Jandek och jag

Ligger på sängen i mitt vita rum, ensam och lyssnar. Utanför är det svart och kallt. Jag är här, ensam. Så ensam jag kan bli. Och det är en av de mest intima stunder jag upplever. I mina öron: Jandek. Första skrivan, Ready for the house. För hur länge sedan spelade han in de här låtarna? Snart över trettio år sedan. Hundratals mil härifrån. Då, under namnet The Units, föreställde han sig att en sådan som jag, här och nu, skulle lyssna till honom? Han satt där då, föreställer jag mig, ensam framför bandspelaren, i ett tomt hus, fullkomligt tyst förutom hans egen röst och gitarr. Det var natt, föreställer jag mig, en vardag, och omgiven av världens bedövande ljud hade han stigit in i ett inre rum, isolerat sig, fullständigt ensam och naken. Bara han själv och rösten och gitarren. Eller så var det en söndagseftermiddag, föreställer jag mig, och han hade stannat upp eller bromsats upp av dagens ljusa, tysta, tomma tristess. Bara han själv och rösten och gitarren.

Jag kommer inte ihåg hur jag hörde talas om Jandek. Jag tror det var på Spurious. Och jag fångades av hans dragningskraft innan jag lät musiken drabba mig. Jandek, han som hade valt ensamheten, avskildheten, som var fullkomligt ärlig och naken i sitt skapande. Jag bestämde mig för… nej: jag bestämdes, av Jandeks allvar, att ta hans musik på allvar. Att fullkomligt koncentrera mig på att lyssna. Lyssna förbehållslöst, försvarslöst. Ärligt. Så ärligt som Jandek sjöng och spelade. Jag kände att jag var tvungen att börja från början. Jandek krävde det av mig, kände jag.

Närheten. Sårbarheten. Sårbarheten där hos honom, här nu hos mig, hans sårbarhet, inte han där bakom som jag inte känner, han som satt vid en bandspelare för trettio år sedan, utan Jandek, hans sårbarhet, i rösten, i gitarrspelandet. Hans sårbarhet, närvarande här nu hos mig. Hans absoluta ensamhet närvarande i min absoluta ensamhet. Vi är förbundna, Jandek och jag. Förbundna i vår ensamhet.

* * *

Det är kallt, för kallt. Jag kurar ihop mig under en filt på soffan. Lyssnar på Graven image nu. Är det musik? Är det antimusik? Det låter inte som något annat jag hört. Inget annat jag hört har låtit i närheten av lika naket, lika ärligt och ensamt. Hädanefter kan jag inte undvika att jämföra alla anspråk på ärlighet med Jandek.

Jandek är ingen musiker. Ingen professionell hur som helst. Han har sagt att han fick undervisning i musik som ung. Kanske är han egentligen kunnig, vad vet jag. Men när jag lyssnar får jag känslan av att lyssna på en musikens nollpunkt, musik kommen ur intet. Vissa låtar är mer konventionella, några till och med på gränsen till lättsamma och glada. Någon musikteoretiskt kunnig kan säkert komma med något intelligent, inte jag. Även om det skulle vara så att det faktiskt är genomtänkt, planerat, så vill jag föreställa mig att Jandek, åtminstone vid tiden kring Ready for the house, var lika musikaliskt illitterat som mig. Det är ren känsla jag hör, helt och fullt. Föreställ dig en man ensam och deprimerad i ett tomt hus. Han har en gitarr (kan han ens stämma den? Bryr han sig?) och en bandspelare. Det är allt. Han håller inte tillbaka någonting. Han har kanske skrivit ner några ord på ett papper. Han har kanske lekt lite med gitarren. Han vet ungefär vilka ljud han kan få ut från den. Han trycker på rec och börjar plinka och slå på strängarna, och han börjar sjunga.

* * *

Kylan tränger sig in. Det är så kallt här. Kylan, rummets vithet, ensamheten. Och Jandek. Perfekt korrespondens. Vem lyssnade Jandek på? Lyssnade han på någon, eller läste han kanske? Jag lyssnar på Jandek, nu You walk alone, och jag vill skriva. Skriva så som Jandek spelade. En litteratur om allt och inget. Ren litteratur, vad nu det innebär – ren som Jandeks musik. Över femtio album. En eller två om året. Ibland fler. Och han gör allt själv. Säljer dem för självkostnadspris. Han vill säkert bara att andra ska få lyssna, om de vill. Praktiskt taget ingen marknadsföring. En intervju. Inget biografiskt material. Han vill bara spela sin musik. Han blir glad om någon vill lyssna på det. Han är nöjd så. Han vill inget mer med det. Han hade vanliga jobb tidigare, först som maskinoperatör (precis som jag) och sedan något slags kontorsjobb. Nu är han, tror jag, pensionerad. Han har sitt vardagliga liv, och ibland spelar han musik. Det fanns ingen vilja eller behov av att blanda ihop dem.

Jag lyssnar bara på Jandek nu. Lyssnar på Jandek, läser och skriver lite. Det är allt. Bara Jandek och jag. Så vill jag ha det. Hur konstigt det skulle kännas att gå på en Jandekkonsert… När jag började lyssna på Jandek (det måste vara mindre än ett år sedan) hade han redan börjat spela live. Vilken märklig upplevelse det måste ha varit att efter så många år bara känt Jandek som en avskild röst, förmedlad på plastskivor utskickade från ett mystisk ”Corwood industries”, osäker på om det ens var samma person på skivomslagen som ägde rösten på låtarna, och då helt plötsligt, utan förvarning, se honom – hans kropp, hans person – där, mitt framför dig! Inte konstigt att en del fans blev besvikna. Den intimiteten man hade med Jandek rubbades nu, blev delad, blev en gemensam intimitet hos en fortfarade väldigt liten gemenskap. Jandek bibehåller dock, så långt det går, fortfarande en distans även på konserterna. Det sägs att han inte ens tittar på publiken, har ofta ryggen vänd mot den. Inget prat, bara musiken. Han minglar inte före eller efter. Pratar lite eller inget alls med arrangörerna.

Det är märkligt att se honom stå där, framför dig (eller på datorskärmen). Det tar tid att vänja sig.

* * *

Han skrev sju romaner innan han blev Jandek. Sju romaner! Alla brändes. Brändes för att de blev refuserade allihop. Men varför gav han inte ut dem själv, så som han gjorde med musiken? Han kanske inte kände att litteraturen gav honom samma möjlighet som musiken. Rösten måste ha varit viktig för honom, tänker jag. Jandeks röst, så ansträngd men ändå rotad. Rotad i Jandek, inte personen bakom Jandek, utan i det inre rum som breder ut sig på den där platsen i det tomma huset, hans innerliga ensamhet. Det är ångestens röst. Man hör hur den spricker, hur den smärtar samtidigt som den tröstar. En oerhörd makt gör sig gällande här. Avståndet mellan Jandek och rösten har dragits samman till ett med en sådan våldsamhet att rösten har blivit slav under Jandeks ångest. Rösten uttrycker ingen ångest, den har helt och fullt gått upp i den. Röstens själva materialitet är bruten, desperat och längtande. Det måste ha varit viktigt för honom, gissar jag, att uttrycka sig så som han gör, pågrund av ärligheten. Ett ord på ett papper, det förmedlar inte samma känsla som alla nyanser i rösten. Därför slutade han skriva prosa, gissar jag, för att istället sätta sig framför bandspelaren. Varje ångest är en längtan efter Gud. Jandek sjunger mycket om Gud. Självklart. Han är en religiös person, med stor vördnad för det gudomliga. Kanske är musiken hans bön? Han var tvungen att skrika ut genom rösten, för att nå Gud. Bläcket på ett papper når inte Gud. Orden måste ut, ut genom rösten. Jandeks röst, det är en röst som talar till Gud.

* * *

Så många album jag inte har, så mycket jag ännu inte har hört. Det närmar sig sextio album nu. Vilken enastående beslutsamhet. Han fortsätter, fortsätter hela tiden. Hur länge sedan var det nu igen? Över trettio år sedan. Han fortsätter – för musiken, för intimiteten han delar med sina lyssnare, och för hans egen skull. I över trettio år, igen och igen. Slutet tycks vara ständigt närvarande, mer och mer absolut för varje gång. Men så kommer en skiva till, och en till.

Jag har alldeles för lite av Jandeks musik. Men så – vilken lycka! – hittar jag Glasgow Monday på Spotify. Den tredje (tror jag) livespelningen. En låt, The Cell, i nio delar. Jandek på piano den här gången. Det är fantastiskt, och annorlunda mot det jag tidigare hört. Vissa menar att det är likt Erik Satie.

I The Cell återkommer Jandek flera gånger till ”What do I have”, ”Possibility”. Livets möjlighet. Det är ingen dyster, desperat musik nu. Det är möjligheten, den där möjligheten efter livets blankhet, vid nollpunkten, den möjligheten som säger ja. Börja på nytt, från inget. Den möjligheten.

* * *

Jandek är min nollpunkt. Jag har väntat på Jandek i hela mitt liv, utan att ha vetat om det. Nu har jag äntligen kommit dit. Det jag väntade på. En absolut händelse, efter vilken ingenting längre kan vara det samma. Han är brutal på det sättet, Jandek. Han kräver av mig samma ärlighet, uppriktighet. Inget annat är möjligt, efter Jandek. Hur skulle jag kunna lyssna, verkligen lyssna, på Jandek och sedan förråda kravet på ärlighet, försöka fly bort från det? Omöjligt. Omöjligt. Jandek drabbar mig – totalt, förödande, utan återvändo. Och vilken frihet sedan! Klarheten, enkelheten efter Jandek.

Vart nu? Vart nu, efter Jandek? Men inte utan Jandek, alltid vid hans sida. Vänder blad i min anteckningsbok. Sida efter sida, skriver om allt och ingenting och alltid ärligt, så ärligt jag kan och jag pressar gränsen hela tiden, varje gång. Ja, det här är rätt, det här är vägen. Så mycket kvar att lyssna på, så mycket kvar att skriva.

Höstmörkret: ensamheten (asketisk regim)

Det är vi som går ut på morgonen numera, jag och J. För ett år sedan längtade jag efter gemenskap men nu vill jag ut. Det är inte J. jag vill bort från men de andra, de många andra. Jag står inte ut med dem. Blir utmattad. Så vi går ut istället, jag och J. Vi går ut och röker. Pratet i fikarummet bedövar oss, kväver oss. Jag längtar efter en mer avskild plats. En djupare ensamhet, den ensamhet jag berövats. Ja, berövats, blivit bestulen på. Det är ingen lätt sak, det att vara ensam, verkligt ensam. Man dras ständigt in. Distraheras. Man behöver tystnaden. Stillheten. Och det är ”det märkligaste ting.”

Varför är det i den mest absoluta ensamhet jag känner den starkaste och mest intima gemenskap? Att närma sig ensamheten, låta den närvara. Eller är det inte snarare en frånvaro? En närvarande frånvaro? Ensamheten tycks aldrig redan finnas där. Man måste fly till den genom att fly bort från världen omkring. Inte låta något eller någon närvara, utom dig själv, vad som finns kvar av dig själv.

Att nå fram till den där platsen som gemenskaperna – den här världens ”gemenskaper” (ordet måste sättas inom citattecken) – drar oss bort från, som vi skyddas mot av en kompakt vägg av distraktioner, är så svårt. Är det för att vi är rädda för den platsen? Eller lurar jag mig själv?

”…människorna är mer lata än rädda av sig och fruktar mest av allt de besvär som en obetingad ärlighet och öppenhet skulle påbörda dem.”

Orden är Nietzsches och kommer från den otidsenliga betraktelsen ”Schopenhauer som uppfostrare” (s. 153, samlade verk, band 2). Han säger: Stålsätt dig. Upprätta en asketisk regim och håll ut. Så länge det krävs. För att bli ensam. För att odla ditt genius.

”Stämningen är spökaktig. Varje ögonblick här i livet vill säga oss någonting, men vi vill inte lyssna till denna andeviskning. Ensamma och stilla är vi rädda för att i örat uppfatta något mumlande, och så hatar vi tystnaden och bedövar oss i sällskapslivet.” (187)

Den där platsen, var finner jag den? I läsandet och i skrivandet. Men inte vilket läsande och skrivande som helst. Hos de som förmår vara ”enkel och ärlig i tanke och liv, det vill säga otidsenlig, ordet taget i dess djupaste innebörd” (160), med dem delar jag den mest intima gemenskap. Vi samtalar inte och möts inte. Det är den andres absoluta ensamhet (som kan vara mitt bland andra människor) – som Nietzsches 1887 i Sils-Maria eller Batailles 1939 i Paris – som paradoxalt binder mig till dem. Är det för att vi klivit ut i det hav Maurice Blanchot beskriver i Thomas den dunkle där allt vi har gemensamt är att vi inte har något fast att hålla kvar i, där vi är fullkomligt utlämnade? Vi flyter omkring i det stora Intet och har förlorat sikten av stranden. Något mer händer dock när de sätter sig ner och skriver. Att börja skriva är att börja simma inåt stranden – fast man kanske simmar och fortsätter simma utan att nå dit. Det viktiga är att de fortsätter, inte för att de är rädda för havets djup; de har varit där, och återkommer dit, men väljer livet.

Vad gör vi på det här stället egentligen, jag och J.? Varför kommer vi tillbaka hit dag efter dag och kastar bort så många timmar av våra liv när vi borde dra oss undan arbetslivets tjatter, påtvingade deltagande och förpliktiganden, för att, som på Nietzsches förmaning, odla våra genius? Man vill svara: pågrund av övermäktiga strukturer, hårda konkreta väggar som inte kan tänkas bort. Du måste betala räkningarna; du måste fortsätta sälja ditt liv för att kunna överleva. Men Nietzsche ställer dig mot väggen och talar klarspråk: nej, det är lathet. Väggarna är visserligen verkliga men du vet att det finns hålrum överallt och du väljer att fylla dem med distraktioner när du borde låta tystnaden och stillheten mätta.

När jag skriver detta, en arbetsfri dag när middagssolen lyser upp sidorna i min anteckningsbok och jag finner mig på den där platsen, är det något annat som grämer mig. Jag hade berättat för J. om hur jag systematiskt hade fört anteckningar över varje val jag ställdes inför och hur jag värderade dem. Det svåra var inte att välja bort det oviktiga och det var inte heller att komma till insikt om vad som verkligen betydde något. Det svåra var att komma vidare. Det svåra var att överkomma tröttheten, utmattningen. Jag tänker: ”Nej, Herr Nietzsche, du har så fel. Du talar om lathet och lättja men vad vet du om hur det är att bli förbrukad, kroppsligt och intellektuellt, som ett ting?” Men så minns jag om smärtorna som plågade honom. Trots difteri och dysentri förmådde han fortsätta, komma vidare, och min förargelse övergår i beundran och däremellan pendlar jag.

Jag har alltid ryggat för disciplinen. Underkastelse och underdånighet är dess syskon. Tyranniet gömmer sig däri. Suveränitet, däremot, ledsagas av glädje och passion. Ändå är det svårt att komma ifrån att glädjen och den asketiska regimen förblir sidorna på samma mynt, den ofrånkomliga dubbelnaturen i den suveräna akten.

* * *

Det är måndag igen. Det är morgon. Jag och J. står ute och röker igen. Det börjar regna. Det är vackert och det är rogivande. Jag har börjat trivas i mörkret. Jag börjar finna glädje i mörkret och i ensamheten. Jag är trött på tröttheten. Trött, så trött, på distraktionerna som gjort mig utmattad. När jag står där ute i mörkret och regnet och börjar känna något som liknar glädje, är det då genombrottet jag har väntat på? Är det ljuset i mörkret; det mörka ljuset? Om det är ett genombrott så har det kommit smygande. Sakta men säkert har platser trängts fram, platser av utmattning som nu, som effekten av att det kvantitativa uppnått en kokpunkt, gått över till platser av stillhet och ensamhet.

Kan det här bli det första höstmörkret jag välkomnar och omfamnar? Allt gott, tycks det för mig, kommer smygande och fördolt, som bland skuggorna.

Sommarkvällarna vid stranden

Varje kväll den sommaren cyklade vi ut till en mindre strand på andra sidan sjön, långt bort från den större stranden som alla andra trängdes på. Vi var alla i den där brytningstiden när man inte längre är barn men ännu inte vuxen. Varje kväll cyklade vi ut dit där vi kunde vara bara vi tre och njuta. Redan då föredrog vi stillsamheten. J. och jag hade en pakt om att rädda varandra ur situationer vi hamnat i med de andra. Vi föredrog att dra ut på äventyr själva, bara vi två. Vi hade den förståelsen av varandra som man bara kan få genom att spendera varenda dag tillsammans sedan man kunde stå på benen. Den där förståelsen som innebär att man vet precis vad den andre tänker bara genom att se honom i ögonen. M. har också varit där, inte varje dag men ofta eftersom hon bodde granne. Hon var alltid väldigt blyg kring andra men också väldigt oblyg bland vänner, precis som jag och J.

Vi cyklade ut till vår strand varje dag för vi ville inte missa en enda chans att få vara bara vi. Där var vi lyckliga. J. ville vara där så ofta och mycket som möjligt därför att hans diktatoriska föräldrar, som jag alltid ogillat, hade börjat ställa mer krav på honom. De hade börjat drilla honom för att de ville att han skulle komma in på den bästa utbildningen. Kvällarna på stranden var hans fristad. En kväll kom han inte. Bara jag och M. cyklade ut till stranden. Det enda vi kunde prata om var hur arga vi var på J:s föräldrar för att de tagit honom bort från oss, för att de bröt upp vår vänskap. Jag ville rädda honom, vi hade ju en pakt. Jag skämdes för att jag inte gjorde något, men vad kunde jag göra?

Vi fortsatte cykla ut till vår strand, jag och M. Det var annorlunda nu när det bara var vi två. Först, i början av sommaren, brukade det bara vara jag och J. Nu, när vi närmade oss sensommaren, när vi började nå slutet, var det bara jag och M. Vi saknade båda J. men nya känslor dök upp, nya begär och en ny början. Flytandes ute i vattnet såg vi varandra med nya ögon, rörde varandra på nytt sätt. Var det kärlek? Jag vet inte, men den glädje vi delade var det enda som betydde något och det är dit jag alltid velat återvända.

J. kom inte tillbaka. Vi gick skilda vägar. Vad gör han nu? Han gick den bästa utbildningen och fick säkert precis det jobb han ville ha (något annat skulle förvåna mig). Jag hoppade av och hamnade där jag svor att jag inte skulle hamna. Jag och M. gick också så småningom skilda vägar. Vi nådde vårat slut, och en ny början kom. Men det är minnet av sommarkvällarna vid stranden som förblir min idealbild av glädjen.