Självskrivet

Hur börjar man? ”Jag…” börjar det ofta. Det känns självklart på något sätt. Man vill skriva sig ur ångesten — skriva sig ur genom att med hjälp av den egna uppriktiga rösten förstå sig själv, och ur förståelsen förändra sig. Skrivandet som personlighetsprojekt: genom skrivandet till den Nya Människan. Skrivandet blir så något väldigt grundläggande, fundamentalt, för livet — det är ett återvändande till livet som existens, hitom omvärldens krav och frestelser. Samtidigt håller vi ögonen på horisonten, på framtiden. Anna-Karin Palm skriver i ’Inte ljuga, försöka leva’ (00-tal #26 2008, tema självbiografi) om bekännelselitteraturen som ett befrielseprojekt. Det handlar om att bryta sig loss och komma vidare, stärkt (upphöjd?) — också att överskrida det egna jaget. — Rösten som talar är ensam. Till en början kanske inte bara en röst, men de talar med varandra (reflexion) — jaget finner sig själv — och den ensamme blir skapare. ”Inget går upp mot att skapa sig själv.” (Agneta Klingspor, Nyckelroman, sid 29 – citerat av Palm) Jag skriver för att tala med mig själv, för att jag är ensam. Jag skriver för att skriva mig ur mig själv — för att bli en med de andra. Sammanfattat: skrivandet som projekt.

Om det är sant att skrivandet börjar i exilen (krisen, hemlösheten, bristen) — vad händer när man inte kommer ur den, när projektet misslyckas? Jag skrev för att förstå mig själv, men ur förståelsen kom inte skapande utan förintelse. Skrivandet sköt ut mig i exilen, ständigt på nytt. Skrivandet sökte sig inåt, genom jaget till de andra. Men likt en bumerang återkom jag till exilen, i ständig pendelrörelse mot utsidan. Inga mer projekt. Vi har passerat linjen, Gud är död, unt so weiter…

Anledning att skriva: för att ta exilen i besittning, bli nomad. En litteratur som aldrig kommer fram (eller ännu hellre: som alltid stannar kvar, på utsidan), som är exil, nomadisk. Exil utan projekt: tomhet som mättnad, inte brist. — Att skriva sig ur nihilismen genom exodus, men som övergivande snarare än flykt.

* * *

I Madeleine Grives intervju med Agneta Klingspor (00-tal #26), en av Sveriges mest framträdande inom feministisk bekännelselitteratur (som jag förstått det), säger Klingspor att hon inte längre är intresserad av jaget och vill tala om samhället istället. Hennes senaste bok Går det åt helvete är jag ändå född är menad att markera ett brott med bekännelselitteraturen och riktas utåt. Hon menar att hon ”vill undvika politiska analyser och istället vara så konkret som möjligt.” Men försöket att röra sig bort från självcentreringen resulterar i Klingspors fall mer i en rörelse bort från det självupplevda överhuvudtaget, vilket får till följd att första delen av Klingspors bok känns fruktansvärt förutsägbar och inautentisk, det vill säga inte uppriktig. Vi får ett disparat hopplock av avskärmade, inlevelselösa exempel på ”välfärdssamhällets förfall”, presenterat föga övertygande och politiskt genomskinligt. (Det verkar dock vara en åsikt jag är ensam om; boken är hyllad av många.) Bokens andra del som är en meditation över döden, förhållandet till modern och sexualiteten är helt annorlunda och stundtals riktigt bra. Här har passiviteten, övergivandet, mötet med den andre fått ta plats vilket man direkt märker av. Skillnaden mellan de båda delarna blir markant och man kan verkligen fråga sig varför de fogades samman.

Försök att överge bekännelselitteraturen riskerar lätt att bli en politisk spegelbild där man istället för jaget inbillar sig att man kan tala om samhället på ett allmängiltigt sätt — vilket sällan eller aldrig blir uppriktigt. Samtidigt är det nödvändigt att fortsätta försöka överge personlighetsprojektet. Klingspors bok är ett experiment i detta övergivande, ett delvis misslyckat experiment men där finns också ledtrådar till nya möjligheter.

* * *

Anledning att skriva: För att deklarera ”Här är jag!”, därför att upplåtenheten, svagheten och bräckligheten — avkastandet av personlighetsprojektet — börjar med mötet med den andre. Skrivandet som öppnandet av en zon, en plats, där mötet äger rum. Om detta möte förutsätter vi en uppriktighet, ett blottande av våra svagheter, vår ofullkomlighet, för att det ska vara ett verkligt möte. Ett kommunicerande av vår singularitet avlägset alla föreställningar om självtillräcklighet eller strävan efter detsamma. Skrivandet blir på ett sätt våldsamt då den andre dras in, anropas, och vi ställs ansikte-mot-ansikte. Men framför allt är det ett våld mot jaget — jag rubbas ur min stabilitet, blir sårbar.

* * *

Ett problem jag har brottats med länge är att finna en väg vid sidan av både svaghetsförakt och självömkan. När man vill bort från personlighetsprojektet är det lätt att också komma bort från den enskildes utsatthet, och vice versa; att i vittnandet av den enskildes utsatthet innesluta sig och stänga ute andra. Nödvändigheten är det som mer och mer framträder som nyckelbegreppet här; hur jag av nödvändighet tvingas till skrivandet, samtidigt som jag av nödvändighet aldrig kommer fram. Att ta exilen i besittning måste bli att följa nödvändigheten, vända den emot sig, emot mig. Nödvändigheten tvingar mig till exil, till tillbakadragande, till det inre, och fortsätter i ett ständigt avskrivande, eller utskrivande — ett uttömma av mig själv.

Det tycks å andra sidan omöjligt. Hur kan jag bli tom? Kan kroppen bli ett skal — genomströmmas det inte alltid av affekter? Blir vi inte tvungna att förstå uttömmandet som ett slags underordnande — att ge kropparna, multipliciteterna, fritt spelrum? Uttömmande som förslösande.

Till slutet

Först stiger han av vid fel hållplats. Nummer femton, nej tjugotvå. Rätt trappuppgång men fel portkod. Hon ser honom genom fönstret. Hon har väntat. De har inte pratat med varandra på länge. De har inget att säga varandra, men de var överens om att de måste träffas. Hon frågade om jobbet, om C., om boken. Inget nytt. Allt som vanligt. Han hade inget mer att säga. Hon hade lagat middag och bjöd på tjeckiskt öl. Hon visste att han tyckte om det. De njöt av det i solen ute på balkongen. Hon betraktade trädet på tomten nedanför. En gång starkt, blommande, livligt. Naturen runt omkring har börjat blomma, men trädet där, det är förlorat. Han betraktade henne betraktandes trädet. ”Jag undrar om jag kommer få se trädet där nästa år”, sade hon. Han undrade hur det var. ”Det var hemskt, bedövningen fungerade inte först, jag var så rädd.” Vad kunde han säga? Inget kan ge någon tröst, om det ens var vad hon ville ha. Det finns inget mer att säga. Hon vet vad han varit med om, det var därför hon ringde, men inte för att han skulle berätta.

När han kom dagen därpå hade hon blivit mer distanserad. ”Vill du prata om det?” Men han visste; vilken idiotisk fråga. Han visste att det inte fanns något att säga. Hon var helt frånvarande, tills han satte sig ner jämte henne. ”Jag är rädd, så rädd, men jag orkar snart inte kämpa emot längre”, sade hon. Visste man inte bättre skulle man kunna missta det för mod. Han stannade hos henne den natten. All den tid de inte hade träffats betydde ingenting längre. Det var tom tid. Nu var de tillsammans, och nu var allt som betydde något.

På morgonen var hon som piggast. De gick ut och tog en promenad längs med sjön. Om det fanns någon glädje dessa dagar så var det under deras förmiddagspromenader. Om det inte var glädje så var det ändå ett lugn, en stillhet då tiden gick långsammare och livet lättare. ”Hur länge kan du stanna hos mig?”, undrade hon och han svarade ”Tills det är över”, trots att de båda visste att det här inte kommer att gå över. ”Till slutet”, menade han, och hon önskade – till slutet.

Små lappar med ord

Överallt i vardagen dyker de upp: små lappar med ord. När jag kommer till jobbet på morgonen har K. från kvällsskiftet lämnat en eller två lappar till mig. ”Den här funka inte så bra ändra programmet annars kör något annat på körplanen tills P. kommer lycka till! /K.” Vi ses sällan, om jag inte jobbar över. Lapparna med ord blir vårat sätt att kommunicera, ibland med hemliga kodord, uppmuntranden, ibland något skämt eller en pik. De är skrivna i stunden, utan grammatiska hänseenden och med en stil som skiljer sig markant från chefens lappar (de skrivs alltid med tjocka, stora bokstäver — det verkar som han alltid letar rätt på den fetaste pennan — och är undantagslöst direkta anvisningar: ”E. KÖR LISTER”.

När tiden går långsamt och tankarna vandrar iväg skriver jag små lappar till mig själv med funderingar, idéer och sånt som jag ska ta med mig hem. Hemma fogar jag samman dessa små lappar med ord i min anteckningsbok där fragmenten trängs sida vid sida. En bråkdel av fragmenten utvecklas ibland till lite längre samlingar av små ord som kommuniceras till en mestadels okänd grupp människor, varav endast ett fåtal jag träffar hälften så frekvent som jag träffar K.