Är det sant? Är det, till slut, slut med bloggandet? Är det inte fåfängt att fortfarande inbilla sig något progressivt med bloggandet? Formens begränsningar gör sig ständigt gällande. Bloggandet är sannerligen ett ”demokratiskt deltagande” i ordens sämsta betydelse: massans nivellerade åsikter konformerar varje försök till tänkande. Bloggandet påbjuder allt annat än det utsidans tänkande som Blanchot talade om eller det nomadiska tänkande som Deleuze i sin följd framhöll. De potentialer vi skönjde återstår fortfarande att aktualiseras. Kan vi gå ”bortom bloggen”? Jag föreställer mig en avskalad blogg, en ensam blogg. Men hur en sådan skulle se ut ser jag ännu inte. Den skulle för det första värja sig från varje illusion om ”dialog” och från åsiktsmakeriets accelererande textproduktion (som bara de mest levande döda i längden kan delta i) och dess effektiva eliminering av eftertanke. Den teoretiska praktiken tar redan andra former, sant rhizomatiska. Litteraturen väntar fortfarande på sin form.
I sin senaste bok om självframställningen noterar Arne Melberg att litteraturen bland så kallade litterära bloggar är sällsynt som bäst (jag kan bara nämna en enda på svenska, blott en handfull på andra språk). En fragmentarisk stil med samplande och design har tagit överhanden. Litteraturen – om det ens förtjänar att kallas litteratur – blir fullkomligt estetiserad, en lek med identiteter som skiftas och konstrueras utan att verkligen ifrågasättas. Den fragmentariska stilen, eller posen, undviker vad Blanchot hos Nietzsche identifierade som fragmentets imperativ. Fragmentets imperativ betecknar inte så mycket en stil eller form som ett slags uppöppnande, ett försök att gå utöver helheten eller ”bakom” och ”före”. Det är på ett sätt ett övergivande som låter litteraturen ta plats. Det är ständigt fortgående och samtidigt ständigt avbrutet, men inte som i bloggandets upprepning av det Samma. Bloggandet är snarare bilden av skillnad än ett möte med något verkligt Annat.
Om jag ser något av värde, något betydelsefullt, med mitt bloggande så är det i det mest onödiga: novellfragmenten. Jag läser igenom gamla inlägg och vändas över hur mycket skit jag skrivit. Några få undantag finns. De som står ut är just novellfragmenten, speciellt Till slutet, Sommarkvällarna vid stranden och En hemlighet. Varför skriva över huvud taget? Verkligen inte för Saken. Inte för något. Litteraturen har den förmågan att den avbryter sakernas tillstånd för en stund (och tiden under denna stund är av helt annan sort) och försätter oss i en förryckt plats. För att gå ”bortom bloggen” behöver man först av allt uppsöka ensamheten. Låta skrivandet bli ett slöseri i sann mening, litteratur när den inte längre är ett medium för tolkning eller ”tänkande” i konventionell mening utan blir ett slags överskridande av sin egen enhet och totalitet, då det blir en erfarenhet av förskingring, upplösning, tomhet.
Pessimisten talar med sig själv. Det kanske redan finns en ocean med ensamma bloggar där ute, sådana som tagit litteraturen på allvar. Jag kanske målar fan på väggen. I så fall blir jag gladeligen motbevisad och ställer mig vid skamkorset. Åsikter ska man inte stå för, de ska man skämmas för.
