande. Ett lustfyllt exodus. Michael K vill helst bara sköta sina pumpor. Jag vill helst bara läsa mina böcker tillsammans med en kopp Caffé Corretto. Trots att det bara var för drygt en vecka förändrade flykten från tvången och stressen något inom mig. Det låter kanske överdrivet, men jag kan inte förneka känslan.

Besvikelse 1: Alla dessa feta, fula och odrägliga tyskar som nu inte invaderar länder med pansarvagnar och soldater utan med turister. I stunder av fördomsfullhet kan man lätt tro att tyskar skulle vara ett ordningsfolk. Men icke. Italienarna hade bättre organisering (det kallas visst “öststatssyndromet”) och respekt för sina medmänniskor.

Verona, den värdiga staden som den kallas, var otroligt vacker om man bortser från allt fascistklotter och stickers som smutsar ner. Det är inte utan att man känner en viss uppgivenhet. Och förvåning. Verona är en universitetsstad (där bland andra Giorgio Agamben undervisar) och studenter är ju generellt sett mer åt vänster, vilket jag trodde skulle visa sig mer. Det sägs att det finns ett socialt centra i Verona, men jag hittade inget. Däremot hittade jag en bokhandel som sålde Trontis Operai e capitale (som jag till stor besvikelse inte hade råd att köpa).

Besvikelse 2: I Italien gör man bäst i att dricka tyskt öl, inte italienskt.

Reselektyr 2: Brian Massumis A user’s guide to Capitalism and Schizophrenia. Deviations from Deleuze and Guattari. Massumis speciella och läsvärda bok passade också mitt mentala nomadtillstånd och fragmentariska lästid utmärkt. Den är på många sätt ett utmärkt “deleuzianskt” textstycke som är ett måste för alla läsare av Deleuze och Guattaris texter. Ämnar sig dessutom utmärkt för att läsa som man lyssnar på musik; lite här och där, hoppa fram och tillbaka, läsa om, omtolka.

Livsglädjen som fyller en när man läser liknande nomadfilosofi är alltid otroligt upplyftande, och kanske än mer viktigt i dagens värld som genomsyras av rädsla. Den glädje och lätthet jag upplevde under min tid i Italien delas troligen inte av gemene italienare. Italien som kanske är ett av europas mest politiskt instabila länder. Nyheterna (som var svåra att hänga med i för en nybörjare på italienska; dom pratar ju så jävla fort!) dominerades av Berlusconis cirkus kring valet och mutskandalen(?) inom fotbollen. (Fotbollen i Italien är verkligen inte småpotatis.)

Det pratas fortfarande mycket inom vänstern om den så kallade “nyliberala ideologin”, men jag undrar om inte den tiden är förbi. Med 9/11 som den stora vändpunkten. Rädslan genomsyrar hela samhällsklimatet, globalt. Det förklarar kanske de starka fascistiska tendenser som var särskilt påtagliga i t ex Verona. Nyliberalismen som ideologi är död. Lämna plats för imperiets proto-fascism.

Vi utmanar inte imperiet om dess administration. Vi gör inte motstånd. Vi undandrar oss, flyr dess krafter. Likt Mickael K; är inte av denna värld. Livsglädje, lustfullt exodus. Antikapitalism är så jävla trist.

Det sägs ibland att det bästa med att resa är att komma hem. Men jag är inte så säker. Italien överträffade mina förväntningar och jag ville egentligen inte tillbaka till Sverige. Att komma hem är inte alltid så skönt.

Standard