James Dean, gudomlig slösaktighet och ”Generation Gud”

I förra veckans Existens frågades det hur det kommer sig att fler och fler unga idag vänder sig till och söker Gud. Generation Gud, kallade dom det. En av gästerna förklarade detta med att religionerna erbjuder identitet och gemenskap i det postmoderna tillståndet. Men någon högre grad av religiositet i den meningen tror inte jag att vi kan tala om. Det är inget jag hoppas på heller. Snarare handlar det om sökande efter mening. Stämmer min hypotes är det varken märkligt eller negativt att islam intar en framstående plats i diskussionen, med tanke på islams betoning på tolerans för andra trosuppfattningar.

Direkt efter visades en dokumentär om James Dean. Om det var genomtänkt eller en slump vet jag inte, men kopplingen var för mig självklar, om än svår att uttala. Men först några reflektioner om Gud.

I många förhistoriska kulturer var solen en gudom, vilket går igenom i många, om inte de flesta, mytologier. Solen intar också en viktig plats i Georges Batailles tänkande. Solens utstrålande av överflödande energi, ”naturens tryck” och det förslösande beskrivs som rena medel utan mål, vilket i sin tur hos Walter Benjamin är gudomligt.

James Dean, en outsider och drop-out, ikoniserade 1955 den då framväxande och upproriska ungdomskulturen med sin tolkning av Jim Stark i klassikern Rebel Without a Cause. Förutom upproret mot familjen, skolan och auktoriteter i allmänhet och alla försök att bryta ut ur det konforma samhälle Amerika hade blivit under efterkrigstiden, anammades flera attribut från de svartas cool — främst via Rock ‘n rollen som utvecklades ur bluesen.

Vi känner till några attribut som kännetecknar cool: den hårda uttryckslösa minen, solglasögonen, cigaretten, den svarta sviden eller skinnjackan, och vi har tillskrivit dessa en distansiering, avspänd intensitet, obryddhet inför auktoriteter, och det oviktiga. Bland övriga kännetecken finner vi också kvicktänkthet, sarkasm, och ironi. Min tes är emellertid att vi under detta kan finna en sorts måttlös slösaktighet.

Vad som intresserar mig här är arketyperna — exempelvis James Dean, Jack Kerouac, William S. Burroughs, Albert Camus. Markerar dessa personligheter början på en revolt mot samhället, eller var det blott något som följde i efterdyningarna av deras frambrytande? It makes more sense att se det som utbrott av hetrogenitet — aldrig drivet av brist, reaktion. De levde som om de redan levde bortom livet. Anarker. Som James Dean, rebel without a cause.

Anarken är i en mening verkligt profan. Samtidigt påminner Jüngers gestalt mycket om hans samtida Benjamin och dennes tänkande, starkt influerad av den judiska messianismen. Det finns ingen motsättning här. Det är, som jag ser det, den verkliga utmaningen för ”generation Gud”; att se det gudomliga i måttlös slösaktighet, inte i rituell-mytisk upprepning av det heliga utan i ett slags anarkiskt ethos.

Kopplingen mellan cool och gelassenheit framstår i ljuset av det här som mer och mer självklar. För Mäster Eckhardt innebar gelassenheit ett slags meditativt tillstånd och en etisk relation som tänder en gnista i människans själ och förbinder den med Gud.

Denna väg erbjuder dock varken identitet eller gemenskap, inte i vanlig mening hur som helst. Om det stämmer att ”generation Gud” vänder sig till religion för att finna ny identitet och gemenskap är jag rädd att den bara tar ideologiernas nu förlorade plats.

Mythos

Först två citat om mythos från Ohnmacht!:

”Myten definieras via sin funktion: i tider av oro fastställa ett offer och utpeka en syndabock. Våldet som offrandet av syndabocken kostar skyls sedan över men reproduceras, om än dolt, genom dyrkan och riter.”

”Offret är oskyldigt. Det är Bibelns sanning. Myten har blod på sina händer.”

Är Guds kärlek sanningen? Kärleken är sanningen. Det måste vara det som Benjamin/Derrida talar om när dom talar om det gudomliga och det judiska; det som ”förvägrar människan att döma och predikar tvånget att förlåta och älska, något som ingen stat eller politik kan baseras på och som därmed motverkar varje makt.”

Kärleken, eller Gud, eller sanningen, eller det judiska — det kommer utifrån och förgör rätten, politiken, makten, inte som ett nytt grundande våld eftersom offret är oskyldigt, det är ett icke-dömande våld, det kan bara offra livet självt men för att rädda livet, till fördel för det levande, det förgör med sitt avkall och bidande. Utan blodspillan. Det behåller sin renhet.

Hur anländer sanningen? ”Det är detta som är den abrahamitiska religionens essens: revolten mot mythos genom logos.” Vi får läsa att det är med ordet, språket, som offret kan uttala sin oskuld. Att med logos skildra sanningen om myten, att skildra sanningen, kärleken.

Gudomligt

Fortsättning på läsningen av Derridas ”Benjamins förnamn”.

Det gudomliga våldet som förstör rätten är diametralt motsatt det mytiska våldet som instiftar och bevarar rätten. Det väsentliga enligt Derrida är att det gudomliga våldet förintar utan blodspillan:

”Blodet skulle göra hela skillnaden. … Blodet är symbol för livet, säger han, för det nakna livet, för livet som sådant. Men genom denna blodspillan utövas rättens mytologiska våld till egen fördel mot det blotta livet som åderlåter, samtidigt som det förblir i det levandes livsordning som sådan. Det rent gudomliga våldet (judiska) utövar sig tvärtom på allt liv, men till fördel eller till vinning för det levande. Med andra ord, rättens mytologiska våld tillfredställer sig själv genom att offra det levande, medan det gudomliga våldet offrar livet för att rädda det levande, till fördel för det levande. …

Och den gör det i livets namn, det som är mer levande än livet, till priset av det liv som är mer värt än livet (det rena och enkla, om något liknande existerar och om man kan kalla det naturligt och biologiskt), men som är mer värt än livet därför att det utgör själva livet, livet mot livet, men alltid i livet och för livet.”

Derrida går aldrig in djupare på det gudomliga. Tankarna rör sig direkt till Agambens koncept livs-form; ett liv där livet själv står på spel i sättet att leva, ”ett liv där det aldrig är möjligt att isolera något sådant som naket ["blott" hos Benjamin] liv.” Men om det i Derridas läsning av Benjamin fortfarande är oklart vad det gudomliga är så står det i vilket fall tydligt vad det inte är: mytiskt. En gudomlig ”rättvisa bortom rättvisan” (som Derrida talar om), i motsats till den mänskliga, mytiska rättvisan, ”tar vid efter den mytiska tidens slut, brytningen med de mytiska rättsformernas magiska cirkel, avskaffandet av Staatsgewalt, av våldet, av makten, och av statens auktoritet.”