Fransk teori

Förra veckan skrev Anders Burman en understräckare på SvD om François Cusset bok French Theory: How Foucault, Derrida, Deleuze, & Co Tranformed the Intellectual Life of the United States. Nu hyser jag inga förhoppningar om att Burmans text eller Cussets bok kommer sätta p för metadiskussionerna om denna straw man, men de ska lyftas fram så att åtminstone några fler kan lämna det bakom sig.

Åren kring sekelskiftet blev det inte des­to mindre vanligt med dödförklaringar av postmodernismen (och indirekt också French Theory). Det var mycket som bidrog till detta, men en avgörande faktor bestod i att termen postmodernism då hade förlorat mycket av sin betydelse efter att under de närmast föregående decennierna ha använts på alla tänkbara sätt och om alla möjliga företeelser. Det var också vid den här tiden som ”postmodernism” mer allmänt började användas som ett tillhygge i diverse estetiska, intellektuella och politiska debatter, det vill säga som en förment förkastligt position som man tillskriver sina motståndare. Sålunda finns det numera stora likheter mellan hur termerna ”postmodernism” och ”positivism” används, nämligen för att misstänkliggöra eller förlöjliga sina motståndare, låt vara att dessa i ena fallet kopplas samman med kontinentalt tänkande medan de i det and­ra fallet tvärtom hör till den analytiska traditionen.

I dag är det framför allt högerintellektuella som använder ordet postmodernism i mer eller mindre ­pejorativa syften. När det talas om dagens postmoderna vänster – ­eller pomovänstern rätt och slätt – görs det vanligtvis med en kritisk, nedlåtande hållning, även om kritiken brukar formuleras i övergripande, föga konkreta termer. Delvis av dessa skäl är det svårt att tänka sig någon framtid för postmodernismen i snävare mening. Genom att användas om allt och inget har begreppet närmast blivit obrukbart och förlorat sin kraft som analysredskap. Men även om postmodernismen som sådan må vara död är det tydligt att många av samtidens mest intressanta politiska teoretiker – till exempel Zizek, Jacques Rancière, Ernesto Laclau och Chantal Mouffe – på ett fruktbart sätt tagit till sig olika insikter, perspektiv och begrepp från de franska postmoderna och poststrukturalistiska teorierna. Då vänstern i den konkreta politiken däremot inte alls lyckats utmana dagens nyliberala och nykonservativa hegemoni kan man dra slutsatsen att det i dag finns en radikal teori men ingen radikal politik, vilket kan jämföras med Althussers gamla sats att en revolutionär praxis förutsätter en revolutionär teori.

Traditionalisterna och kritiken

En diskussion som fortgår alltjämt och tycks bli mer och mer omöjlig är den om den traditionella skolan. Senaste numret av Minaret introducerar Seyyed Hossein Nasr med tre intervjuer. Efter att ha läst dessa och lyssnat till några av föreläsningarna från Sacred Web konferensen Tradition in the modern world bleknar det intresse jag för en tid sedan hyste för den tidlösa visdomen allt mer. Evolutionsteorin är för traditionalisterna ett hatobjekt framför andra. Att angreppen utgår från en reduktionistisk läsning som ignorerar alla nyanser och de livliga diskussioner som pågår inom forskarvärlden är illa nog, men det mest problematiska är sättet på vilket det heliga, enligt traditionalisterna, ska tränga in och diktera forskning och förståelse av den världsliga sfären. Men redan här har vi rört oss in på filosofi, eller ontologi och metafysik. Det är olyckligt, för att inte säga märkligt och arrogant, att Nasr, i samma nonchalanta anda som evolutionsteorin avfärdas, helt avvisar samtida kontinentala filosofer för att de – återigen utifrån en högst reduktionistisk läsning – inte delar Nasrs uppfatting om det Absoluta och visheten om det Absoluta. Från Heidegger till Marion blockeras en dialog som skulle kunna fördjupa förståelsen och samförstånden om en väg ut ur nihilismen.

Intermezzo

Vår och sammarläsningen av Cervantes Don Quijote, som jag emellanåt avbryter med kortare noveller, är förvånansvärt lättsam läsning och ger upphov till tankar om läsandet som sådant mer än om bokens innehåll. Det har skrivits mycket om Cervantes mästerverk, mer än jag kan överblicka. I senaste numret av Tidningen Kulturen kan man läsa Don Quijotes metersticka. Min DQ-läsning manar mig dock inte till att säga någonting om verket i sig, bara att fortsätta läsa. Men just det kanske i själva verket säger något om Don Quijote, denna Sista människa som förläst sig på riddarromaner?

Det är med stor bävan jag har åtagit mig att skriva om Marx. Dock inte, för denna gången, en egen Marx utan genom två andra tänkare. Trots att det har varit både mycket lärorikt och upplyftande de gånger jag läst Kapitalet är det nästan alltid både förvirrande och deprimerande att ge sig in i försök att kommentera Marx. Jag har försökt att hålla mig på avstånd från det, även om jag hoppas på att någon dag skriva utifrån ett oförmedlat möte med Marx. (Att tro sig kunna möta en tänkare oförmedlat är såklart naivt, särskilt när det kommer till Marx, men ambitionen och ansatsen känns viktig.)

Har just läst ut Derridas säregna Marxkommentar Marx spöken med stor behållning. Har inte den fått oförskämt lite uppmärksamhet, eller är det bara jag som fått upp ögonen för sent som vanligt?