Rädslor

På hur många sätt kan vi vara rädda? Jag kommer att tänka på tre huvudsakliga rädslor. Den första är den primala rädslan, rädslan för döden. Den känns självklar och nyttig. Den behövs för att hålla oss i livet. Men vi är sällan rädda för döden i omedelbar bemärkelse utan mer för diffusa hot. Större än rädslan att dö är rädslan att förlora masken, att bli avslöjad och blottad för andra människor. Det har troligen mycket att göra med incitamentet att vara konkurrenskraftig, det vill säga inte svag. Den tredje rädslan är rädslan för framtiden. Man hör sällan några förhoppningar om framtiden längre. Det tycks vara den allmänna emotionella inställningen att framtid är förfall. (Hopp uppstår här och var, men i det långa loppet har det sett mörkt ut.) George Steiner har träffande nog karaktäriserat det som ”the eclipse of the messianic”.

Den andra och tredje rädslan hör såklart ihop och är särskilt viktiga att försöka hantera därför att de inte är nyttiga (som den första) och håller oss i schack. Det håller oss i förfallet. Det är en ond cirkel: vi är rädda för att bli rädda och blir därför mer rädda. Ernst Jünger talade i essän Över linjen om det nihilistiska ryktet:

”För alla makter som vill sprida skräck utgör det nihilistiska ryktet det största propagandamedlet. Det gäller inte i mindre grad den terror som riktar sig inåt, än den som är riktad utåt. Den förra är framförallt angelägen om att proklamera den övermakt som samhället äger gentemot den enskilde. Den bör en gång för alla inskärpa moralen: ”Folket är allt. Du är ingenting!”, och samtidigt ständigt finnas närvarande i medvetandet som ett fysiskt hot, som absolut närhet i rummet och tiden till berövandet och likvideringen. I ett sådant läge åstadkommer rädslan mer än själva våldet; rykten är värdefullare än fakta. Det obestämda är mer hotfullt. Av denna orsak hålls skräckens apparatur gärna dold, platserna förläggs till ödemarken.”

Det är svårt att se några tydliga skiljelinjer mellan rädsla och ångest i det här tillståndet. Men att det också rör sig om rädslor är klart i och med de hotbilder som målas upp i allt högre grad. Rörligheten och det diffusa i hoten gör det befogat att som Zygmunt Bauman tala om en ”flytande rädsla” (i boken med samma namn). Bauman menar att all rädsla i grunden är rädsla för döden. Döden är den ”ursprungliga fruktan”, det okända inkarnerat. Det är den flytande rädslan som har gjort att också livet, eller ”kroppen” för att tala med Jünger, nu har dragits in i nihilismens spänningsfält, vilket tidigare bara drabbat huvudet.

För Jünger är övervinnandet av dödsfruktan den främsta vägen ut ur rädslan och nihilismen. Men att leva utan fruktan är problematiskt; är det ens mänskligt? Vad menar Jünger när han talar om avsaknad av dödsfruktan? Inte att skratta döden i ansiktet, eller att själv bli mer skrämmande. Acceptera döden, välkomna den in i livet, låta den vara varandes i livet. Men samtidigt hålla avståndet, ja frukta den något, men inte patologiskt. Älskar man livet respekterar man den första rädslan.

Hur kommer det sig att den andra och tredje rädslan har blivit de primära? När livet/kroppen dragits in i nihilismens spänningsfält inverteras inte bara vår konception av vad ett liv är utan också följaktligen vad döden är. När borden började dansa tog utmattningen andan ur livet. Utmattningen. Utmattningen som ett liv reducerat till överlevnad föder. Vad livet har blivit är det liv tingen och bilderna lever. Därför den andra rädslan, rädslan att vår bild dör, vår image.

Det andra botemedlet är enligt Jünger eros. I erotiken och kärleken finns också en makt, ett liv – ja ett liv, verkligt liv som rymmer döden. Erotismens spänningsfält utmanar nihilismens; där möjliggörs överskridande, transcendens. Den utmanar instängdheten, säkerheten.

Rädslan och ångesten sätter sig i kroppen. Det gör oss spända, stressade, trötta. Det får oss att tappa koncentrationen, tappa siktet på vad som är viktigt. Bekämpandet av rädslan måste äga rum på kroppen. Vitalitet och begär kanske inte framkallar en ny morgon men det är ett sätt att bekämpa utmattningen. Vem bestämde föresten att vitalitet skulle vara synonymt med styrka? Det handlar lika mycket om att ge efter, att underordna sig. Jag misstänker att Jünger kan ha misstagit sig om sina prioriteringar. Att ha modet att visa sig svag, det är det allt komma an på. Han har rätt i sak men rangordningen av botemedlen speglar en förtäckt heroism (en annan sorts fruktan). Eros kommer först. För att återupptäcka livet.

Skapandets grammatik

När allt hela tiden är ”nytt” känns det inte längre som att någonting är nytt. Allt paketeras som det nya men är i själva verket oftast bara en upprepning. Allt är kollage av det redan gjorda. Skapande står ingenstans att finna. Distribution och organisation tar skapandets plats. Men vad är skapande? Går det överhuvudtaget att skapa något nytt?

Läste förra veckan George Steiners ymniga meditation om skapandet i Grammars of creation. Det är verkligen en fyllig bok som flödar över åt alla håll och kräver flera omläsningar. Centralt i Steiners bok är försöket att klargöra skillnaderna mellan ”creation” och ”invention”. För en svensk läsare kan skillnaden kännas trivial. ”Invention” på svenska, uppfinning, har en direkt och tydlig koppling till latinets invenire som bokstavligen betyder ”att finna”. Uppfinningen är något man finner, upptäcker, snubblar över, inte något som skapas ur ett ingenting. Skapandet, till skillnad från uppfinnandet, är en mer komplicerad historia. Ett något ur ett inget. Hur kan det komma sig? En given utgångspunkt i undersökningen är skapelsemyterna, hur Gud skapade från intet. Hur gick det till? Och efter skapelse, efter början, går det att skapa igen? ”We have no more beginnings” inleder Steiner sin bok (s. 2). En premiss för skapelsen är Guds solitud. Gud skapade och sedan upptäckte vi världen. Gud skapar och vi uppfinner. Vi skapar inte därför att vi inte är ensamma. Det där något-ur-intet finns redan och allt vi kan göra är att upptäcka det och ge det form. Nyskapande, uppkomsten av nytt innehåll, som vi ser spår av i historien, har alltid varit en akt i ensamhet. Vi har sett dem dra sig undan i solitud, avskärmat sig från omvärlden, från dess föreställningar och värderingar. De har tagit död på sig själva för att ur ex nihilo skapa en ny början. Skapandets premiss har varit en sorts sträng ateism som ödelagt allting och i den tomma öknen imiterar de Gud.

Steiners första definition av skapande lyder: ”that which is enacted freedom and which includes and expresses in its incarnation the presence of what is absent from it or of what could be radically other.” (s. 131, Steiners kursivering) Definitionens första aspekt, friheten, är uppenbart självklar eftersom skaparen är ensam; nödvändighet skulle implicera existensen av något annat än skaparen, alltså att det redan fanns ett något och en början. Den andra aspekten, att frånvaron är närvarande i, eller annorlunda uttryckt att döden, ändligheten, är en del av det skapta säger oss något väsentligt (så väsentligt att det tycks banalt och därför lätt förbises) nämligen att början också har ett slut. Är inte ”Slutet” högst närvarande i den tid vi lever i? Kalla det Historiens slut, den yttersta tiden, eller vad man vill. Frånvaron av något autentiskt nytt och den allomfattande känslan av att ha nått vägens ände kommer tillsammans. Steiner talar mycket om ”the eclipse of the messianic” när han talar om vår tid. Är det här slutet? Känslan jag får, och jag tror inte att jag är ensam om det, är att det här är slutet, bara inte riktigt riktigt än. Inte slutet av slutet, kanske i mitten. Behöver vi nå ett definitivt slut innan vi kan skönja en ny början? När vet vi i så fall att det verkligen är över?

Men det var inte riktigt allt. Transistorer och fiberoptiska kablar ställer till det för skapandet. Uppfinnandet har ”kommit ikapp” skapandet. Om skillnaderna mellan skapande och uppfinnande var svåra att dra tidigare är de omöjliga nu. Det behövs en fullständigt ”ny” förståelse av skapandet (är inte det en ypperligt trevlig uppgift!). Det kan tänkas att en sådan ny förståelse inte är något vi uppfinner utan skapar, kanske inte ens medvetet utan något vi upptäcker (uppfinner!) i efterhand. Kommer osökt att tänka på Deleuze och Guattaris tankar kring form och innehåll (eller uttryck och materia) i Nomadologin. De talar om nomadens materia som en ”bärare av singulariteter”, vilket inte ligger långt ifrån Steiners definition av skapande. De reserverar begreppet haeccitet för den sortens singulariteter som inte är knutna till en förbestämd substans.

Vi vet såklart att inte ens genier som Shakespeare eller Dante skapade ex nihilo. De skapande litteratörerna och poeterna skapar på ett sätt mot språket, de brottas med språket och försöker bryta sig ur dess strukturer. Skapandet är samtidigt ett förstörande. Språket är viktigt att förstå i det här sammanhanget eftersom hur avskild en poet, författare eller tänkare än är kommer den inte undan språket. (Det är annorlunda för t.ex. en matematiker eller musiker, men det är ett annat inlägg.) Till vilken grad bidrar deltagarkultur i denna av/skapelseprocess, och i vilken grad håller det oss kvar i solförmörkelsen? Utan att fördömda deltagande måste vi fråga oss hur formerandet av homogena kollektiviteter kan motarbetas. Hur skillnad kan inskjutas i konforma strukturer (språkliga, sociala, etc). Det finns ett behov av heterogena avstickare som opererar i periferin. Kort sagt: det finns ett behov av ensamhet. Det finns behov av singulära, ensamma uttryck. En messianism finns i den ensamheten. ”A dread of solitude, an incapacity to experience it productively, haunts the young.” (s. 317) Jag ser det som en stor utmaning, ett verkligt problem utan klara svar. Kanske den stora utmaningen för vår generation. Jag tar i, men tror uppriktigt på att problematiken sträcker sig långt utöver konstnärligt skapande och in på områden som kommunikation och politik bland annat. ”In sum: it is difficult to make out where in cyberspace, under what license, solitude and privacy will find breathing-space.” (s. 318)

Tid att läsa om

J. hade börjat dra sig tillbaka från all interaktion med omvärlden. Arbetet kom han såklart inte undan, men där umgicks han nästan bara med P. Annars har han bara viss mailkontakt med ett par vänner, det är allt. Han hade börjat dra sig tillbaka för att han ville läsa. Det var en slags retreat. Han önskade – inte för evigt, bara tid nog för att läsa färdigt – ett liv i stillhet och kontemplation, avskärmad från allt, med sina böcker.

Det började när han läste om några böcker han hade läst för många år sedan och som nu hade fått en annan och djupare innebörd. Han såg det här som att en tröskel hade passerats och han ville läsa om allt, på ett sätt börja om fast nu från en annan position. Det berodde kanske på att han just hade kommit tillbaka från en lång resa. Även om han nu var tillbaka till vardagen var han inte tillbaka. Allt var detsamma men lite, lite förskjutet; han såg allt ur ett annat perspektiv. Inte radikalt annorlunda, men djupare och mer nyansrikt. Det gick lättare. En dimma hade släppt.

”Innebär det att du har slutat skriva?”, undrade P. ”Nej”, sa J. försiktigt. ”Men det kan kanske innebära ett mer solitärt skrivande. Ingen direkt dialog. Antagligen inget bloggande. Jag får se…”

Det var en nyfunnen entusiasm för läsandet han inte hade känt på länge. På nytt har han förälskat sig i sin slarvigt organiserade boksamling. Han återupptäckte de tidiga böckerna, de som drog in honom i läsandet. Camus Främlingen, Coetzees Historien om Michael K… ”Hur många gånger kan jag ha läst dem nu?”, tänkte han. De växer varje gång, och han växer varje gång. Man trodde att man visste hur det var att leva men så kommer man tillbaka från en resa och inser hur lite man vet och hur mycket som fortfarande finns kvar av livet, som finns kvar att leva. Oändlig komplexitet. ”Om det inte vore för böckerna, vad vore livet då?”