En hemlighet

Regnmolnen vräker ut sig över himlen. E. kipar efter andan. Han har alltid varit extremt känslig för skiftningar i dagsljuset. En mulen dag kan suga livsandan ur honom; en solig dag kan göra honom lyrisk.

Jobbet fungerar på så sätt att han med en liten ansträngning kan skapa luckor i arbetsflödet i vilka han för några minuter kan sjunka ner i skrivandet. Han bär på ett litet block där han hastigt klottrar ner några ord. Bara några åt gången. Några ord, någon meningar. B. frågar ibland vad han skriver, men får aldrig något svar. Det är hemligt. Han skriver för sig själv. Det är inte för oss. Hans, bara hans. Ibland stänger han av radion i sina hörselkåpor men behåller dem på för att stänga ute distraktioner. Så viktigt är det för honom. Inte vad han skriver men att han skriver.

Men J. kunde inte stilla nyfikenheten. Han ville, kände sig tvungen, att veta. ”Skriver han om oss?”, sade J. till B. Men B. log bara. Han roades av mysteriet. Men J. var tvungen att veta så när han fick chansen plockade han åt sig blocket och läste. J. förstod inte. Vad var det? Berättelser? Men om vad? Han förstod inte. Är det detta han skriver? Men varför vill han hålla det hemligt? Det var för J. ett ännu större mysterium. ”Skriver han i kod?”, tänkte J. Han frågade E., han var tvungen. E. tog tillbaka blocket. ”Det är bara berättelser”, sade han. Berättelser? Han hade inget bättre ord. Han ville bestämt inte prata om det.

När det blev rast och E. och J. gick ut för att röka frågade J. om varför E. skrev. Han förstod inte vad han skrev, men varför skrev han? E. kände sig illa till mods, men inte av J:s fråga. ”Känner mig instängd här ute också”, sade E. Han sade att han inte ville prata om det men i själva verket kunde han inte. För resten av dagen kunde han inte skriva ett enda ord.

Sommarkvällarna vid stranden

Varje kväll den sommaren cyklade vi ut till en mindre strand på andra sidan sjön, långt bort från den större stranden som alla andra trängdes på. Vi var alla i den där brytningstiden när man inte längre är barn men ännu inte vuxen. Varje kväll cyklade vi ut dit där vi kunde vara bara vi tre och njuta. Redan då föredrog vi stillsamheten. J. och jag hade en pakt om att rädda varandra ur situationer vi hamnat i med de andra. Vi föredrog att dra ut på äventyr själva, bara vi två. Vi hade den förståelsen av varandra som man bara kan få genom att spendera varenda dag tillsammans sedan man kunde stå på benen. Den där förståelsen som innebär att man vet precis vad den andre tänker bara genom att se honom i ögonen. M. har också varit där, inte varje dag men ofta eftersom hon bodde granne. Hon var alltid väldigt blyg kring andra men också väldigt oblyg bland vänner, precis som jag och J.

Vi cyklade ut till vår strand varje dag för vi ville inte missa en enda chans att få vara bara vi. Där var vi lyckliga. J. ville vara där så ofta och mycket som möjligt därför att hans diktatoriska föräldrar, som jag alltid ogillat, hade börjat ställa mer krav på honom. De hade börjat drilla honom för att de ville att han skulle komma in på den bästa utbildningen. Kvällarna på stranden var hans fristad. En kväll kom han inte. Bara jag och M. cyklade ut till stranden. Det enda vi kunde prata om var hur arga vi var på J:s föräldrar för att de tagit honom bort från oss, för att de bröt upp vår vänskap. Jag ville rädda honom, vi hade ju en pakt. Jag skämdes för att jag inte gjorde något, men vad kunde jag göra?

Vi fortsatte cykla ut till vår strand, jag och M. Det var annorlunda nu när det bara var vi två. Först, i början av sommaren, brukade det bara vara jag och J. Nu, när vi närmade oss sensommaren, när vi började nå slutet, var det bara jag och M. Vi saknade båda J. men nya känslor dök upp, nya begär och en ny början. Flytandes ute i vattnet såg vi varandra med nya ögon, rörde varandra på nytt sätt. Var det kärlek? Jag vet inte, men den glädje vi delade var det enda som betydde något och det är dit jag alltid velat återvända.

J. kom inte tillbaka. Vi gick skilda vägar. Vad gör han nu? Han gick den bästa utbildningen och fick säkert precis det jobb han ville ha (något annat skulle förvåna mig). Jag hoppade av och hamnade där jag svor att jag inte skulle hamna. Jag och M. gick också så småningom skilda vägar. Vi nådde vårat slut, och en ny början kom. Men det är minnet av sommarkvällarna vid stranden som förblir min idealbild av glädjen.

Tid att läsa om

J. hade börjat dra sig tillbaka från all interaktion med omvärlden. Arbetet kom han såklart inte undan, men där umgicks han nästan bara med P. Annars har han bara viss mailkontakt med ett par vänner, det är allt. Han hade börjat dra sig tillbaka för att han ville läsa. Det var en slags retreat. Han önskade – inte för evigt, bara tid nog för att läsa färdigt – ett liv i stillhet och kontemplation, avskärmad från allt, med sina böcker.

Det började när han läste om några böcker han hade läst för många år sedan och som nu hade fått en annan och djupare innebörd. Han såg det här som att en tröskel hade passerats och han ville läsa om allt, på ett sätt börja om fast nu från en annan position. Det berodde kanske på att han just hade kommit tillbaka från en lång resa. Även om han nu var tillbaka till vardagen var han inte tillbaka. Allt var detsamma men lite, lite förskjutet; han såg allt ur ett annat perspektiv. Inte radikalt annorlunda, men djupare och mer nyansrikt. Det gick lättare. En dimma hade släppt.

”Innebär det att du har slutat skriva?”, undrade P. ”Nej”, sa J. försiktigt. ”Men det kan kanske innebära ett mer solitärt skrivande. Ingen direkt dialog. Antagligen inget bloggande. Jag får se…”

Det var en nyfunnen entusiasm för läsandet han inte hade känt på länge. På nytt har han förälskat sig i sin slarvigt organiserade boksamling. Han återupptäckte de tidiga böckerna, de som drog in honom i läsandet. Camus Främlingen, Coetzees Historien om Michael K… ”Hur många gånger kan jag ha läst dem nu?”, tänkte han. De växer varje gång, och han växer varje gång. Man trodde att man visste hur det var att leva men så kommer man tillbaka från en resa och inser hur lite man vet och hur mycket som fortfarande finns kvar av livet, som finns kvar att leva. Oändlig komplexitet. ”Om det inte vore för böckerna, vad vore livet då?”