Lite för mycket att läsa

Som många skilsmässobarn i min generation har jag fått lära mig att bo tillsvidare, mellan. Denna fragmentariska (inte – ännu? – riktigt nomadiska) tillvaro har återkommit flera gånger i mitt liv. Återigen, denna gång pågrund av arbete, lever jag på samma sätt. Förutom laptopen är böckerna det viktigaste som hela tiden följer med. I en plastpåse kånkar jag ständigt med mig en bunt böcker. Alltid några fler än jag faktiskt läser igenom tills jag är tillbaka till min boksamling. I denna tillvaro har böckerna blivit en naturlig plats att retirera till, ett hemma som alltid finns men som alltid är outforskat. Att alltid ha med några fler böcker, alltid lite mer…

Jag tycker mycket om känslan jag får när jag letar runt i min boksamling, eller i ett antikvariat, efter något att läsa. Att göra ett val mer eller mindre i stunden för att jag upptäcker en bok jag köpte för länge sedan men aldrig började läsa och som nu plötsligt blev mycket spännande. Det ger en helt annan glädje i läsandet än det ordnade och livlösa läsande som läslistorna påbjuder. Nu är det ett bra tag sedan jag slutade med läslistor. De blev hela tiden längre och längre och jag har helt enkelt aldrig kunnat hålla mig till ordningen. Den där viljan att ha läst allt, att ha förstått och kunna fälla sin dom över det ena och det andra är verkligen äcklig. I viss mån är det helt naturligt när man på allvar börjar intressera mig för teori och litteratur. Och en viss gnutta av den där viljan kanske är bra ändå för den initierar ackumulationen av böcker som egentligen aldrig riktigt avstannar, åtminstone har den inte gjort det för mig. Jag införskaffar fortfarande mer böcker än jag hinner läsa. Att alltid ha några fler böcker, alltid lite mer, alltid något outforskat…

Digitala böcker är intressant i det här sammanhanget. Det är samma sak där, att jag samlar på mig alltid lite mer än jag hinner läsa, även om samlandet av digitala texter också till viss del görs för att fler kan ta del av dessa skatter, ett ”sharing is caring”-tänk alltså. Men liknande tankegångar rör sig i mitt huvud: ”ja, jag kanske kommer att läsa den här, efter att jag läst de där kanske den blir intressant, det är bäst jag sparar den”, osv. För är informationsöverflöd något negativt? När Babel intervjuade Umberto Eco hävdade han att överflödet fördummar oss. Då fick jag sådan lust att tillrättavisa: ”nej, problemet är inte för mycket information utan för lite tid”. Men en sådan tillrättavisning ekar falskt, för trots att det är rätt att den dagliga stölden på över åtta timmar av mitt liv stör och avbryter läsandet, tömmer mig på kraft, så skulle jag aldrig vilja ha tiden att läsa allt. Det konstanta överflödet av information är en välsignelse, tänker jag, för den håller uppe dörren till det okända, håller oss små, låter oss inte bli några allvetande gudar. Trots den fria tillgången till all information finns det alltid något lite mer, något utöver…

“Metaforerna borde avskaffas”

Allegori skriver jag aldrig. … Jag skyggar lite grann för de där litterära begreppen, allegori, metafor, och så vidare, och symbol och allt var det heter. Jag försöker att hålla mig på markytan medan de där begreppen kan få sväva i skyn ovanför. Allting kan läsas som allegorier, naturligtvis, och metaforerna är väl oundvikliga men jag avskyr dem. Det är ganska ovanligt bland författare. De flesta älskar metaforer. … Vi utgjorde faktiskt en liten klubb en gång som träffades några gånger och helt enkelt satt över ett glas vin och hatade metaforer. Det var Erik Beckman och P O Sundman och jag och vi var helt överens om att metaforerna borde avskaffas. … Metaforen innebär att man placerar ett likhetstecken i texten och salig Norman Mailer, han var en mästare på detta. … Slå upp vilken sida som helst och ni hittar dessa likhetstecken radade på varandra. “Hennes hy såg ut som en blommande sommaräng, som såg ut som ängarna i Wisconsin på 1940-talet, som var ett årtionden som…” och så vidare. Det är ju alldeles groteskt. Det är förfärligt.

—Babel special, intervju med Torgny Lindgren.

Tomma ord

Trots att han hade varit uppe till sent, senare än vanligt, vaknade han mitt i natten. Klarvaken steg han upp och gick ut i rummet, endast upplyst av månskenet. Det här är tiden för litteratur. Inte att läsa, men skriva. Ingen stark vilja eller begär — en uppmaning. Tomheten, tystnaden, solituden — det uppmanar honom till skrivandet. Inget att skriva om, bara denna innehållslöshets uppmaning att ta plats på sidorna i en bok. Ett mer av ett tomt. Stilla, nästan orörlig förutom handen som greppat pennan som väntar, tålmodigt, kraftlöst, väntar på orden från detta tomma.

Timmarna går och dagens ljus fyller rummet. Tomheten trängs bort av de förbiåkande bilarna, människorna som rastar sina hundar. Orden kommer, orden som vill tränga undan ljuden, människornas närvaro. Med orden reser han en vägg för att hålla världen utanför, för att inte låta den fylla tomheten, ta den bort från honom.

Natten återkommer och kallar honom tillbaka till skrivandet. Han måste riva ut sidorna, måste rasera väggen för att åter befinna sig i tomheten — väntandes…

* * *

Han står framför böckerna och söker efter den som kan ta honom bort härifrån. Efter att noggrant ha sorterat bort de som inte har rätt form och finner den som säger “jag finns inte här”, då har han funnit den rätta. I timmar sitter han stilla, djupt nedsjunken i texten. Han bläddrar aldrig utan börjar ständigt om efter att minutiöst ha läst alla ord på de två uppslagna sidorna. Ordens betydelse bekymrar honom inte. Han läser inte bokstäverna som tecken utan låter de bli ting. Vad orden har satts för att förmedla, säga, destruerar han med högsta koncentration. Förgör ordens himmelska trappstege, sänd oss ner i avgrunden.