Jack Kerouac — spontanprosa och ”the frontier”

HANK: You gotta paint it, or draw it, or write it down, right, and then pass it on to somebody. They read what your saying, and then they are reexperiencing it and that’s the only experience you have with that, man. See, you can’t rewrite. ‘Cos to rewrite is to deceive and lie. And you betray your own thoughts. To rethink a flow and a rhythm and a tumbling out of words is a betrayal. That’s a sin Martin, it’s a sin.

MARTIN: I don’t accept your catholic interpretation of my compulsive necessity to rewrite every single word at least a hundred times. Guilt is the key. Not sin. Guilt re:not writing the best that I can. Guilt re:not considering everything from every possible angel. Balancing everything.

HANK: Well, how about guilt recensoring your best thoughts? Your most honest, primitive, real thoughts? ‘Cos that’s what your [ohörbart], Martin.

MARTIN: Is rewriting really censorship Bill? ‘Cos I’m completely fucked if it is.

BILL: Exterminate all rational thought. That is the conclusion I have come to.

MARTIN: What is the man talking about! I am being serious!

HANK: So is he. — So how is the extermination business going there Bill?

BILL: Somebody is stealing my roach powder. Somebody’s got it in for me.

HANK: Well Bill, maybe you should take it as a sign. Maybe I’d try your hand at writing pornography.

MARTIN: Yeah, a novel a week at $120 bucks. It’s serious money. I can connect you with a guy. We’re thinking of collaborating on one ourselves.

BILL: I gave up writing when I was ten. To dangerous.

HANK: Only if someone reads what you write. So far we haven’t had that problem.

BILL: I’ve found my profession. I’m an exterminator.

MARTIN: Well Bill, that’s just what the world needs; more literary exterminators.

Den här scenen från Cronenbergs Naked lunch (som är mer av en ”adoption” än en ”adaptation”, som man brukar säga, av Burroughs bok) med Martin (Allen Ginsberg), Hank (Jack Kerouac) och Bill (William Burroughs) är, förutom att vara en lysande dialog, en intressant ingång i litteraturen och skrivandet. Kerouac försökte i sin prosa att inte utelämna något, att göra skrivandet till ett flöde som var så direkt och omedelbart kopplat till medvetandet som möjligt. En helt ärlig prosa. Den var i hög grad också betingad av det romantiska begäret att vara på resande fot. Det är något väldigt amerikanskt över detta. Som Hank säger: ”My book is as american as american football.” Att fly västerut, bortom horisonten, mot ”the frontier”.

Hur ärlig kan man egentligen bli? Är inte språket – oavsett hur mycket eller lite förmedlat det är – alltid på ett sätt lögnaktigt? Och vad innebär det att fly i imperiets tidsålder, när någon utsida inte längre existerar?

Jack Kerouac hade det i blodet. Som ung var han blyg och introvert. Flykten låg nära tillhands som för alla introverta; flykten till fiktionens värld. Det kan bara ha blivit starkare när hans familj, liksom många andra arbetarklassfamiljer under den perioden, fick det svårare att klara sig ekonomiskt. Inspirerad av bland andra Tomas Wolfe började han skriva. Efter att han hoppat av universitetet började han hänga med författare och konstnärer på kaféerna på Times Square i New York. Det var denna brokiga skara som skulle komma att kallas ”Beatgenerationen”.

Beatgenerationen – av vilka, förutom Kerouac, Allen Ginsberg och William Burroughs är de mest namnkunniga – försökte förstå vad som var unikt med deras generation. Kriget överskuggade allt såklart. Samtidigt sprudlade jazzen i storstäderna. Bebopen – som var en reaktion mot swingen – fick oerhörd betydelse inte bara för Kerouac utan för samtliga beatniks. Jazzen var mer än bara en musikstil, det var deras språk. Att vara ”beat” var ett förhållningssätt sprungen ur den här tillvaron. Att vara beat var att vara ”stripped down to the essentials”.

Att fly är, som Deleuze har påpekat gång på gång, inte nödvändigtvis en rörelse i ett rum, en faktisk geografisk förflyttning. Det kan lika gärna vara – och är oftast – en flykt i intensitet. Bebopparna förstod detta. Kerouac ville dock även lämna sin tillvaro fysiskt och gav sig ut på vägen med vännen Neal Cassidy, vilket skulle komma att resultera i klassikern On the road. Men låt oss inte resa en hierarki här; den geografiska flykten bidrar också till en flykt i tanken då det sätter sinnet i ett tillstånd av instabilitet och hemlöshet. Spontanprosan tjänar mer än något annat som ett kartografiskt verktyg för denna flykt i tanken. Det är detta som gör On the road så intressant, och utan tvekan den viktigaste av Kerouacs böcker.

Hos Kerouac verkar dock nästan allt sluta tragiskt, såväl i hans personliga liv som i hans böcker. I ’On the superiority of Anglo-American literature’ frågar Deleuze/Parnet:

”How can one avoid the line of flight’s becoming identical with a pure and simple movement of self-destruction; Fitzgerald’s alcoholism, Lawrence’s disillusion, Virginia Woolf’s suicide, Kerouac’s sad end?” (Dialogues, s. 38)

Är inte det är här själva kärnan och paradoxen i det amerikanska? Fly, men återvänd sedan hem. Eller, sök dig till ”the frontier”, och inhägna den. Det amerikanska har alltid innefattat erövrandet av ”the frontier”. Friheten har hela tiden varit förbunden med blodutgutelse (först av urinvånarna, sedan inbördeskriget och vidare till imperialismen). En väldig deterritorialiserande rörelse som lika fort följs upp med ett reterritorialiserande. Kerouac hör till tiden innan ”the frontier” hade försvunnit från horisonten. För kom inte Kerouacs fall med marknadens subsumtion av underjorden? Den mindre outvecklade nationen som hade ansamlats i kaféerna på Times square infångades av hippierörelsen. Rebellen blev en marknadsvara. Var Kerouac i själva verket underjordens sista apostel? On the road står sig dock. Den har kvaliteter som sällan behandlas. Vanligast när On the road kommer på tal är den romantiska heroism som omger karaktären Dean Moriarty (Neal Cassidy). Och i första anblick är Sal Paradise (Kerouac) blott ett bihang till Deans framfart, men i själva verket är det då, när han är tillsammans med Dean, som han blir en vektor och därför helt obestämbar. Sal besitter en sorts passivitet utan att vara inaktiv, subjektslöshet utan att vara foglig. Bara dessa marginaler kan pressa flyktlinjen förbi sin objektivitet. Bara dessa kan smita igenom reterritorialiseringen eftersom de är helt obestämbara, ogripbara – affektiva snarare än emotionella. Bland beatförfattarna finner vi obestämbarhetsblivandet mer hos Burroughs än hos Kerouac. Kerouacs spontanprosa var på ett avgörande sätt distinkt från Burroughs drug-fueled prosa: nykter (men rusig) och ”stripped down” – beat. Men medan Kerouac hade fötterna på jorden och Burroughs svävade ut i droghallucinationer var det just detta som gjorde Burroughs mer svårfångad. (Burroughs blir vi tvungna att återkomma till framöver.)

Flykten eller exilen (men vi har redan rört oss bortom den gräns då valet var möjligt; vi befinner oss alltid redan i exil). – Om spontanprosan är flyktens prosa, vad kan då exilens prosa vara? Det kanske inte är det spontana som är det viktiga, utan att utrota det rationella, bli obestämbar. Att med skrivandet göra en clean break, att inte fly tillfälligt utan överge och varken komma fram till något eller tillbaka hem. Varken det ena eller det andra. Whatever. Det är det enda möjliga i imperiets tidsålder. När utsidan inte längre existerar i den här världen (men gjorde den någonsin det?) måste vi fortsätta flykten mot ”the frontier” i skrivandet, tänkandet – röra oss kring tröskeln. Vad innebär det här: varken det ena eller det andra, obestämbar, whatever? Deleuze/Parnet hävdar (i anslutning till frågan som citeras ovan): ”The great secret is when you no longer have anything to hide, and thus when no one can grasp you.” Hur är det möjligt att bli annat än obestämbar när man är ärlig i ett tillstånd av exil, när man de facto är varken det ena eller det andra!

Spontan för att vara ärlig, sade Kerouac. Det ligger något i det. Det viktiga är kanske inte längre att vara spontana eller att ge sig ut på drift, utan ärligheten.

Hunter S. Thompson — livs-form och experimentum linguae

Hunter S. Thompson (1937-2005), en fri ande, anark. En popkulturell ikon, ”an action figure of the underground.” Kanske mest känd i form av sitt alter ego Raoul Duke som porträtteras av Johnny Depp i kultklassikern Fear and loathing in Las Vegas (som baseras på Thompsons bok med samma namn).

En allt annat än anti-amerikansk uppgörelse med den amerikanska drömmen och motkulturen är det mest framträdande och genomgående temat i Thompsons texter. Han tar friheten på ordet och demonstrerar genom sitt sätt att vara motsättningarna och konflikterna i den amerikanska bilden. Han skapar sig ett liv byggt på en inre amerikansk anda och som ställs emot politikernas och överhetens hyckleri och korruption. Hans förståelse av motkulturen var också skarp; tidigt noterade han dess tillkortakommande gentimot dess rötter i Beatgenerationen och den nya vänstern. Samtidigt kan han sägas representera en form av nytt liv som föddes under den periodens ansamlande och samtidighet av Annanhet, exodus.

Thompsons karaktär ingjuter en med en känsla av frihet och glädje. Den mindre kända och mindre uppskattade Where the Buffalo roam (hela filmen kan ses online här) förmedlar detta på ett bra sätt. Manuset är undermåligt och är mest ett hopplock anekdoter ut Thompsons liv, men Bill Murrays tolkning av Thompson lyckas. Det blir mycket komiskt i scener när Hunter stöter ihop med olika kontrollelement som avväpnas av hans satiriska och obrydda sätt — sättet på vilket han i ständigt rus bryter in och ur, skakar om och bygger upp, lämnar och drar med, som om han inte tog den här världen på allvar, som om det var en lekplats för fritt brukande.

Thompsons levnadssätt och skrivande är med dödligt allvar och samtidigt på ett frigörande sätt riktat åt oavhängighet och glädje. Hela hans kropp och själ står på spel. Det är överhuvudtaget svårt att upprätthålla någon distinktion mellan Thompsons liv och person från hans författande. Vad vi får är snarare en aura av nomadisk exterioritet, ett experimentum som har som sitt objekt livets och det allmänna intellektets möjligheter.

”Only if I am not always already and solely en­acted, but rather delivered to a possibility and a power, only if living and intending and apprehending themselves are at stake each time in what I live and intend and ap­prehend – only if, in other words, there is thought – ­only then can a form of life become, in its own factness and thingness, form-of-life, in which it is never possible to isolate something like naked life.” (Agamben)

Thompsons Gonzo-journalistik var en ansats närmare ett liv och tänkande där något naket liv inte kunde tillåtas existera, där intimiteten mellan livet och dess form var så oerhörd, utanför all suveränitet. Sprungen ur insikten om myten om objektivitet kan gonzo möjligen sägas vara en föregångare till dagens bloggande; med tanke på förstapersonsperspektivet, med skillnaden att författaren i gonzolitteraturen också aktivt deltar, förändrar och skapar historien. Det experimentum linguae, som en aspekt av skapandet av nytt liv, som Thompson gav ny fart kanske först kommer till sin rätta (som gemensam makt) i vår generation. Kanske, om det inte vore för det mindre och delikata problemet att vi bloggare till större delen har förblivit betraktare istället för att som Thompson orädda kasta oss in i och skapa historien själva — drivna av samma märkliga glädje.

Bloggandet, skrivandet, befinner sig — så uppfattar jag det — i sökandet efter tider och platser bortom samtiden. Det är här som Thompsons liv tjänar, inte som en modell eller ett ideal att följa, men som ett exempel (i ordets verkliga betydelse) och projektualitet att fortsätta.

James Dean, gudomlig slösaktighet och ”Generation Gud”

I förra veckans Existens frågades det hur det kommer sig att fler och fler unga idag vänder sig till och söker Gud. Generation Gud, kallade dom det. En av gästerna förklarade detta med att religionerna erbjuder identitet och gemenskap i det postmoderna tillståndet. Men någon högre grad av religiositet i den meningen tror inte jag att vi kan tala om. Det är inget jag hoppas på heller. Snarare handlar det om sökande efter mening. Stämmer min hypotes är det varken märkligt eller negativt att islam intar en framstående plats i diskussionen, med tanke på islams betoning på tolerans för andra trosuppfattningar.

Direkt efter visades en dokumentär om James Dean. Om det var genomtänkt eller en slump vet jag inte, men kopplingen var för mig självklar, om än svår att uttala. Men först några reflektioner om Gud.

I många förhistoriska kulturer var solen en gudom, vilket går igenom i många, om inte de flesta, mytologier. Solen intar också en viktig plats i Georges Batailles tänkande. Solens utstrålande av överflödande energi, ”naturens tryck” och det förslösande beskrivs som rena medel utan mål, vilket i sin tur hos Walter Benjamin är gudomligt.

James Dean, en outsider och drop-out, ikoniserade 1955 den då framväxande och upproriska ungdomskulturen med sin tolkning av Jim Stark i klassikern Rebel Without a Cause. Förutom upproret mot familjen, skolan och auktoriteter i allmänhet och alla försök att bryta ut ur det konforma samhälle Amerika hade blivit under efterkrigstiden, anammades flera attribut från de svartas cool — främst via Rock ‘n rollen som utvecklades ur bluesen.

Vi känner till några attribut som kännetecknar cool: den hårda uttryckslösa minen, solglasögonen, cigaretten, den svarta sviden eller skinnjackan, och vi har tillskrivit dessa en distansiering, avspänd intensitet, obryddhet inför auktoriteter, och det oviktiga. Bland övriga kännetecken finner vi också kvicktänkthet, sarkasm, och ironi. Min tes är emellertid att vi under detta kan finna en sorts måttlös slösaktighet.

Vad som intresserar mig här är arketyperna — exempelvis James Dean, Jack Kerouac, William S. Burroughs, Albert Camus. Markerar dessa personligheter början på en revolt mot samhället, eller var det blott något som följde i efterdyningarna av deras frambrytande? It makes more sense att se det som utbrott av hetrogenitet — aldrig drivet av brist, reaktion. De levde som om de redan levde bortom livet. Anarker. Som James Dean, rebel without a cause.

Anarken är i en mening verkligt profan. Samtidigt påminner Jüngers gestalt mycket om hans samtida Benjamin och dennes tänkande, starkt influerad av den judiska messianismen. Det finns ingen motsättning här. Det är, som jag ser det, den verkliga utmaningen för ”generation Gud”; att se det gudomliga i måttlös slösaktighet, inte i rituell-mytisk upprepning av det heliga utan i ett slags anarkiskt ethos.

Kopplingen mellan cool och gelassenheit framstår i ljuset av det här som mer och mer självklar. För Mäster Eckhardt innebar gelassenheit ett slags meditativt tillstånd och en etisk relation som tänder en gnista i människans själ och förbinder den med Gud.

Denna väg erbjuder dock varken identitet eller gemenskap, inte i vanlig mening hur som helst. Om det stämmer att ”generation Gud” vänder sig till religion för att finna ny identitet och gemenskap är jag rädd att den bara tar ideologiernas nu förlorade plats.