Det är mycket jag har slutat göra därför att det inte känns viktig längre. Mycket lite känns viktigt idag. Sedan tänkandet drabbade mig har tomheten manifesterat sig i allt mer.
Det var under en resa runt norra Italien med Michael K som jag tror det började på allvar. Isolationen hade blivit outhärdligt trängd och jag ville fly kroppsligt. Men det var senare i en miljö som mest liknar ett fängelse, och där jag mötte Meursault som jag efter en känsla av att ha gett upp, på ett sätt flydde i tanken. Det var på samma gång en flykt inåt som en flykt bort från mig själv eftersom någon identitet eller något fast att hänga kvar vid blev omöjligt.
Camus bok slutar i intet, något som kanske är sant men som jag inte kan nöja mig med. Det är denna märkliga situation som får mig att fortsätta. Det är märkligt därför att man börjar se humorn i det absurda. Likgiltigheten ger en slags distans, ett avskärmande som blir en form av frihet. Det mesta blir oviktigt och bara det som verkligen betyder något prioriteras.
Under lång tid har jag inbillat mig att latheten har varit det främsta hindret för att ta itu med diverse projekt och att disciplin var medlet med vilket detta skulle uppnås. Det har jag slutat tro på nu. I ett tillstånd av exil är det bara det som verkligen betyder något som görs, allt annat förblir ogjort.
Det enda som känns viktigt nu är att fortsätta skriva.
