Själv ser jag min blogg falla ner i tystnad och ensamhet, inga kommentarer, inget flöde, bara jag och mina ord. Och en massa av tysta läsare. Jag välkomnar det, det är förlösande och jag bara skriver. Sannerligen inte mycket av klass, mycket skräp, men det spelar mindre roll. Det man kan hoppas på är att ett och annat i massan av ord blir en kopplingspunkt för ett flöde och ger näring åt nya tankar. Kanske kan orden då verkligen bli något annat än död materia: åsikter, utsagor, tyckande.

Det kan synas för dig att det förfaller till skärvor men låt mig säga att dessa skärvor är välkomna, de är ett välkommet avbrott, och en katalysator, i mitt av vardagen uppdämda tänkande.

Angående litteraturen: Bloggen är dess motsats, visst allt är redan skrivit, vi ska sampla, modernismen är död, berättelsen är död, vi skriver det som redan skrivits. Litteraturen idag är endast författaren, författaren är allt, boken inget. Likaså är bloggen inget, bloggaren allt. Men bloggen kan aldrig rymma litteraturen, den kan endast återspegla den, återge den i reflekterat ljus. Litteraturen kräver tystnaden, det tysta läsandet, för det finns det ingen plats på en blogg. I bästa fall kan bloggen bli en reflektiv yta mot vilken vi kastar ord och där några av dem studsar tillbaka och kan bistå oss i ett verkligt skrivande, ett tyst skrivande.

Således är det tystnaden, ensamheten och inte bloggens fåfänga anropande och falska gemenskap vi behöver. Men innan vi når dit, hur det nu ska gå till, får vi nog vandra i bloggens ledband, skaka dess bojor och vada i skiten och hoppas att vi finner en och annan stadig tuva där vi kan vila ett tag och kan uppleva något som liknar en verklig tanke.

Bloggens största fördel är kanske inte möjligheten till aktualitet och nyhet, inte heller dess förhållande till storheter som demokrati och/eller ensamhet, utan tvärtom de i ordets verkliga mening konservativa möjligheterna: samlandet, inventerandet, sorterandet, indexerandet. Den subtila jakten, som någon kallade det. Alexandrinism, thesaurism. Den lustfyllda och meningslösa skattjakten.

http://ewonago.wordpress.com/

Alla tycks vara rädda för något, men de flesta döljer det – med aktivitet, nöjen, umgänge…

Men man måste fejsa upp till rädslan, koppla av, slappna av – och låta livet flöda, sluta plåga sig.

Enkelt sagt. Men det enkla är svårt. (Har själv skrivit om Jüngers ”Över linjen”, om att besegra ångest och Leviatans horder och uppnå blomstrande oaser. Klicka på mitt namn, typ.)

Till exempel kan jag skriva tunga inlägg som ingen kommenterar. Men det känns bra att ha skrivit dem ändå, man har dem i arkivet s a s och kan länka till vid behov.

Har sedan pga bloggen fått lust att läsa vissa böcker som jag sedan recenserat. Har främst gällt Jünger; här har jag dels läst sånt jag haft oläst, dels satt mig ner och citerat mm redan lästa böcker för att verkligen analysera dem.

Du kanske syftade på något annat i ditt inlägg, om ett nytt slags skrivande, kollektivtext mm. Jag är själv inte så avancerad i min syn på bloggen, tycker den är ett bättre slags fanzine: personligt men ändå genomarbetat.

Det hjälper förstås att man har hela dagen på sig för bloggandet: jag jobbar som tidningsbud.

Ett sådant beslut kom ur ren kulturell nöd och fick hela mitt fysiska jag att skaka!

Sen den dagen började jag läsa. Aldrig har mina anteckningar varit så fåtaliga… men läsandet blev till något helt annat. Helt plötsligt tog jag ett steg utanför mig själv och började Läsa. Det finns en dialektik i det där tror jag… genom att bestämma mig själv som författande Skrivare fick också Läsandet en helt annan roll. Det är i brottet mellan läsandet och skrivandet som jag tror din önskan om det kollektiva finns. Om man skall låna från sociologerna så kan man kalla det bloggande paret läsa/skriva för ett överskridande. När jag läser Jag vill bli läst. Jag bloggar. Exakt vad jag vill kommunicera är oklart, men det finns vaga förhoppningar. Därför skriver jag… kunde det lika gärna varit jag. Är det inte lika gärna jag som skriver det?

Den tredje vägens stig tror jag blir mycket klarare att se i ett historiskt anarkiv. När vi om 10 år skummar gamla blogganteckningar, wikiinlägg eller andra författade texter så kommer det kunna tecknas en gemensam karta över skrivandet. Att idag se denna karta tror jag är mycket svårt. Men att den finns där hyser jag inga som helst tvivel över!

Det är väl som föräldrar som är glada att ungen flyttar ut: man är glada, man har längtat efter att han ska sticka, men samtidigt vill man inte kapa banden riktigt än…

Tipset för skrivandet är så klart: vänta tills det känns rätt. Förvandla inte en njutning till en plåga.