Jag kommer inte ihåg hur jag hörde talas om Jandek. Jag tror det var på Spurious. Och jag fångades av hans dragningskraft innan jag lät musiken drabba mig. Jandek, han som hade valt ensamheten, avskildheten, som var fullkomligt ärlig och naken i sitt skapande. Jag bestämde mig för… nej: jag bestämdes, av Jandeks allvar, att ta hans musik på allvar. Att fullkomligt koncentrera mig på att lyssna. Lyssna förbehållslöst, försvarslöst. Ärligt. Så ärligt som Jandek sjöng och spelade. Jag kände att jag var tvungen att börja från början. Jandek krävde det av mig, kände jag.

Närheten. Sårbarheten. Sårbarheten där hos honom, här nu hos mig, hans sårbarhet, inte han där bakom som jag inte känner, han som satt vid en bandspelare för trettio år sedan, utan Jandek, hans sårbarhet, i rösten, i gitarrspelandet. Hans sårbarhet, närvarande här nu hos mig. Hans absoluta ensamhet närvarande i min absoluta ensamhet. Vi är förbundna, Jandek och jag. Förbundna i vår ensamhet.

* * *

Det är kallt, för kallt. Jag kurar ihop mig under en filt på soffan. Lyssnar på Graven image nu. Är det musik? Är det antimusik? Det låter inte som något annat jag hört. Inget annat jag hört har låtit i närheten av lika naket, lika ärligt och ensamt. Hädanefter kan jag inte undvika att jämföra alla anspråk på ärlighet med Jandek.

Jandek är ingen musiker. Ingen professionell hur som helst. Han har sagt att han fick undervisning i musik som ung. Kanske är han egentligen kunnig, vad vet jag. Men när jag lyssnar får jag känslan av att lyssna på en musikens nollpunkt, musik kommen ur intet. Vissa låtar är mer konventionella, några till och med på gränsen till lättsamma och glada. Någon musikteoretiskt kunnig kan säkert komma med något intelligent, inte jag. Även om det skulle vara så att det faktiskt är genomtänkt, planerat, så vill jag föreställa mig att Jandek, åtminstone vid tiden kring Ready for the house, var lika musikaliskt illitterat som mig. Det är ren känsla jag hör, helt och fullt. Föreställ dig en man ensam och deprimerad i ett tomt hus. Han har en gitarr (kan han ens stämma den? Bryr han sig?) och en bandspelare. Det är allt. Han håller inte tillbaka någonting. Han har kanske skrivit ner några ord på ett papper. Han har kanske lekt lite med gitarren. Han vet ungefär vilka ljud han kan få ut från den. Han trycker på rec och börjar plinka och slå på strängarna, och han börjar sjunga.

* * *

Kylan tränger sig in. Det är så kallt här. Kylan, rummets vithet, ensamheten. Och Jandek. Perfekt korrespondens. Vem lyssnade Jandek på? Lyssnade han på någon, eller läste han kanske? Jag lyssnar på Jandek, nu You walk alone, och jag vill skriva. Skriva så som Jandek spelade. En litteratur om allt och inget. Ren litteratur, vad nu det innebär – ren som Jandeks musik. Över femtio album. En eller två om året. Ibland fler. Och han gör allt själv. Säljer dem för självkostnadspris. Han vill säkert bara att andra ska få lyssna, om de vill. Praktiskt taget ingen marknadsföring. En intervju. Inget biografiskt material. Han vill bara spela sin musik. Han blir glad om någon vill lyssna på det. Han är nöjd så. Han vill inget mer med det. Han hade vanliga jobb tidigare, först som maskinoperatör (precis som jag) och sedan något slags kontorsjobb. Nu är han, tror jag, pensionerad. Han har sitt vardagliga liv, och ibland spelar han musik. Det fanns ingen vilja eller behov av att blanda ihop dem.

Jag lyssnar bara på Jandek nu. Lyssnar på Jandek, läser och skriver lite. Det är allt. Bara Jandek och jag. Så vill jag ha det. Hur konstigt det skulle kännas att gå på en Jandekkonsert… När jag började lyssna på Jandek (det måste vara mindre än ett år sedan) hade han redan börjat spela live. Vilken märklig upplevelse det måste ha varit att efter så många år bara känt Jandek som en avskild röst, förmedlad på plastskivor utskickade från ett mystisk ”Corwood industries”, osäker på om det ens var samma person på skivomslagen som ägde rösten på låtarna, och då helt plötsligt, utan förvarning, se honom – hans kropp, hans person – där, mitt framför dig! Inte konstigt att en del fans blev besvikna. Den intimiteten man hade med Jandek rubbades nu, blev delad, blev en gemensam intimitet hos en fortfarade väldigt liten gemenskap. Jandek bibehåller dock, så långt det går, fortfarande en distans även på konserterna. Det sägs att han inte ens tittar på publiken, har ofta ryggen vänd mot den. Inget prat, bara musiken. Han minglar inte före eller efter. Pratar lite eller inget alls med arrangörerna.

Det är märkligt att se honom stå där, framför dig (eller på datorskärmen). Det tar tid att vänja sig.

* * *

Han skrev sju romaner innan han blev Jandek. Sju romaner! Alla brändes. Brändes för att de blev refuserade allihop. Men varför gav han inte ut dem själv, så som han gjorde med musiken? Han kanske inte kände att litteraturen gav honom samma möjlighet som musiken. Rösten måste ha varit viktig för honom, tänker jag. Jandeks röst, så ansträngd men ändå rotad. Rotad i Jandek, inte personen bakom Jandek, utan i det inre rum som breder ut sig på den där platsen i det tomma huset, hans innerliga ensamhet. Det är ångestens röst. Man hör hur den spricker, hur den smärtar samtidigt som den tröstar. En oerhörd makt gör sig gällande här. Avståndet mellan Jandek och rösten har dragits samman till ett med en sådan våldsamhet att rösten har blivit slav under Jandeks ångest. Rösten uttrycker ingen ångest, den har helt och fullt gått upp i den. Röstens själva materialitet är bruten, desperat och längtande. Det måste ha varit viktigt för honom, gissar jag, att uttrycka sig så som han gör, pågrund av ärligheten. Ett ord på ett papper, det förmedlar inte samma känsla som alla nyanser i rösten. Därför slutade han skriva prosa, gissar jag, för att istället sätta sig framför bandspelaren. Varje ångest är en längtan efter Gud. Jandek sjunger mycket om Gud. Självklart. Han är en religiös person, med stor vördnad för det gudomliga. Kanske är musiken hans bön? Han var tvungen att skrika ut genom rösten, för att nå Gud. Bläcket på ett papper når inte Gud. Orden måste ut, ut genom rösten. Jandeks röst, det är en röst som talar till Gud.

* * *

Så många album jag inte har, så mycket jag ännu inte har hört. Det närmar sig sextio album nu. Vilken enastående beslutsamhet. Han fortsätter, fortsätter hela tiden. Hur länge sedan var det nu igen? Över trettio år sedan. Han fortsätter – för musiken, för intimiteten han delar med sina lyssnare, och för hans egen skull. I över trettio år, igen och igen. Slutet tycks vara ständigt närvarande, mer och mer absolut för varje gång. Men så kommer en skiva till, och en till.

Jag har alldeles för lite av Jandeks musik. Men så – vilken lycka! – hittar jag Glasgow Monday på Spotify. Den tredje (tror jag) livespelningen. En låt, The Cell, i nio delar. Jandek på piano den här gången. Det är fantastiskt, och annorlunda mot det jag tidigare hört. Vissa menar att det är likt Erik Satie.

I The Cell återkommer Jandek flera gånger till ”What do I have”, ”Possibility”. Livets möjlighet. Det är ingen dyster, desperat musik nu. Det är möjligheten, den där möjligheten efter livets blankhet, vid nollpunkten, den möjligheten som säger ja. Börja på nytt, från inget. Den möjligheten.

* * *

Jandek är min nollpunkt. Jag har väntat på Jandek i hela mitt liv, utan att ha vetat om det. Nu har jag äntligen kommit dit. Det jag väntade på. En absolut händelse, efter vilken ingenting längre kan vara det samma. Han är brutal på det sättet, Jandek. Han kräver av mig samma ärlighet, uppriktighet. Inget annat är möjligt, efter Jandek. Hur skulle jag kunna lyssna, verkligen lyssna, på Jandek och sedan förråda kravet på ärlighet, försöka fly bort från det? Omöjligt. Omöjligt. Jandek drabbar mig – totalt, förödande, utan återvändo. Och vilken frihet sedan! Klarheten, enkelheten efter Jandek.

Vart nu? Vart nu, efter Jandek? Men inte utan Jandek, alltid vid hans sida. Vänder blad i min anteckningsbok. Sida efter sida, skriver om allt och ingenting och alltid ärligt, så ärligt jag kan och jag pressar gränsen hela tiden, varje gång. Ja, det här är rätt, det här är vägen. Så mycket kvar att lyssna på, så mycket kvar att skriva.

Underjorden. Min egna lilla mytologi jag ständigt återkommer till. Jag vandrar där fortfarande lika ofta, för att komma undan världen för en stund, för att hämta inspiration, för att ”prata strunt och skratta med” (Nietzsche). Men jag berättar inte deras historier längre. Varför? Kanske för att andra gör det så mycket bättre, eller helt enkelt på grund av prioriteringsskäl. I vilket fall betyder fortfarande underjorden mycket för mig. Det är min fristad. Jag ville skriva om underjorden och cyberspace, om nätets betydelse för underjorden, hur nätet möjliggjorde utforskandet och hur det har påverkat underjorden. Har det blivit en samling mytologier vi nostalgiskt blickar tillbaka på? Eller har det öppnat upp för en underjorden 2.0? Det förtjänar verkligen att analyseras. Det måste göras, av mig eller någon annan, någon dag.

Underjorden var en tillflycktsort, en annan var framtiden. Cyberpunken ligger mig fortfarande nära men inte lika varmt. Cyberpunken har extrapolerat samtiden på ett underjordiskt sätt som skiljer sig från traditionell sci-fi och har ett starkare fokus på de teknologier som genomsyrar oss idag. Det gör den unik och fortfarande aktuell. Varför dog cyberpunken? På ett sätt dog den naturligtvis inte men de problematiker den uppdagade har på ett sätt glömts bort vilket är olyckligt. Mest av allt är cyberpunken fortfarande coolt. Men cool behöver kanske återuppfinnas. The Birth of the Cool var en underjordisk historia. Var finner vi idag The New Cool to Come? Det kan vara så att samtiden har blivit så pass cyberpunk att det idag är till postapokalyps a la Ballard som man bör vända sina blickar?

Det här året skulle också bli de tusen platåernas år. Men några krigsmaskiner löpte inte fram från den här marginalen; jag ägnade mig åt att håla mina egna underjordiska gångar. Jag ville skriva om utsidans tänkande, men befann mig redan fjärran från Mille Plateaux. Istället sitter jag med L’Entretien infini och har blicken på Sein und Zeit. Hur kunde det hoppet ske egentligen? Det tycks vid första anblick fullkomligt slumpmässigt, men kopplingarna uppenbarar sig snart efter att man grävt en aning. Deleuze och Guattari hänvisar själva till Blanchot som den som mest djuplodande utforskat tänkandets relation till ett yttre, vilket Deleuze och Guattari sedan utvecklar sin nomadologi utifrån. Och sätter man sig ner med Blanchot och vänner (framför allt Lévinas) uppenbarar sig Heidegger som nästan en slags fadersgestalt de alla förhöll sig till på olika sätt. Tillbaka på ytan känns dock kopplingen genast märklig igen. Deleuze skrev själv lite om Heidegger, som han förkastade. Personligen intar Heidegger mer och mer platsen som den kanske viktigaste tänkaren under hela 1900-talet.

De tusen platåernas år skulle också innefatta tecknandet av en filosofiskt renrakad Marx. Naivt, kanske, ville jag försvara Deleuze mot ”avmarxifieringen” som jag såg nästan som en skymf, som ett stympande. Men så glömde jag Gilles och Félix när jag stiftade bekantskap med ett gäng klart mer torra och ”ortodoxa”, men ändå – eller just därför – mer omdanande än några ”förnyare”, Marxläsare: Moishe Postone och Chris Arthur. Deras rakblad var vassare, tyckte jag. Det sägs att finanskrisen har ökat intresset för Marx igen. Oavsett måste det vara en kalldusch för de teoretiker som i kontingensens namn förpassat Marx till historiens skräphög. Kom ihåg vad Derrida sade: ”Det kommer alltid att vara ett misstag att inte läsa, att inte läsa om och diskutera Marx. … Det kommer i allt större utsträckning att vara ett misstag, ett svek mot det teoretiska, filosofiska, politiska ansvaret. När dogmmaskinen och de marxistiska ideologiska apparaterna (stater, partier, celler, syndikat och andra doktrinproducerande platser) håller på att försvinna har vi inte längre någon ursäkt, bara alibin, för att vända oss bort från detta ansvar.” Ansvaret att läsa Marx… Jag ville skriva om Marx, men det var nödvändigt att läsa och läsa om Marx. Så jag började läsa Kapitalet igen, läsa noga och arbeta med texten. Därför kunde jag inte skriva.

Jag ville skriva om det Absoluta, om utsidan och Intet, och om nostalgin för det Absoluta. Jag ville skriva om Bibeln, särskilt om Jona. Jag ville skriva om messianism och eskatologi. Det behövs knappt påpekas att jag varit tvungen att stanna i läsfåtöljen och kommer behöva förbli där en lång tid. Det är ensamt men det har blivit viktigt, till och med det viktigaste. Därför har jag inte kunnat skriva om det heller. Hur blev det så? Varför hamnade jag i teologins snårfält? Antagligen för att tänkandet för mig aldrig har varit en rent intellektuell angelägenhet utan alltid tätt bundet till livet i sig. Det var mystikerna som gjorde det. Jag drogs till dem, och de talade från det inre rummet, ärligt och klart. I deras sällskap kunde jag skriva igen, men aldrig igen något som inte betyder något. Det enda som betyder något är att lära sig leva.

Slutligen ville jag skriva om psykets materialismer. Särskilt ville jag skriva om Lacan. Begår jag fadersmord? Deleuze var bland de första som fick mig att börja tänka. Nu tänker jag bara på Heidegger och Lacan. Vad skulle Gilles ha sagt? Och vad har jag egentligen själv att säga? Allt mindre. Jag blir tystare och tystare. Jag kanske har slagits av den förundran Heidegger talade om. Jag vet inte. Jag börjar få slut på ord. Det finns snart inget mer att säga.

I sin senaste bok om självframställningen noterar Arne Melberg att litteraturen bland så kallade litterära bloggar är sällsynt som bäst (jag kan bara nämna en enda på svenska, blott en handfull på andra språk). En fragmentarisk stil med samplande och design har tagit överhanden. Litteraturen – om det ens förtjänar att kallas litteratur – blir fullkomligt estetiserad, en lek med identiteter som skiftas och konstrueras utan att verkligen ifrågasättas. Den fragmentariska stilen, eller posen, undviker vad Blanchot hos Nietzsche identifierade som fragmentets imperativ. Fragmentets imperativ betecknar inte så mycket en stil eller form som ett slags uppöppnande, ett försök att gå utöver helheten eller ”bakom” och ”före”. Det är på ett sätt ett övergivande som låter litteraturen ta plats. Det är ständigt fortgående och samtidigt ständigt avbrutet, men inte som i bloggandets upprepning av det Samma. Bloggandet är snarare bilden av skillnad än ett möte med något verkligt Annat.

Om jag ser något av värde, något betydelsefullt, med mitt bloggande så är det i det mest onödiga: novellfragmenten. Jag läser igenom gamla inlägg och vändas över hur mycket skit jag skrivit. Några få undantag finns. De som står ut är just novellfragmenten, speciellt Till slutet, Sommarkvällarna vid stranden och En hemlighet. Varför skriva över huvud taget? Verkligen inte för Saken. Inte för något. Litteraturen har den förmågan att den avbryter sakernas tillstånd för en stund (och tiden under denna stund är av helt annan sort) och försätter oss i en förryckt plats. För att gå ”bortom bloggen” behöver man först av allt uppsöka ensamheten. Låta skrivandet bli ett slöseri i sann mening, litteratur när den inte längre är ett medium för tolkning eller ”tänkande” i konventionell mening utan blir ett slags överskridande av sin egen enhet och totalitet, då det blir en erfarenhet av förskingring, upplösning, tomhet.

Pessimisten talar med sig själv. Det kanske redan finns en ocean med ensamma bloggar där ute, sådana som tagit litteraturen på allvar. Jag kanske målar fan på väggen. I så fall blir jag gladeligen motbevisad och ställer mig vid skamkorset. Åsikter ska man inte stå för, de ska man skämmas för.

One writes neither for the true proletarian, occupied elsewhere, and very well occupied, nor for the true bourgeois starved of goods, and who have not the ears. One writes for the mal- or ”disadjusted”, neither proletarian or bourgeois; that is to say, for one’s friends, and less for the friends one has than for the innumerable unknown people who have the same life as us, who roughly and crudely understand the same things, are able to accept or must refuse the same, and who are in the same state of powerlessness and official silence. (Jean Mascolo, Le Communisme)

Jobbet fungerar på så sätt att han med en liten ansträngning kan skapa luckor i arbetsflödet i vilka han för några minuter kan sjunka ner i skrivandet. Han bär på ett litet block där han hastigt klottrar ner några ord. Bara några åt gången. Några ord, någon meningar. B. frågar ibland vad han skriver, men får aldrig något svar. Det är hemligt. Han skriver för sig själv. Det är inte för oss. Hans, bara hans. Ibland stänger han av radion i sina hörselkåpor men behåller dem på för att stänga ute distraktioner. Så viktigt är det för honom. Inte vad han skriver men att han skriver.

Men J. kunde inte stilla nyfikenheten. Han ville, kände sig tvungen, att veta. ”Skriver han om oss?”, sade J. till B. Men B. log bara. Han roades av mysteriet. Men J. var tvungen att veta så när han fick chansen plockade han åt sig blocket och läste. J. förstod inte. Vad var det? Berättelser? Men om vad? Han förstod inte. Är det detta han skriver? Men varför vill han hålla det hemligt? Det var för J. ett ännu större mysterium. ”Skriver han i kod?”, tänkte J. Han frågade E., han var tvungen. E. tog tillbaka blocket. ”Det är bara berättelser”, sade han. Berättelser? Han hade inget bättre ord. Han ville bestämt inte prata om det.

När det blev rast och E. och J. gick ut för att röka frågade J. om varför E. skrev. Han förstod inte vad han skrev, men varför skrev han? E. kände sig illa till mods, men inte av J:s fråga. ”Känner mig instängd här ute också”, sade E. Han sade att han inte ville prata om det men i själva verket kunde han inte. För resten av dagen kunde han inte skriva ett enda ord.

Varför är det i den mest absoluta ensamhet jag känner den starkaste och mest intima gemenskap? Att närma sig ensamheten, låta den närvara. Eller är det inte snarare en frånvaro? En närvarande frånvaro? Ensamheten tycks aldrig redan finnas där. Man måste fly till den genom att fly bort från världen omkring. Inte låta något eller någon närvara, utom dig själv, vad som finns kvar av dig själv.

Att nå fram till den där platsen som gemenskaperna – den här världens ”gemenskaper” (ordet måste sättas inom citattecken) – drar oss bort från, som vi skyddas mot av en kompakt vägg av distraktioner, är så svårt. Är det för att vi är rädda för den platsen? Eller lurar jag mig själv?

”…människorna är mer lata än rädda av sig och fruktar mest av allt de besvär som en obetingad ärlighet och öppenhet skulle påbörda dem.”

Orden är Nietzsches och kommer från den otidsenliga betraktelsen ”Schopenhauer som uppfostrare” (s. 153, samlade verk, band 2). Han säger: Stålsätt dig. Upprätta en asketisk regim och håll ut. Så länge det krävs. För att bli ensam. För att odla ditt genius.

”Stämningen är spökaktig. Varje ögonblick här i livet vill säga oss någonting, men vi vill inte lyssna till denna andeviskning. Ensamma och stilla är vi rädda för att i örat uppfatta något mumlande, och så hatar vi tystnaden och bedövar oss i sällskapslivet.” (187)

Den där platsen, var finner jag den? I läsandet och i skrivandet. Men inte vilket läsande och skrivande som helst. Hos de som förmår vara ”enkel och ärlig i tanke och liv, det vill säga otidsenlig, ordet taget i dess djupaste innebörd” (160), med dem delar jag den mest intima gemenskap. Vi samtalar inte och möts inte. Det är den andres absoluta ensamhet (som kan vara mitt bland andra människor) – som Nietzsches 1887 i Sils-Maria eller Batailles 1939 i Paris – som paradoxalt binder mig till dem. Är det för att vi klivit ut i det hav Maurice Blanchot beskriver i Thomas den dunkle där allt vi har gemensamt är att vi inte har något fast att hålla kvar i, där vi är fullkomligt utlämnade? Vi flyter omkring i det stora Intet och har förlorat sikten av stranden. Något mer händer dock när de sätter sig ner och skriver. Att börja skriva är att börja simma inåt stranden – fast man kanske simmar och fortsätter simma utan att nå dit. Det viktiga är att de fortsätter, inte för att de är rädda för havets djup; de har varit där, och återkommer dit, men väljer livet.

Vad gör vi på det här stället egentligen, jag och J.? Varför kommer vi tillbaka hit dag efter dag och kastar bort så många timmar av våra liv när vi borde dra oss undan arbetslivets tjatter, påtvingade deltagande och förpliktiganden, för att, som på Nietzsches förmaning, odla våra genius? Man vill svara: pågrund av övermäktiga strukturer, hårda konkreta väggar som inte kan tänkas bort. Du måste betala räkningarna; du måste fortsätta sälja ditt liv för att kunna överleva. Men Nietzsche ställer dig mot väggen och talar klarspråk: nej, det är lathet. Väggarna är visserligen verkliga men du vet att det finns hålrum överallt och du väljer att fylla dem med distraktioner när du borde låta tystnaden och stillheten mätta.

När jag skriver detta, en arbetsfri dag när middagssolen lyser upp sidorna i min anteckningsbok och jag finner mig på den där platsen, är det något annat som grämer mig. Jag hade berättat för J. om hur jag systematiskt hade fört anteckningar över varje val jag ställdes inför och hur jag värderade dem. Det svåra var inte att välja bort det oviktiga och det var inte heller att komma till insikt om vad som verkligen betydde något. Det svåra var att komma vidare. Det svåra var att överkomma tröttheten, utmattningen. Jag tänker: ”Nej, Herr Nietzsche, du har så fel. Du talar om lathet och lättja men vad vet du om hur det är att bli förbrukad, kroppsligt och intellektuellt, som ett ting?” Men så minns jag om smärtorna som plågade honom. Trots difteri och dysentri förmådde han fortsätta, komma vidare, och min förargelse övergår i beundran och däremellan pendlar jag.

Jag har alltid ryggat för disciplinen. Underkastelse och underdånighet är dess syskon. Tyranniet gömmer sig däri. Suveränitet, däremot, ledsagas av glädje och passion. Ändå är det svårt att komma ifrån att glädjen och den asketiska regimen förblir sidorna på samma mynt, den ofrånkomliga dubbelnaturen i den suveräna akten.

* * *

Det är måndag igen. Det är morgon. Jag och J. står ute och röker igen. Det börjar regna. Det är vackert och det är rogivande. Jag har börjat trivas i mörkret. Jag börjar finna glädje i mörkret och i ensamheten. Jag är trött på tröttheten. Trött, så trött, på distraktionerna som gjort mig utmattad. När jag står där ute i mörkret och regnet och börjar känna något som liknar glädje, är det då genombrottet jag har väntat på? Är det ljuset i mörkret; det mörka ljuset? Om det är ett genombrott så har det kommit smygande. Sakta men säkert har platser trängts fram, platser av utmattning som nu, som effekten av att det kvantitativa uppnått en kokpunkt, gått över till platser av stillhet och ensamhet.

Kan det här bli det första höstmörkret jag välkomnar och omfamnar? Allt gott, tycks det för mig, kommer smygande och fördolt, som bland skuggorna.

Here Derrida comes close to describing justice and the messianic in general as an abstract, regulative idea that it is ethically important to strive for, but that in reality could never be reached. It seems to have the function only of a negative instance – possibly calling for revolution, but always resulting only in reform.

Men det är inte hela bilden. Derrida skriver någonstans i Marx spöken om att det messianska bär på ett löfte, och löften ska man hålla. Det måste alltså finnas ett element av aktualisering i talet om det messianska; det är inte bara en ständigt avlägsen idé utan det kan hända. Det kan äga rum.

The messianic openness for otherness always also involves taking a risk… In “Faith and Knowledge”, Derrida underlines that the messianic coming of the other can only emerge as a singular event “when no anticipation sees it coming, when the other (…) can come as a surprise at any moment.” This openness to radical otherness, that Derrida is talking about, I would argue, in an intricate way still does include the possibility of realization, it does include the actual possibility of an exposure to the event.

Nilsson lämnar sedan Derrida därhän och närmar sig istället Giorgio Agamben. Centralt för både Derridas och Agambens tankar om det messianska är Walter Benjamin och särskilt Benjamins klassiska text ”Kritik av våldet”. ”For Agamben, Messianism is the paradigm both for the politics to come and for philosophy. This idea of Messianism, however, Agamben says, is ’always profane, never religious’.” Lite längre ner skriver Nilsson att ”[t]he politics to come that Agamben is trying to develop seeks to accomplish a transformation of the way we experience time.” Det tycks vara detta allt kokar ner till: tid. Agamben menar som sagt att det messianska är profant medan kapitalismen är religiös i den meningen att allt separeras. Vår samtida kapitalism uppnår till och med ”ren separation” (Agamben är uttryckligen influerad av Guy Debord här). Som vi vet fungerar det kapitalistiska produktionssättet enligt en specifik form av temporalitet – som Marx analyserade under kategorin abstrakt arbete – så det messianska skulle därmed ligga i att bryta in annan tid. Nilsson avslutar med:

As I see it, the Messianism of “pure violence” in Agamben refers to an involvement with the profane world as such, that is, not as a means to reach the Messianic Kingdom. What Agamben attempts is to evoke a transformation that robs the profane from its tensional, “longing”, relation to the Messianic Kingdom as something transcendent. Perhaps in a more radical way than in Derrida’s version of Messianicity, Agamben’s Messianism takes leave of hope – thereby becoming not less involved with the concrete present, but more.

“The meaning of revolution”, Agamben writes, “is never only to change the world, it is also – and especially – to change time”.

Det är, tror jag, inte nog att läsa Derrida och Agamben (och Zizek och Badiou et al). Det är inte heller nog att läsa Benjamin. Vi behöver läsa om Paulus, läsa på nytt. Jag minns för ett år sedan, då läste jag Paulus i ljuset av en triptyp som öppnade ögonen för mig. Vad som var viktigt då var det eskatologiska momentet, så viktigt att det nästan överskuggade messianismen. Det är fortfarande viktigt, anser jag, och står i kontrast till Derridas ”det messianska utan messianism” (även om jag inte vill avfärda det rakt av) då det snarare än ett hopp om framtida Rättvisa är ett löfte om ett slut, en förbindelse till slutet. Det finns inte mycket till messianism i hopp om framtiden då det abstrakta arbetet i själva verket innebär ett ständigt erövrande av framtiden. En eskatologisk messianism, alltså en messianism som tar eskatologin på allvar; ett löfte om slutet.

Vi cyklade ut till vår strand varje dag för vi ville inte missa en enda chans att få vara bara vi. Där var vi lyckliga. J. ville vara där så ofta och mycket som möjligt därför att hans diktatoriska föräldrar, som jag alltid ogillat, hade börjat ställa mer krav på honom. De hade börjat drilla honom för att de ville att han skulle komma in på den bästa utbildningen. Kvällarna på stranden var hans fristad. En kväll kom han inte. Bara jag och M. cyklade ut till stranden. Det enda vi kunde prata om var hur arga vi var på J:s föräldrar för att de tagit honom bort från oss, för att de bröt upp vår vänskap. Jag ville rädda honom, vi hade ju en pakt. Jag skämdes för att jag inte gjorde något, men vad kunde jag göra?

Vi fortsatte cykla ut till vår strand, jag och M. Det var annorlunda nu när det bara var vi två. Först, i början av sommaren, brukade det bara vara jag och J. Nu, när vi närmade oss sensommaren, när vi började nå slutet, var det bara jag och M. Vi saknade båda J. men nya känslor dök upp, nya begär och en ny början. Flytandes ute i vattnet såg vi varandra med nya ögon, rörde varandra på nytt sätt. Var det kärlek? Jag vet inte, men den glädje vi delade var det enda som betydde något och det är dit jag alltid velat återvända.

J. kom inte tillbaka. Vi gick skilda vägar. Vad gör han nu? Han gick den bästa utbildningen och fick säkert precis det jobb han ville ha (något annat skulle förvåna mig). Jag hoppade av och hamnade där jag svor att jag inte skulle hamna. Jag och M. gick också så småningom skilda vägar. Vi nådde vårat slut, och en ny början kom. Men det är minnet av sommarkvällarna vid stranden som förblir min idealbild av glädjen.

* * *

Men vi börjar strax efter Guds död, med Nietzsches och Freuds materialismer. Jag har läst båda dåligt. De får gestalta två tendenser som drar och sliter på var sin sida, som ger dynamiken i psyket, i materialismerna om psyket och min ingångspunkt i det hela. Ingen av dem var först även om båda har haft stor betydelse. Det har länge funnits dispyter gällande den förres influens på den andre, om den var marginell eller om den var avgörande. Men den fanns där. Bland andra Paul-Laurent Assoun har skrivit ingående om detta. Men det är inte därför jag börjar hos dessa herrar. Anledningen är ingen annan än den att Herr Nietzsche har varit avgörande för min egen syn på kropp och psyke, och förhållandet däremellan. Man får lätt känslan av att Nietzsches hela tänkande utspelar sig på kroppen. Det finns ett slags parallellförhållande mellan kropp och psyke, och en cyklisk eller pendelartad rörelse mellan friskhet och sjukdom som alltså avspeglar sig i båda. Nietzsche, för mig, har varit en särskild sorts vitalist (begreppet här använt något oortodoxt).

Freud å andra sidan har jag länge, till stor del pågrund av ideologisk trångsynthet, förhållit mig till med misstänksamhet. Hur många kritiserar inte Freud utan att faktiskt läsa honom? Det finns en sida hos honom som tilltalar: hans pessimism. Den är inte svår att förstå. Hans insikter om det mänskliga psyket ledde honom inte till att skönja några ljusglimtar i det krigshärjade Europa. Kanske var det denna erfarenhet av ressentimentets löpeld som omöjliggjorde för Freud att bli en vitalist likt Nietzsche. Det var inte möjligt att bortse från symptomen: situationen var allt för akut. För Freud handlade det såklart om vetenskap. Det var inte ett projekt som för Nietzsche. Freuds betydelse är omöjlig att ignorera eller kringgå, om man nu skulle vilja det, och trots hans avsaknad av nietzscheansk vitalism finns det ändå något oerhört revolutionerande i hans materialism.

Gud är död men grammatiken består. I den symboliska ordning där Gud opererade som transcendental a priori fortsätter språket upprätthålla och strukturera det sköra subjektet, vilket enligt Nietzsche innebär att dekadensen fortsätter att degradera livet. Freud såg en sådan symbolisk ordning i oidipuskomplexet och han förstod också språkets roll i subjektets konstitution (men det var Lacan som, i sin tur, revolutionerade den teorin). Alla likheter mellan Nietzsches och Freuds materialismer till trots råder det dock allmänt konsensus om att Freud mer än något önskade stabilisera och rädda subjektet från libidons destruktivitet. Psykoanalysen kunde enligt Freud frambringa en kompromiss mellan detet och överjaget. Han lät sig inte berusas av Nietzsches livsvitalism. Nietzsche, å sin sida, ställde sina förhoppningar till näringen och den friska luften. Lita inte på en tänkare som inte låtit sina tankar komma till sig under en frisk promenad, sade han. Så vi borde inte lita på Freud när han sitter bredvid divanen och tolkar sina patienters neuroser? Freuds var en med vetenskaplig stringens förfinad materialism, men vi väljer här att behålla Nietzsches vitalism som en tendens, en latent orgiastisk utlösning som hotar att bryta upp psykoanalysens konserverande, och därmed dekadenta, tendens.

Två tendenser, två underströmmar. Men hur ser de ut? Vi har förstått att slagfältet är språket. Olika sätt att förhålla sig till det och använda det. Nietzsches idiosynkratiska skrivsätt, paradoxerna och aforismerna var olika sätt med vilket han försökte utmana språket i och genom språket själv. Språket upprättar enligt honom dualistiska begreppspar – ”gott” och ”ont”, ”kropp” och ”själ”, etc. – som ordnar verkligheten. Men dessa är endast ytfenomen. Under och före allt strömmar viljan till makt, libidon, alltså detet. Utmana språket för att frambringa nya begrepp, nya värderingar:

”Hur idiotiskt är inte antagandet att det skulle räcka med att påpeka illusionernas ursprung och bedrägeriets dimridåer för att ödelägga den värld som gäller för verklig, den så kallade »verkligheten». Vi kan bara ödelägga genom att skapa. Men låt oss inte heller glömma: det är tillräckligt att skapa nya namn, värderingar och sannolikheter för att man på lång sikt ska frambringa nya »ting».”

Också Freud förstod hur språket kunde användas till förändring. Felsägningar och skämt visade enligt honom på språkets betydelse för subjektets konstitution. Genom analys av dessa yttringar kunde man förstå den inre konflikten mellan detet och överjaget. Själva förståelsen i sig kunde sedan fostra ett mer harmoniskt jag.

Freuds perspektiv var terapeutens. Han ville bota sjukdomarna, ytterst dekadensens symptom. Nietzsches perspektiv var excessens, överflödets, i vilken han såg en ny vitalism.

Den andra och tredje rädslan hör såklart ihop och är särskilt viktiga att försöka hantera därför att de inte är nyttiga (som den första) och håller oss i schack. Det håller oss i förfallet. Det är en ond cirkel: vi är rädda för att bli rädda och blir därför mer rädda. Ernst Jünger talade i essän Över linjen om det nihilistiska ryktet:

”För alla makter som vill sprida skräck utgör det nihilistiska ryktet det största propagandamedlet. Det gäller inte i mindre grad den terror som riktar sig inåt, än den som är riktad utåt. Den förra är framförallt angelägen om att proklamera den övermakt som samhället äger gentemot den enskilde. Den bör en gång för alla inskärpa moralen: ”Folket är allt. Du är ingenting!”, och samtidigt ständigt finnas närvarande i medvetandet som ett fysiskt hot, som absolut närhet i rummet och tiden till berövandet och likvideringen. I ett sådant läge åstadkommer rädslan mer än själva våldet; rykten är värdefullare än fakta. Det obestämda är mer hotfullt. Av denna orsak hålls skräckens apparatur gärna dold, platserna förläggs till ödemarken.”

Det är svårt att se några tydliga skiljelinjer mellan rädsla och ångest i det här tillståndet. Men att det också rör sig om rädslor är klart i och med de hotbilder som målas upp i allt högre grad. Rörligheten och det diffusa i hoten gör det befogat att som Zygmunt Bauman tala om en ”flytande rädsla” (i boken med samma namn). Bauman menar att all rädsla i grunden är rädsla för döden. Döden är den ”ursprungliga fruktan”, det okända inkarnerat. Det är den flytande rädslan som har gjort att också livet, eller ”kroppen” för att tala med Jünger, nu har dragits in i nihilismens spänningsfält, vilket tidigare bara drabbat huvudet.

För Jünger är övervinnandet av dödsfruktan den främsta vägen ut ur rädslan och nihilismen. Men att leva utan fruktan är problematiskt; är det ens mänskligt? Vad menar Jünger när han talar om avsaknad av dödsfruktan? Inte att skratta döden i ansiktet, eller att själv bli mer skrämmande. Acceptera döden, välkomna den in i livet, låta den vara varandes i livet. Men samtidigt hålla avståndet, ja frukta den något, men inte patologiskt. Älskar man livet respekterar man den första rädslan.

Hur kommer det sig att den andra och tredje rädslan har blivit de primära? När livet/kroppen dragits in i nihilismens spänningsfält inverteras inte bara vår konception av vad ett liv är utan också följaktligen vad döden är. När borden började dansa tog utmattningen andan ur livet. Utmattningen. Utmattningen som ett liv reducerat till överlevnad föder. Vad livet har blivit är det liv tingen och bilderna lever. Därför den andra rädslan, rädslan att vår bild dör, vår image.

Det andra botemedlet är enligt Jünger eros. I erotiken och kärleken finns också en makt, ett liv – ja ett liv, verkligt liv som rymmer döden. Erotismens spänningsfält utmanar nihilismens; där möjliggörs överskridande, transcendens. Den utmanar instängdheten, säkerheten.

Rädslan och ångesten sätter sig i kroppen. Det gör oss spända, stressade, trötta. Det får oss att tappa koncentrationen, tappa siktet på vad som är viktigt. Bekämpandet av rädslan måste äga rum på kroppen. Vitalitet och begär kanske inte framkallar en ny morgon men det är ett sätt att bekämpa utmattningen. Vem bestämde föresten att vitalitet skulle vara synonymt med styrka? Det handlar lika mycket om att ge efter, att underordna sig. Jag misstänker att Jünger kan ha misstagit sig om sina prioriteringar. Att ha modet att visa sig svag, det är det allt komma an på. Han har rätt i sak men rangordningen av botemedlen speglar en förtäckt heroism (en annan sorts fruktan). Eros kommer först. För att återupptäcka livet.