Stillhet i en tid av universell modulering

Det har sagts otaliga gånger – senast bland annat hos Café Exposé och Avgrunden – att vår tid är ensamhetens och isolationens. Att moderniteten förlöst ett nihilistisk utplånande av värden som i vår tid närmast nått en nollpunkt är onekligen sant. Samtidigt hör ensamheten och ångesten ofrånkomligen till den mänskliga existensen. Vi frågar oss därför om den Sista Människans tillstånd är en rubbning av ett ursprungligt jämviktsläge som bör återupprättas (hur i så fall?), eller om denna patetiska varelse (som vi alla är spegelbilder av) möjligen kan ge upphov till något annat. Den senare verkar vara den uppfattning Nietzsche framför i 1887 års företal till Mänskligt, alltförmänskligt när han talar om den fria andens stora lösgörelse. ”Hellre dö än leva här”; inget hemma är hans som givit sig till ändlöst övergivande. Men tvärtemot Nietzsche måste vi hävda att de fulla konsekvenserna av Guds död inte alls leder till något stort eller en heroisk övermänniska, men kanske kan vi skönja existensen av en gemenskap.

Bland oss som tillhör generationerna i sköljvattnet efter kärnfamiljens död, separationernas och kringflyttandets rotlöshet, som är fast i allmän osäkerhet och utsiktslöshet är det rimligt att fråga om den existentiella krisen är allmängiltig. Om det är sant – vilket allt pekar på – är behovet av utvägar oerhört, om inte vilsna och brutna själar ska förledas ner i det ofrivilliga självmordet, som i extrema situationer har kombinerats med hämnd i proportionen massmord.

I media går det inflation i olika program och böcker osv. som ska vara till för att hjälpa oss. Det finns otaliga exempel. Mia Törnblom är i böcker som Självkänsla nu! och tv-program som Nyberg och Törnblom ett svenskt skräckexempel. Det får mig verkligen att må dåligt, inte bara för att olyckliga människor exploateras men främst för att bristen helt åläggs hos personen som likt en idrottsmänniska ska ”coachas” till en fulländad, perfekt individ. Det är en ytlig form av psykologi som på sin höjd kan hjälpa allmänt nedstämda personer som annars är välmående, men kan vara direkt skadlig för den som är bruten i själen. ”Lite vilja, planering och pepptalk” är ”livscoachernas” recept på en lycklig och välordnad plats i samhället.

Träffande parodi av Nyberg & Törnblom, från Fredag hela veckan.

I artikeln Välj rätt liv – annars… visar Ira Mallik hur den här dolda kontrollmentaliteten genomsyrar inte bara media utan också politiken. Det handlar inte längre om en patriarkal makt som säger till oss vad som är rätt och fel, utan en mer diffus supernanny som säger till oss hur vi ska må. Den opererar på nivån av känslor och affekter. De här människans ”undermedvetna”, irrationella begär var makteliten medvetna om redan på 1920-talet då psykoanalytiska metoder började användas för att upprätthålla ordningen. Adam Curtis visar i sin dokumentärserie The Century of the Self hur Sigmund Freuds brorsson Edward Bernays – fadern av Public relations – använder sig av psykoanalysen i marknadsföringen, och senare i politiken. När psykoanalysen som kraftigast ifrågasattes och människans begär inte längre betraktades som något som skulle återhållas med disciplin hade marknadskrafterna redan underkastat makten och politiken sin logik. Att hjälpa människor att må bra – med alla möjliga medel från antidepressiva piller till självhjälp – är de senaste i raden av mjuka teknologier för att snabbt ”läka” individen så den återigen blir funktionsduglig för samma samhälle som tidigare brutit ner den.

Snabba fixar och ständig förhalning är alltså två kännetecken för vad vi kallar kontrollsamhället. Det rör sig om ett gasformat maskineri; ”en självdeformerande formering i ständig förändring från ett ögonblick till nästa, eller som ett såll vars genomsläpplighet hela tiden förändras.” Den universella modulation som är kontrollsamhällets kärnmekanism gäller inte bara övervakning utan också – och viktigast av allt – våra sätt att leva och våra relationer till varandra. Det är därför olyckligt att så många ensidigt fokuserar på övervakningen när dem läser Deleuzes teser om kontrollsamhället och glömmer bort produktionen av subjektivitet på arbetsförmedlingar, i managementsteoriernas dolda kontroll på arbetsplatserna, i media, i det offentliga samhället, osv. Deleuze skriver insiktsfullt:

”Många ungdomar kräver i dag egenartat nog att bli »motiverade«, de kräver återigen praktiktjänstgöring och permanent utbildning; det är deras sak att upptäcka vilka syften de därmed underkastas, liksom den äldre generationen en gång, inte utan smärta, upptäckte vad disciplinerna syftade till.”

Apati och likgiltighet är utan tvekan naturliga reaktioner. Saktfärdighet och passivitet blir vapen och sätt att dra sig undan de ultrasnabba formerna av kontroll. Att inte leta efter den senaste, snabbaste metoden utan att sakta ner, det är både det lättaste och det svåraste att göra. Att avskärma sig från yttre distraktioner är inte lätt men man kommer att märka av hur stillheten mer och mer fyller upp oss med ett lugn. Därför finns det en slags själavårdande verkan i filmer som exempelvis A Love Song For Bobby Long och Garden State. Det är filmer om att finna sin historia men framför allt om att släppa taget. Wes Anderson är mästare på det här. Alla hans filmer är om vilsna, deprimerade personer som i vemod ser tillbaka på en förlorad karriär eller familjesituation. The Royal Tenenbaums är en varm och stillsam film, perfekt ner till minsta detalj, om en splittrad familj av arga och vilsna människor som aldrig medvetet når fram till något harmoniskt tillstånd men som i samma stund de släpper taget hamnar i händerna på den andre, eller som i Richies (Luke Wilson) fall efter den hjärtskärande scenen då han skär upp handlederna helt och fullt är i Margots (Gwyneth Paltrow). Tenenbaumsfamiljen når försoning, men återfår inte vad dem en gång förlorat.

Att aldrig nå fram, att aldrig vara hemma är en brist bara om man vill övervinna vår ändlighet. Frånvaron hör till det mänskliga tillståndet. I L’expérience intérieure hävdar Georges Bataille att detta är det enda vi kan vara säkra på; begäret att överskrida våra begränsningar och att vi kommer att dö. Vad som möjligen särskiljer Batailles studie är att han tar avstamp efter Guds död (boken är den första i serien La Somme athéologique, och följs av Le Coupable och avslutas med Sur Nietzsche). Vad Bataille här betecknar som Gud är ett ”transcendent bortom”. Han står alltså närmare en negativ teologi (han skriver t ex under på Mäster Eckharts ”Gud är Intet”) och vill med sin a-teologi vända sig bort från positiv teologi och istället utstacka en inre rymd som – paradoxen trogen som han är – inte är egentligt inre.

Man skulle kunna kallar Bataille för en slags ateistisk mystiker. Nihilismens avmystifiering är i grunden god och något vi måste dra konsekvenserna av. Han följer Nietzsche i den här meningen, som skrev: ”Ni kallar det för Guds självupplösande: det är emellertid blott hans skinnömsning – han drar av sig sitt moraliska skinn! Och ni ska snart återse honom, bortom gott och ont.”

Vad Bataille menar kommer av den oundvikliga ångesten – som den nyktra insikten om vad vi är ger upphov till – är offrandet av oss själva; i extasen, transgressionen. Detta är ett offrande av de ändamålsenliga projekt (arbete) den moderna människan sysselsätter sig med för att så att säga skjuta upp ångesten, att göra sig odödlig (”vara en del av något större”). Det heliga, enligt Bataille, ”tjänar” man genom måttlöst förslösande och inte genom underkastelse.

”From that moment begins a singular experience. The mind moves in a strange world where anguish and ecstasy coexists.” (Inner Experience, s. xxxii)

I förslösandet finns en särskild sorts kommunikation. Jaget är ”utom sig”, så kommunikationen tillhör inte mig, och den är heller inte riktad till någon, bara utåt utsidan. Den inre erfarenheten förgör subjektet, framkallar en gemenskap som offrandet, förslösandet i den mån det fortgår, dvs inte gör sig till projekt, ett arbete, hindrar från att i en fusion bli en enhet. Begäret att bli gudar hotar alltid och kan alltså bara hållas stången genom fortsatt förslösande.

Inga gudar, inga hjältar. Bara vi. Men ett vi som inte låter sig knytas till sig själv utan alltid är beredd att överge, fly. Begäret att överskrida våra begränsningar, att bli allt, att ta Guds plats och själva utropa oss till gudar – det är den ofullkomlighet inom oss som också vill gemenskap. Som Bataille, liksom Jean-Luc Nancy och Maurice Blanchot, bland andra, visat är det nödvändigt för gemenskapen att hålla sig vid ”the height of death”; att inlemma döden i sitt ethos, eller med andra ord: livet som livs-form.

Maurice Blanchot använde désoeuvrement som beteckning på den stillhet och passivitet som vägrar projekten, arbetet – men ändå är något annat (eller mer) än enkel arbetsvägran – som vi finner i kärnan av denna gemenskap. Horace Engdahl, som är en av Blanchots svenska översättare, har översatt det som verklöshet. På engelska har det översatts som worklessness och unworking. Den senare är kanske den mest trogna översättningen då den inte bortser från den passivt-aktiva aspekten av le désoeuvrement. Ett förslag på en svensk översättning skulle kunna vara avskapelse. Nu, hur kan man förstå en gemenskap som passivt-aktivit avskapar, inte bara allt den kommer i kontakt med utan även sig själv, utan att upphöja, klassificera, ja göra till arbete? Omöjligt. Och det är det gränsland i vilket vi vandrar. En gemenskap som rymmer en frånvaro, som lever av frånvaron, är en gemenskap som alltid är beredd att bli en frånvaro av gemenskap.

”Like a flock chased by an infinite shepard, we, the bleating wave, would flee, endlessly flee from the horror of reducing being to totality.” (Bataille)

Utblottelse

Ett guldkorn som nog lätt kan missas är Eolit förlags utgivning av Utblottelse, en samling texter från den kristet mystika tidskriften Det fördolda lifvet (1925-26). Urvalet består mestadels av Hjalmar Ekströms bidrag men vi finner också exempelvis Kierkegaard, Guyon, etc.

I texter om bland annat ”Ordet och hjärtat”, ”Den inre människan och den osynliga världen”, ”Stillhet”, ”Det dolda lifvet”, ”Tystnad”, och ”Ensamhet” undervisar Ekström oss i konsten att ”leva döden”; det att i livet bejaka döden för att utplåna ”personlighetsförsökets” vandring på rädslans väg, för att sätta oss i förbindelse med kärleken. Detta är den förvandling som andligen utesluter oss från samhället.

Avsideslivet är inte något bärnstensliv, men besit­ter ett egenvärde genom att det nödgar till svaghet och öd­mjukhet: ”pärletillvaron” är smärta och offer. – ”Ju svagare vi är, dess närmare är han oss. Därför är svagheten det bästa för oss. Vi kan inte komma till något högre, ty den öppnar Guds hjärta för oss och hela himmelen redan här och nu. Det är just i vår svaghet han bor.”

I efterskriften Att leva döden drar Ulf I. Eriksson med sin mästerliga essäistik en linje mellan mystikerna och tänkare som Georges Bataille, Simone Weil och Birgitta Trotzig. Gemensamt finner vi viljan att ”icke undandraga sig lidandet” (Ekström); ”uttrycket för en måttlös kärlek, en motståndslös öppenhet.”

Eriksson bidrar också i förbifarten med en kritik av traditionalismen som är relevant för de diskussioner som tidigare förts:

Därmed är också den tanken antydd – genom själva konstellationen muslimskt-kristet – att det är personlighetsuppgivelsen, i skilda skepnader, som är kärnan innan­för de olika religionernas skal: hjärtat heter självutplåning, jagförlust. I så måtto kan Ekström och Hermelin knytas till den oförgängliga filosofins tradition, en sophia perennis. Den ”perenna religionen” sådan den tolkats och for­mulerats av framför allt René Guénon, Frithiof Schuon och Seyyed Hossein Nasr och i Sverige av Kurt Almqvist och Tage Lindbom är emellertid märkt av en teoretiserande begreppsexercis och en esoterisk exegetik, där själva teoretiserandet utfallit som det adekvata uttrycket för ett alltför välordnat mystikt universum. ”Den andliga värl­den som sådan” mynnar således i en konservativ utopisk föreställning om en hierarkisk ordning, något som uppnås etappvis, genom erövrandet av grader. Denna spekulativa traditions-mystik är någonting helt främmande för såväl Ekström som Hermelin. Där de traditionalistiska filoso­ferna och skrift-lärde reser en ”himmelsstege” anträder och följer sålunda Hjalmar Ekström och Flodbergskretsen liksom Eric Hermelin ”mystikens saliga utförsbacke” (Ulrika Ljungman). Den profetiska eller sociala dimensionen hos Ekström/Hermelin bekymrar sig i första hand inte om institutioners bevarande eller skapande men om det som är nedanför eller före traditionen: ”den enskilde” – den ut­satta människan. Guds-tilliten och underkastelsen under Gud som den yttrar sig hos dessa båda problematiska na­turer kommer tvärtom att skydda mot och stå hindrande i vägen för varje samhällelig och institutionell underkas­telse; istället för att förskansa och ”betrygga sig i denna världen” (Kierkegaard) och predika frivillig träldom under kyrkor, ordnar, lärosäten, stat och fädernesland ställer den lidande människan-mystikern med Guds paradoxala hjälp sin sak på intet – Intets grund. ”Efterföljelsen” sker med Mme Guyons dictum ”Gud: Allt; menniskan: intet” som ledstjärnan och ges innebörden av det mänskligas ”tillba­katrädande”.

Kristendom för ateister?

Då jag – som Jacques Derrida uttrycker det – ”rightly pass for an atheist” och inte är väl inläst på kristen teologi och historia började jag nyligen nyfiket läsa Olle Carlssons bok Kristendom för ateister. Med tanke på diskussionerna kring Guds återkomst och de nya ateisternas korståg kändes det angeläget att läsa och kommentera Carlssons bok, om inte annat som en språngbräda för vidare diskussioner.

Det är med delade känslor jag efter första genomläsningen lägger ifrån mig boken. En mer korrekt titel skulle vara ”Kristendom för nyfikna” då den misslyckas med att göra upp med ateismen. Just detta som man med tanke på titeln kan förvänta sig vara centralt uppehåller sig Carlsson inte vid länge. Hans säger sig aldrig ha stött på en genuin ateist utan påstår att alla åtminstone tror på ”något”, även om dem inte kallar det Gud. Det är olyckligt att Carlsson inte ger sin in på en seriösare diskussion om ateism då det skulle nödga fram en mer nyanserad syn på Gud. En vanlig uppdelning bland ateister brukar vara den mellan ”stark” respektive ”svag” ateism där den första är vad som vanligen åsyftas när det talas om ateister, nämligen gudsförnekelse. Den andra, ”svaga ateismen” handlar bokstavligt talat om a-teism, alltså icke-troende. Att inte vara troende är inte detsamma som att förneka då det likaväl kan vara ett utslag av intresselöshet, eller misskännande av eller tvivel över uppdelningen. Hur som helst vill Carlsson ta fasta på tron på ”något”. Troendet tas för att vara centralt, och det är kanske riktigt om vi ska försöka röra oss bort från ”gubben bland molnen”-bilden av Gud. Det inte är vad i tron (”jag tror på det”) utan tron i sig som är viktigt; så uppfattar jag Carlssons resonemang. Det är ett intressant perspektiv men återigen går Carlsson inte djupare utan lämnar frågeställningen öppen.

Gud, för Carlsson, är helt enkelt kärlek. Bottenlös och villkorslös kärlek, agape – något man skulle kunna dra filosofiska paralleller på. Tron på ”något”, något som är svårbeskrivligt eller kanske obeskrivligt, som är större än vår förmåga att förstå, något annat? Carlsson nämner John A. T. Robinsons bok Gud är annorlunda, och nog måste det vara så, men inte bara annorlunda utan absolut annorlunda. Det är synd att Carlsson inte fördjupar sig mer i det här eftersom det är en diskussion där både ateister och troende på allvar utmanas. Kategorierna ateist-troende-agnostiker faller sönder och blir ointressanta. För detta gör sig Jayne Svenungssons studie Guds återkomst bättre. Även om det inte är Carlssons intention att föra teologisk och filosofisk diskussion på hög nivå hade det inte skadat att åtminstone ge det större utrymme än det fick. Istället blir jag under läsningen flera gånger tvungen att fråga mig om kristendom verkligen inte är något mer än simpel psykologi och sunt förnuft-etik. Det är såklart inte dåligt eller oviktigt, men finns det inget mer och unikt med kristendomen?

Mer intressant blir det när Carlsson kommer in på vad som brukar kallas den mystiska döden – även om Carlsson aldrig kallar det så – och vägen till frälsning. Med frälsning menas att släppa taget, att lägga sitt liv i Guds händer, att låta glädjen och ljuset som finns i botten av oss genomströmma hela vårt sätt att vara. Frälsning innebär alltså en slags ödmjukhet och passivitet gentemot tillvaron, kanske också ett ansvar, men frälsning betyder också att bli räddad och är inget man väljer. Något jag uppfattar som problematiskt är att Carlsson talar om frälsningen som en befrielse från eller övervinnande av ångesten och lidandet. I viss mån är det ett genomträngande men jag tror också att det måste finnas ett erkännande och uthärdande av tillståndet; att – för att tala med mystikerna – inte förneka eller försöka övervinna döden utan att ”leva döden”.

Carlsson har nog rätt i att vi lever i ett samhälle som inte vågar ta döden på allvar, som försöker blunda för döden och inte låtsas om den. Carlsson tror på ett liv efter döden och skriver att vi aldrig kan vara säkra på vad som händer efter döden. Men vi kan vara säkra på döden, att den kommer och det är det avgörande i mina ögon. Döden som det oundvikliga som ger ångesten och lidandet är vägen till frälsning. Jag kan inte hjälpa att tänka att tron på ett liv efter detta är ett försök att fly från döden.

Den här viljan att övervinna ångesten och lidandet, att återupprätta gemenskap och skapa meningen som kan skönjas i den religiösa diskussionen rymmer också risken att fly för döden, och på ett sätt att fly från Gud. Istället formas nya avgudabilder, om än mer humanistiska. Istället för att tränga igenom det nihilistiska tillståndet försöker man återvända. Man ser vår tids tillstånd som orsak till ensamhet, lidande, död och meningslöshet och vill enbart befatta sig med gemenskap, glädje, liv och mening vilket stänger dörren till frälsning. Det här känns igen också hos Carlsson när exempelvis modeintresse och iPods blir uttryck för vår tids nihilism. Det finns ett nästan föraktfullt synsätt på tillvaron som riskerar återupprepa historien snarare än avsluta den.

När Carlssons framåt slutet av boken kort behandlar Jesusgestalten börjar jag fundera på om det kanske är här vi finner det särskilda med kristendomen. Inte Jesus som person, men i hans budskap: försoningen, kärleksbudet. Kärleksbudet är förbundet med en slags positiv uppgivenhet, eller maktlöshet. Jesus liv har beskrivits som ett slags kringdrivande vagabondliv, men som jag ser det flydde aldrig Jesus från lidandet eller döden, han valde självmant perioder av avskildhet och ensamhet. Jesus på korset visar för oss en Gud som inte bestraffar, det är människorna som bestraffar. Det visar oss också att det är den här världen som inte vill ha kärlek, den korsfäster kärleken, men att den kärleken ändå älskar oss och förlåter oss. Alltså säger Jesus på korset oss också att vi kan försonas.

Önskan om glädje och gemenskap är god och bra, men hur vi skapar gemenskap som lämnar utrymme för ensamhet, och hur vi kan ”leva döden” är det verkligt svåra. Jesus liv och gemenskap med lärjungarna kan säga oss mycket. Carlsson gör det inte. Kristendom för ateister är inte helt utan kvaliteter men den lämnar mycket att önska (och en annan titel hade varit mer korrekt). Förhoppningsvis kan den få läsare att söka sig vidare och fördjupa sig.

När Existens sände ett avsnitt om kristendomens skuld intervjuades den svenske filosofen Torbjörn Tännsjö och han menade på att det skulle krävas en radikal reform av kristendomen i paritet med Luthers om kristendomen skulle kunna bli en avgörande kraft igen. Nu är inte Tännsjö en person jag brukar hålla med om särskilt mycket, men i denna fråga tror jag inte att han är helt fel ute.

* * *

Derrida om kärlek och vara.