Det vanskliga med kommentarer

När man läser en bok som Mille Plateaux och rycks med i det överflöd av mening som där uttrycks och sedan på något sätt vill förmedla detta ger man sig ut på hal is. Konsten att skriva en kommentar står alltid inför ett synnerligen svårt problem: dumhet. Varför vill man överhuvudtaget skriva en kommentar, eller för den delen läsa en? Varför inte gå direkt till källan? Är det för att författaren har ett rykte om sig av att vara obskyr, abstrakt, ”svår”? Den välvillige kommentatorn— som bara vill förenkla och sprida det glada budskapet till den oförstående massan — riskerar alltid att fördumma i dubbel mening: både läsaren, som blir beroende av kommentatorns förklaring, och författaren, som måste förenklas och förklaras för att bli begriplig.

Slavoj Zizeks vedervärdiga Organs without bodies. On Deleuze and consequences — en av de sämsta Deleuzekommentarerna som har skrivits[1] — inleds såhär:

Gilles Deleuze was well known for his aversion toward debate—he once wrote that when a true philosopher sits in a café and hears somebody say ”Let us debate this point a little bit!” he jumps up and runs away as fast as possible.

Samtidigt vet vi att Deleuze själv skrev flera kommentarer till andra filosofer. Hur hanterade Deleuze problematiken? För det första är han helt främmande inför all sorts kritik som vill påvisa svagheter och inkonsistenser. För det andra är utgångspunkten en fundamental identifikation och dubblering. I Difference and repetition skriver han: ”In the history of philosophy, a commentary should act as a veritable double and bear the maximal modification appropriate to a double”. Det handlar inte bara om att sätta tänkandet i en ny kontext utan framför allt om att ”skriva med orginaltexten, att förlänga den så att en ny begreppslighet skapas.”(Wallenstein i förordet till Vecket) Det välkända citatet där han talar om kommentaren som ett sätt att ta en filosof bakifrån och efterlämna en monstruös avkomma (Negotiations, s. 9)  skvallrar om kommentaren som ett intensivt skrivande, tänkande, läsande.

Redan här handskas vi med ett ytterst svårbemästrat tillvägagångssätt, men vad vi ännu inte har frågat oss är varför kommentera just den eller den tänkaren, boken, etc. Är det för att vi så att säga genom den eller den kan skönja något som vi tror oss kunna närma oss genom att med skrivandet och kommentaren som färdmedel nå ett mål? På ett sätt är detta givetvis att ljuga. Deleuze har dock inga större invändningar mot detta. Flera av hans monografier är över tänkare i en slags kontrahistoria i förhållande till de stora statsfilosofierna (Bergson, Spinoza, Nietzsche, etc.). Deleuze (och Guattari) ingår i en underjordisk linje av tänkare, konstnärer och andra personligheter som försöker bryta in annanhet, skillnad, utsida i den här världen. Det är min uppfattning att man bäst håller detta pathos i liv genom att intensifiera dessa aspekter.

Noter:

1. Se Dan Smiths kritik The Inverse side of the structure (som Zizek svarar på här) och Robert Sinnerbrinks Nomadology or Ideology? [PDF].

Intermezzo

En bris av frisk luft har nu fått en sedan länge välbehövd presentation.

Till minnet av Maurice Blanchot

Det är idag fem år sedan Maurice Blanchot dog. Också idag höjer vi alltså glaset för att minnas en av vår tids skarpaste och mest djupsinniga tänkare. Ytterligare en tänkare som också fått oförskämt lite uppmärksamhet i Sverige. En antologi, en roman samt ett antal texter i 80-talstidskriften Kris är allt vi sett. Tills nu, förhoppningsvis. Daidalos ger i mars ut Blanchots Katastrofens skrift, översatt av Johannes Flink som också har skrivit efterord. Förlaget skriver om Katastrofens skrift att den ”baseras på tidigare utgivna fragmentsamlingar och blev Blanchots sista större bok, ett slags testamente, som förenar meditationer över Förintelsen med meditationer över livets grundvillkor, över skrivandet, döden och döendet.”

I broschyren har dem dock lyckats infoga en bild av Jean-Luc Nancy, som visserligen är fransk filosof i samma tradition och dessutom var vän med Blanchot. Bilder på Blanchot finns det inte gott om. Han var mycket tillbakadragen och skydde offentligheten. Med några få undantag, som när han gick ut och stödde befrielsekampen i Algeriet och insurrektionen i Paris 1968, höll han sig till sig själv eller en liten krets vänner. Ofta kommunicerade han med omvärlden endast med brev.

Den kanske något oväntade och ovanliga korsningen Jünger-Blanchot tror jag skulle kunna leda i intressanta banor. Möjligen att Blanchots nära vän Bataille förs in som mellanled; Jüngers Anark och Batailles Suverän har ju slående likheter (Nietzsche är såklart den gemensamma influensen). Det skulle tydligare kunna lyfta fram det som är dolt i Anarken.

”Katastrofen och dess variantbegrepp – döendet, det fragmentariska, utsidan, det neutrala, det passiva – hänvisar både till en erosion inom jaget utan jag och till ett mötets och ansvarets förstärkande av det avstånd som skiljer jaget från den Andre. Katastrofen är det allt skringrande.”