Höstmörkret — befolkad ensamhet

Höstmörkret är här. Mörker, enslighet och nedstämdhet. En tid på året som frammanar inre rannsakan och tillflykt till de privata tänkarnas befolkade ensamhet.

* * *

På morgonen på jobbet efter att jag kört igång varmkörningen går jag ut i mörkret och tystnaden, helt ensam på avdelningen, och tar ett bloss. Ensligt men tyst och rofyllt på ett sätt. Det är den rätta sinnestillvaron för den inre resan. Utan ångest, rädsla eller förtvivlan. En rätt sorts allvar. Med varken hämnd- eller vinningslystan. Bara du, ensam med dig själv. Det är här vi kan mötas, förutsättningslöst, jämlikt som fria andar, befriade från kritik och påstridighet.

* * *

Han beskriver det som en sjuklig isolation när han ensam och plågad av bland annat tarminflammation 1887 i Sils-Maria författar ett företal till den nio år äldre Mänskligt, alltförmänskligt. ”Ensamblivandets köld” och ångest är, menar han, följden av en djupgående misstänksamhet mot världen.

När fria andar som Nietzsche träder fram utpekas de antingen som galna eller farliga. De stöts ut och den naturliga reaktionen blir att försöka ”gömma sig”. Den friska luften i alpbyn Sils-Maria hjälper honom att uppfinna sina fria andar för att han ska kunna stå ut med ensamheten. Han behöver dem för att ”prata strunt och skratta med”, för att förbli på gott humör.

Ensamhet och gemenskap. Mörker och ljus. Höst och vår. Sjukhet och friskhet. Det här dynamiska spelet är alltid närvarande och får i företalet dessutom en slags historisk dimension. Om Nietzsche i Sils-Maria var vad Jünger skulle kalla en Waldganger var han det i väntan på den “stora lösgörelse” som likt ett “plötsligt jordskalv” skulle öppna för ankomsten av den kommande gemenskapen av fria andar. Den sjukliga isoleringen leder till mognad och hälsa, “detta överflöd som ger en fri ande det farliga privilegiet att få leva på försök” — ett tillstånd där man inte bekymrar sig om ting som inte angår en. Waldgangern blir anark. “Skillnaden ligger i att stigmannen har trängts ut ur samhället; anarken har däremot trängt ut samhället ur sig själv.” (Eumeswil, s. 145) Det blir Nietzsches livsuppgift att bereda vägen för dessa fria andar, att anropa den kommande gemenskapen:

“Jag ser dem redan komma, långsamt, långsamt; och kanske gör jag något för att påskynda deras ankomst om jag i förväg beskriver under vilka skickelser jag ser dem uppstå, på vilka vägar jag redan ser dem komma? — — (s. 14-15)

Har den stora lösgörelsen redan börjat? Den kanske inte kom plötsligt som ett jordskalv som Nietzsche trodde, utan smygande. Eller så kom den plötsligt, bara att vi unga själar som är barn av denna tid ännu inte förstått dess implikationer — Nietzsche skriver själv att “den unga själen förstår själv inte vad som sker”.

Nietzsche menar att den fria anden börjar få upp ögonen för det nära för att han har varit utom sig själv. Det rör sig inte om någon exstatisk kommunion där vi förlorar oss i något större. Den kommande gemenskapen är en helt annan sorts gemenskap än den vi känt tidigare; en gemenskap där tillhörandet inte tillskrivs någon stor berättelse eller ett arbete (oeuvre). I denna gemenskap är ensamheten ständigt närvarande. Det som gäller kanske är hur vi ska förstå den nya ensamheten, för “vem vet i dag vad ensamhet vill säga?”

* * *

Uppe hela natten, kan inte sluta lyssna på the trane. Personligen har Coltranes A love supreme musikaliskt uttryckt denna inre erfarenhet, den befolkade ensamheten. Det är inte en slump att musiken ger de affekter som väcker dessa känslor. Albumet är uttalat andligt och ska representera den personliga, inre resan. Coltrane studerade bland annat sufism på uppmaning av sin bassist. Och som en vän uppmärksamt noterade: låter inte “a love supreme”-mantrat i Acknowledgement stundtals väldigt likt “Allah supreme”?

* * *

Nietzsche kände ett behov av att uppfinna sina fria andar, men Deleuze & Guattari påpekar i Nomadologin att den privata tänkarens ensamhet redan är en ”extremt befolkad ensamhet”. Mot-tänkandet (den djupa misstänksamheten) ”vittnar” förvisso om en ”absolut ensamhet” men ”knyter ett band till ett kommande folk, som åkallar och väntar på detta folk”. D&G varnar därför om att betona interioriteten då det handlar om ”det yttres tänkande”. Anropan finns i själva tänkandet, i det misstänksamma, problematiska (problem i motsats till teorem) tänkandet som är framkastande; en projektion. Grekiska problema kommer från verbet proballa, »kasta fram«. Den problematiska ansatsen som anropan av den kommande gemenskapen (”jag ser dom redan komma…”).

* * *

”Och allvarligt talat: det är en grundlig kur mot all pessimism (gamla idealisters och lögnhalsars kraftskada som bekant) att bli sjuk på dessa fria andars vis, att ett bra tag förbli sjuk och sedan, ännu längre, allt längre, bli frisk, jag menar ”friskare”. Det ligger klokhet, levnadsvisdom i att länge ordinera sig även hälsa blott i småportioner.” (s. 18)

Hunter S. Thompson — livs-form och experimentum linguae

Hunter S. Thompson (1937-2005), en fri ande, anark. En popkulturell ikon, ”an action figure of the underground.” Kanske mest känd i form av sitt alter ego Raoul Duke som porträtteras av Johnny Depp i kultklassikern Fear and loathing in Las Vegas (som baseras på Thompsons bok med samma namn).

En allt annat än anti-amerikansk uppgörelse med den amerikanska drömmen och motkulturen är det mest framträdande och genomgående temat i Thompsons texter. Han tar friheten på ordet och demonstrerar genom sitt sätt att vara motsättningarna och konflikterna i den amerikanska bilden. Han skapar sig ett liv byggt på en inre amerikansk anda och som ställs emot politikernas och överhetens hyckleri och korruption. Hans förståelse av motkulturen var också skarp; tidigt noterade han dess tillkortakommande gentimot dess rötter i Beatgenerationen och den nya vänstern. Samtidigt kan han sägas representera en form av nytt liv som föddes under den periodens ansamlande och samtidighet av Annanhet, exodus.

Thompsons karaktär ingjuter en med en känsla av frihet och glädje. Den mindre kända och mindre uppskattade Where the Buffalo roam (hela filmen kan ses online här) förmedlar detta på ett bra sätt. Manuset är undermåligt och är mest ett hopplock anekdoter ut Thompsons liv, men Bill Murrays tolkning av Thompson lyckas. Det blir mycket komiskt i scener när Hunter stöter ihop med olika kontrollelement som avväpnas av hans satiriska och obrydda sätt — sättet på vilket han i ständigt rus bryter in och ur, skakar om och bygger upp, lämnar och drar med, som om han inte tog den här världen på allvar, som om det var en lekplats för fritt brukande.

Thompsons levnadssätt och skrivande är med dödligt allvar och samtidigt på ett frigörande sätt riktat åt oavhängighet och glädje. Hela hans kropp och själ står på spel. Det är överhuvudtaget svårt att upprätthålla någon distinktion mellan Thompsons liv och person från hans författande. Vad vi får är snarare en aura av nomadisk exterioritet, ett experimentum som har som sitt objekt livets och det allmänna intellektets möjligheter.

”Only if I am not always already and solely en­acted, but rather delivered to a possibility and a power, only if living and intending and apprehending themselves are at stake each time in what I live and intend and ap­prehend – only if, in other words, there is thought – ­only then can a form of life become, in its own factness and thingness, form-of-life, in which it is never possible to isolate something like naked life.” (Agamben)

Thompsons Gonzo-journalistik var en ansats närmare ett liv och tänkande där något naket liv inte kunde tillåtas existera, där intimiteten mellan livet och dess form var så oerhörd, utanför all suveränitet. Sprungen ur insikten om myten om objektivitet kan gonzo möjligen sägas vara en föregångare till dagens bloggande; med tanke på förstapersonsperspektivet, med skillnaden att författaren i gonzolitteraturen också aktivt deltar, förändrar och skapar historien. Det experimentum linguae, som en aspekt av skapandet av nytt liv, som Thompson gav ny fart kanske först kommer till sin rätta (som gemensam makt) i vår generation. Kanske, om det inte vore för det mindre och delikata problemet att vi bloggare till större delen har förblivit betraktare istället för att som Thompson orädda kasta oss in i och skapa historien själva — drivna av samma märkliga glädje.

Bloggandet, skrivandet, befinner sig — så uppfattar jag det — i sökandet efter tider och platser bortom samtiden. Det är här som Thompsons liv tjänar, inte som en modell eller ett ideal att följa, men som ett exempel (i ordets verkliga betydelse) och projektualitet att fortsätta.

TRADITION

Preliminära anteckningar rörande philosophia perennis, den tradionella skolan och problemet med myter, ämnade för vidare betänkande, diskussion och fördjupning.

Philosophia perennis säger något om sanningen. Man talar om sophia perennis, ”en oförgänglig kunskap om sanningen sådan den är.” Sanningen — kärleken — är absolut, transcendent, tidlös. Den perenniala (?) kunskapen försöker inte bara påvisa detta rent metafysiskt utan även i det innersta av all världshistoriens autentiska religioner.

Vi har i den traditionella skolan å ena sidan själva visdomen, kunskapen om sanningen, och å andra sidan traditionen som ska förmedla och anvisa vägen till just denna kunskap. Traditionen är det ”nådeflöde” som med myterna — pågrund av deras funktion som initiatorisk kunskap — öppnar upp för ”möjligheten till delaktighet i det gudomliga genom myternas sakrala symbolik”.

Sanning och myt. I det judisk-kristna perspektivet står myten tvärtom i motsats till sanningen. Hur är det här möjligt? En Armstrong eller en Eliade tycks fokusera på myternas förmedlande av något tidlöst, medans en Benjamin eller en Girard fokuserar på mytens budskap och funktion. Emellertid verkar det som att det judisk-kristna revolterar mot det grekiska mythos, medans traditionalisternas blick sträcker sig längre tillbaka. Har vi en motsättning här?

Myten är också det som binder samman gemenskap. Det är berättelserna som vi samlas kring och ger oss en samhörighet eftersom vi lyssnar till samma berättelse. ”Erinringen av Gud” är emellertid en solitär erfarenhet. ”Ögonblickets son”, eller undantagsmänniskan, är den som fallit ur all gemenskap. Han är i strid med hela tillvaron. Traditionen handlar inte om en nostalgi för det förflutna utan om den tidlösa sanningen, men när traditionen är myternas tradition uppstår en spänning. Traditionen får en tyngd som i värsta fall hindrar den Högsta Identiteten.