Vårljuset

Vårsolen tittar fram. Det är friskhetens tid som kommer nu. Det var nog ingen slump att jag plockade upp och började läsa t ex Kerouac just när våren började komma (och sedan försvinna igen, för att nu dyka upp några veckor senare). Får sådan lust att skriva, att skapa, kanske bara för det extra tillskott av energi som solljuset bringar, kanske för av att ljuset har lyft undan vinterdepressionen från mina axlar, kanske på grund av något annat. Varför skriver inga filosofer om sådant här? Vårens filosofi. Den friska luftens filosofi. Om hur klimat och väder påverkar skrivandet och tänkandet. Den enda jag kommer att tänka på som närmat sig detta är såklart Nietzsche. (Men det finns säkert flera, upplys gärna om det i kommentarsfältet.)

Blev precis färdig med Hassan Loo Sattarvandis debutroman Still. En ganska dyster och mörk roman, en höst eller vinterroman. (Det inte sagt som en kritik, tvärtom: Still är riktigt bra. Återkommer med en kommentar senare.) I somras läste jag Sommarregn av Marguerite Duras. Undrar om jag hade tyckt om den lika mycket om jag läst den under vintern? Hade tänkt läsa Albert Cosserys Människorna gud glömde, men den känns alldeles för höstaktig. Det får bli den snillrike Don Quixote eller något annat.

Rast från maskinen. D. kommer ut med elvakaffet och vi röker en cigarett med solen i ansiktet. Kisar för att se. Det här är motsatsen till isolering. Det är lättare att formulera en fiktionell mening nu än då. Varför är det svårare att skriva skönlitterärt? Det kanske det inte är för alla eller ens de flesta, men för mig är det fortfarande påtagligt svårare. Möjligen har det att göra med att fiktionen ställer krav på fantasi och skapande, medan det icke-fiktionella är simplare på något sätt. Fiktionen ställer helt andra krav. Gör det litteraturen finare, mer värd, än (det filosofiska) tänkandet? Eller lämpar de sig till olika frågor, olika typer av frågor? Vissa böcker hade passat bättre i essäform, Jüngers Eumeswil exempelvis. Annat kan bli ansträngande abstrakt och obskyrt i teoretisk text men lysa med evident klarhet i fiktionell framställning. Duras Dödssjukdomen är ett exempel.

I ett försök att nå något som liknar balans har jag inför köpstopp på teoriböcker för en tid framöver. Max en teoribok på minst tre fiktioner. Behöver banka in lite anti-realism i skallen.

A writer’s life

Om du vill skriva

Att äntligen börja skriva har jag längtat efter länge nu. Men det kommer inte fram naturligt, det blir mycket ansträngt. Vad skriva? Men framför allt: hur skriva? Det står några böcker i bokhyllan som ska lära mig detta. I regel är den här sortens böcker skit. Värdelösa. Det finns dock två undantag. Ett av undantagen är Brenda Uelands If you want to write (den andra är Stephen Kings Att skriva). Ueland känns omedelbart som en oerhört sympatisk person. Det finns inte ett spår av högfärd och hon talar med klarhet direkt till ens hjärta. Hon har förstått att kritik alltid rymmer ett konservativt moment och att vägen till den inre ”idéfontänen” är ärlighet. Språket kanske aldrig kan vara ärligt, men stilen blottar författarens själ. I Tolstoys efterföljd talar hon om vikten av litteraturen (och kulturen) som infektion.

Ueland talar också om vikten av att vara ensam. Inte bara avskärmad från distraktioner för att kunna koncentrera sig, utan en mer väsentlig ensamhet. Samma sak hör man från många stora konstnärer. För att infektionen ska kunna mutera sig och spridas och inte bara imiteras behöver man lyssna till sig själv och skriva det som betyder något för en, som berör en, det viktiga. Det här känner vi till. Vi har känt det. Det var stunderna vi skrev något som förändrade något i oss. Dessvärre är inte detta något som de oändliga massorna av instruktionsböcker i skrivandets hantverk kan undervisa oss i, inte heller en ängel (som Andrei Codrescu kallar henne, och jag kan bara instämma) som Ueland.