Förströdda tankar kring essäistik

“I have always felt that I am an empiricist, that is, a pluralist.” (Gilles Deleuze, Dialouges, s. vii)

Hur bör man som ”teoribloggare” förhålla sig till bloggformatet? Vilket är det mest fruktsamma förhållandet? Det är inte helt klart. Problemet har sysselsatt mitt tänkande de senaste dagarna, och även Deleusion har skrivit ett intressant inlägg i sammanhanget.

Det är alldeles uppenbart att de politiska bloggarna är helt oförmögna att tänka. Det förutsägbara tyckeriet och de lika förutsägbara efterföljande skyttegravskrigen i kommentarsfälten är knappast något som talar till bloggformatets fördel. Samtidigt tror vi oss se någon slags potential i formatet. Annars skulle vi inte blogga. Läser just nu Anders Johanssons nya bok Nonfiction. Där efterlyser han ett skrivande som vågar vara risktagande. ”Inte att åstadkomma ett skrivande vars främsta funktion är att presentera en färdig tanke, utan att närma sig ett skrivande som är tänkande”. (s. 10) Det är mycket tilltalande. För tre år sedan (herregud, har det gått så lång tid?) diskuterades det här med metabloggande, hyperlänkar, opersonligt prat, avsaknad av tydliga avsändare och adressat, och så vidare – se främst rhizoms inlägg. Något banbrytande har vi dock inte sett. – Deleusion nämner hur bloggformatet tenderar att premiera form framför innehåll. Men brottas inte alla format med form/innehåll-problematiken? Vi (eller i alla fall jag, och, gissar jag, Deleusion) eftersträvar ett skrivande som är mer fritt och inte begränsas av formen. Ett mer essäistiskt bloggande.

Horace Engdahl förklarar i Den enskildes form att essän inleds med ett mer undersökande och utforskande angreppsätt som följs upp med empiricism. ”Essän simmar uppströms i kunskapsprocessen.” Samtidigt är essäisten inte rädd för att visa var den kör fast. Öppenhet är essäns ledord. Engdahl citerar Bense:

“Essäistiskt skriver den som skriver experimenterande, som alltså vrider och vänder på sitt föremål, frågar ut det, trevar över det, rotar i det, reflekterar igenom det, närmar sig det från olika håll och sätter samman för sin inre blick vad som framträder hos föremålet under de betingelser som skrivandet skapar” (Über den Essay und seine Prosa. Merkur I, s. 418).

Essäistiken är det skrivande som samtidigt är tänkande eftersom prövningen äger rum i skrivakten. (Eller, måste vi trots allt säga, är var essäistiken skulle kunna vara.) Både Engdahl och Johansson anser att den här sortens genuin essäistik har gått förlorad. Engdahl igen:

”Även om ett visst slags essäister ger efter för lockelsen till skönskrift, grundar sig essäns misstänksamhet mot det teoretiska språket inte på litterär fåfänga utan på den riktiga förnimmelsen av att stå utanför den gemenskap som uttrycker sig i allmänt vedertagna facktermer. För essäisten är de vetenskapliga begreppen kommandoord som han vägrar att lystra till, eftersom han rivit av sig gradbeteckningarna. Så snart man ser en skribent ställa sig i givakt för en teoretisk term, som om den hade en högre auktoritet än undersökningen själv, måste man räkna bort honom från essäisternas skara. Essä är insubordination.”

Sätt nu det här i relation till bloggformatet. Bloggandets rhizomatiska kopplingar på alla håll formar en slags kollektiv utsägelsesammansättning. Man kan därför tycka att det borde vara idealiskt för det ”mindre” i Deleuzes & Guattaris mening, mindre litteratur och mindre vetenskap. Kan bloggformatet bidra till en essäistikens pånyttfödelse? Osäkert, men låt oss göra ett försök.

Inlägget om Kerouac och spontanprosan kan betraktas som ett försök att röra sig i den här riktningen. Det spänningsfyllda och svårhanterliga förhållandet ensamhet/gemenskap, släta rum/hålandet, och så vidare gör sig ständigt påmint, liksom problemet innehåll/form. Richard K delade häromdagen med sig av utdrag från Ibn Arabis brev om helighetens anda som är intressanta i sammanhanget.

* * *

Just nu, precis innan jag skulle trycka på publiceraknappen, så slås jag av hur manifestlikt och icke-essäistiskt hela inlägget blev. Oförmågan att skriva pluralistiskt, öppet. Men det kanske är ett risktagande som är nödvändigt att göra för att kunna komma vidare?

Vad innebär det för övrigt att vara risktagande i skrivandet, i tänkandet? Innebär det att komma med grundlösa postulat, göra oväntade kopplingar, bara för att hoppas på att något nytt och intressant kan komma ur ett sådant företag? Eller har det mer att göra med en misstänksamhetens skola, ett försök till förutsättningslöst ifrågasättande av allt. Vad innebär det egentligen att tänka annorlunda? – (Redan nu vet ni vad jag har i baktankarna: ”Han vill såklart, helt skamlöst, lyfta fram och hylla Deleuze och nomadtänkandet!”)

Kan man formulera en uppsättning principer och riktlinjer för hur man borde skriva och tänka för att inte skriva och tänka som sig bör?

Jack Kerouac — spontanprosa och ”the frontier”

HANK: You gotta paint it, or draw it, or write it down, right, and then pass it on to somebody. They read what your saying, and then they are reexperiencing it and that’s the only experience you have with that, man. See, you can’t rewrite. ‘Cos to rewrite is to deceive and lie. And you betray your own thoughts. To rethink a flow and a rhythm and a tumbling out of words is a betrayal. That’s a sin Martin, it’s a sin.

MARTIN: I don’t accept your catholic interpretation of my compulsive necessity to rewrite every single word at least a hundred times. Guilt is the key. Not sin. Guilt re:not writing the best that I can. Guilt re:not considering everything from every possible angel. Balancing everything.

HANK: Well, how about guilt recensoring your best thoughts? Your most honest, primitive, real thoughts? ‘Cos that’s what your [ohörbart], Martin.

MARTIN: Is rewriting really censorship Bill? ‘Cos I’m completely fucked if it is.

BILL: Exterminate all rational thought. That is the conclusion I have come to.

MARTIN: What is the man talking about! I am being serious!

HANK: So is he. — So how is the extermination business going there Bill?

BILL: Somebody is stealing my roach powder. Somebody’s got it in for me.

HANK: Well Bill, maybe you should take it as a sign. Maybe I’d try your hand at writing pornography.

MARTIN: Yeah, a novel a week at $120 bucks. It’s serious money. I can connect you with a guy. We’re thinking of collaborating on one ourselves.

BILL: I gave up writing when I was ten. To dangerous.

HANK: Only if someone reads what you write. So far we haven’t had that problem.

BILL: I’ve found my profession. I’m an exterminator.

MARTIN: Well Bill, that’s just what the world needs; more literary exterminators.

Den här scenen från Cronenbergs Naked lunch (som är mer av en “adoption” än en “adaptation”, som man brukar säga, av Burroughs bok) med Martin (Allen Ginsberg), Hank (Jack Kerouac) och Bill (William Burroughs) är, förutom att vara en lysande dialog, en intressant ingång i litteraturen och skrivandet. Kerouac försökte i sin prosa att inte utelämna något, att göra skrivandet till ett flöde som var så direkt och omedelbart kopplat till medvetandet som möjligt. En helt ärlig prosa. Den var i hög grad också betingad av det romantiska begäret att vara på resande fot. Det är något väldigt amerikanskt över detta. Som Hank säger: ”My book is as american as american football.” Att fly västerut, bortom horisonten, mot “the frontier”.

Hur ärlig kan man egentligen bli? Är inte språket – oavsett hur mycket eller lite förmedlat det är – alltid på ett sätt lögnaktigt? Och vad innebär det att fly i imperiets tidsålder, när någon utsida inte längre existerar?

Jack Kerouac hade det i blodet. Som ung var han blyg och introvert. Flykten låg nära tillhands som för alla introverta; flykten till fiktionens värld. Det kan bara ha blivit starkare när hans familj, liksom många andra arbetarklassfamiljer under den perioden, fick det svårare att klara sig ekonomiskt. Inspirerad av bland andra Tomas Wolfe började han skriva. Efter att han hoppat av universitetet började han hänga med författare och konstnärer på kaféerna på Times Square i New York. Det var denna brokiga skara som skulle komma att kallas ”Beatgenerationen”.

Beatgenerationen – av vilka, förutom Kerouac, Allen Ginsberg och William Burroughs är de mest namnkunniga – försökte förstå vad som var unikt med deras generation. Kriget överskuggade allt såklart. Samtidigt sprudlade jazzen i storstäderna. Bebopen – som var en reaktion mot swingen – fick oerhörd betydelse inte bara för Kerouac utan för samtliga beatniks. Jazzen var mer än bara en musikstil, det var deras språk. Att vara ”beat” var ett förhållningssätt sprungen ur den här tillvaron. Att vara beat var att vara ”stripped down to the essentials”.

Att fly är, som Deleuze har påpekat gång på gång, inte nödvändigtvis en rörelse i ett rum, en faktisk geografisk förflyttning. Det kan lika gärna vara – och är oftast – en flykt i intensitet. Bebopparna förstod detta. Kerouac ville dock även lämna sin tillvaro fysiskt och gav sig ut på vägen med vännen Neal Cassidy, vilket skulle komma att resultera i klassikern On the road. Men låt oss inte resa en hierarki här; den geografiska flykten bidrar också till en flykt i tanken då det sätter sinnet i ett tillstånd av instabilitet och hemlöshet. Spontanprosan tjänar mer än något annat som ett kartografiskt verktyg för denna flykt i tanken. Det är detta som gör On the road så intressant, och utan tvekan den viktigaste av Kerouacs böcker.

Hos Kerouac verkar dock nästan allt sluta tragiskt, såväl i hans personliga liv som i hans böcker. I ’On the superiority of Anglo-American literature’ frågar Deleuze/Parnet:

“How can one avoid the line of flight’s becoming identical with a pure and simple movement of self-destruction; Fitzgerald’s alcoholism, Lawrence’s disillusion, Virginia Woolf’s suicide, Kerouac’s sad end?” (Dialogues, s. 38)

Är inte det är här själva kärnan och paradoxen i det amerikanska? Fly, men återvänd sedan hem. Eller, sök dig till ”the frontier”, och inhägna den. Det amerikanska har alltid innefattat erövrandet av ”the frontier”. Friheten har hela tiden varit förbunden med blodutgutelse (först av urinvånarna, sedan inbördeskriget och vidare till imperialismen). En väldig deterritorialiserande rörelse som lika fort följs upp med ett reterritorialiserande. Kerouac hör till tiden innan ”the frontier” hade försvunnit från horisonten. För kom inte Kerouacs fall med marknadens subsumtion av underjorden? Den mindre outvecklade nationen som hade ansamlats i kaféerna på Times square infångades av hippierörelsen. Rebellen blev en marknadsvara. Var Kerouac i själva verket underjordens sista apostel? On the road står sig dock. Den har kvaliteter som sällan behandlas. Vanligast när On the road kommer på tal är den romantiska heroism som omger karaktären Dean Moriarty (Neal Cassidy). Och i första anblick är Sal Paradise (Kerouac) blott ett bihang till Deans framfart, men i själva verket är det då, när han är tillsammans med Dean, som han blir en vektor och därför helt obestämbar. Sal besitter en sorts passivitet utan att vara inaktiv, subjektslöshet utan att vara foglig. Bara dessa marginaler kan pressa flyktlinjen förbi sin objektivitet. Bara dessa kan smita igenom reterritorialiseringen eftersom de är helt obestämbara, ogripbara – affektiva snarare än emotionella. Bland beatförfattarna finner vi obestämbarhetsblivandet mer hos Burroughs än hos Kerouac. Kerouacs spontanprosa var på ett avgörande sätt distinkt från Burroughs drug-fueled prosa: nykter (men rusig) och ”stripped down” – beat. Men medan Kerouac hade fötterna på jorden och Burroughs svävade ut i droghallucinationer var det just detta som gjorde Burroughs mer svårfångad. (Burroughs blir vi tvungna att återkomma till framöver.)

Flykten eller exilen (men vi har redan rört oss bortom den gräns då valet var möjligt; vi befinner oss alltid redan i exil). – Om spontanprosan är flyktens prosa, vad kan då exilens prosa vara? Det kanske inte är det spontana som är det viktiga, utan att utrota det rationella, bli obestämbar. Att med skrivandet göra en clean break, att inte fly tillfälligt utan överge och varken komma fram till något eller tillbaka hem. Varken det ena eller det andra. Whatever. Det är det enda möjliga i imperiets tidsålder. När utsidan inte längre existerar i den här världen (men gjorde den någonsin det?) måste vi fortsätta flykten mot ”the frontier” i skrivandet, tänkandet – röra oss kring tröskeln. Vad innebär det här: varken det ena eller det andra, obestämbar, whatever? Deleuze/Parnet hävdar (i anslutning till frågan som citeras ovan): “The great secret is when you no longer have anything to hide, and thus when no one can grasp you.” Hur är det möjligt att bli annat än obestämbar när man är ärlig i ett tillstånd av exil, när man de facto är varken det ena eller det andra!

Spontan för att vara ärlig, sade Kerouac. Det ligger något i det. Det viktiga är kanske inte längre att vara spontana eller att ge sig ut på drift, utan ärligheten.

Det vanskliga med kommentarer

När man läser en bok som Mille Plateaux och rycks med i det överflöd av mening som där uttrycks och sedan på något sätt vill förmedla detta ger man sig ut på hal is. Konsten att skriva en kommentar står alltid inför ett synnerligen svårt problem: dumhet. Varför vill man överhuvudtaget skriva en kommentar, eller för den delen läsa en? Varför inte gå direkt till källan? Är det för att författaren har ett rykte om sig av att vara obskyr, abstrakt, “svår”? Den välvillige kommentatorn— som bara vill förenkla och sprida det glada budskapet till den oförstående massan — riskerar alltid att fördumma i dubbel mening: både läsaren, som blir beroende av kommentatorns förklaring, och författaren, som måste förenklas och förklaras för att bli begriplig.

Slavoj Zizeks vedervärdiga Organs without bodies. On Deleuze and consequences — en av de sämsta Deleuzekommentarerna som har skrivits[1] — inleds såhär:

Gilles Deleuze was well known for his aversion toward debate—he once wrote that when a true philosopher sits in a café and hears somebody say “Let us debate this point a little bit!” he jumps up and runs away as fast as possible.

Samtidigt vet vi att Deleuze själv skrev flera kommentarer till andra filosofer. Hur hanterade Deleuze problematiken? För det första är han helt främmande inför all sorts kritik som vill påvisa svagheter och inkonsistenser. För det andra är utgångspunkten en fundamental identifikation och dubblering. I Difference and repetition skriver han: “In the history of philosophy, a commentary should act as a veritable double and bear the maximal modification appropriate to a double”. Det handlar inte bara om att sätta tänkandet i en ny kontext utan framför allt om att “skriva med orginaltexten, att förlänga den så att en ny begreppslighet skapas.”(Wallenstein i förordet till Vecket) Det välkända citatet där han talar om kommentaren som ett sätt att ta en filosof bakifrån och efterlämna en monstruös avkomma (Negotiations, s. 9)  skvallrar om kommentaren som ett intensivt skrivande, tänkande, läsande.

Redan här handskas vi med ett ytterst svårbemästrat tillvägagångssätt, men vad vi ännu inte har frågat oss är varför kommentera just den eller den tänkaren, boken, etc. Är det för att vi så att säga genom den eller den kan skönja något som vi tror oss kunna närma oss genom att med skrivandet och kommentaren som färdmedel nå ett mål? På ett sätt är detta givetvis att ljuga. Deleuze har dock inga större invändningar mot detta. Flera av hans monografier är över tänkare i en slags kontrahistoria i förhållande till de stora statsfilosofierna (Bergson, Spinoza, Nietzsche, etc.). Deleuze (och Guattari) ingår i en underjordisk linje av tänkare, konstnärer och andra personligheter som försöker bryta in annanhet, skillnad, utsida i den här världen. Det är min uppfattning att man bäst håller detta pathos i liv genom att intensifiera dessa aspekter.

Noter:

1. Se Dan Smiths kritik The Inverse side of the structure (som Zizek svarar på här) och Robert Sinnerbrinks Nomadology or Ideology? [PDF].