Det har börjat bli möjligt att på nytt tala om Gud. Förutsättningen är ingen annan än Guds död.
Gud och teologi har börjat bli ett allt vanligare inslag hos flera samtida tänkare – exempelvis Virno, Negri, Agamben och Zizek – men det rör sig om en postsekulär teologi, om det ens är korrekt att tala om teologi över huvud taget. Central för flertalet av de tänkare som idag behandlar problem inom detta fält är Nietzsche och dennes proklamerande av Guds död. Nietzsche angrep den bild av Gud som inom den västerländska traditionen reducerats till en begreppslig idol. Han påbörjade då en “avmytologisering” som senare har utvecklats av andra, inte minst de tänkare som angripigt all sorts tänkande som gör anspråk på totalitet. Denna kritik av, eller snarare undandragande från, ontologi har banat vägen för vad Heidegger kallade en “gudomligare Gud” och Derrida för “Gud bortom Gud”.
Gudsbegreppets återkomst utreds av Jayne Svenungsson i Guds återkomst. En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi. Svenungsson skriver initierat om “postmodernismen” och den linje som kan dras från Nietzsche, via Heidegger och Lévinas, till Derrida och Marion. Den tänkare som har fångat min uppmärksamhet mest är Lévinas. Vad Lévinas försöker göra är att ta varat ur Gud. Gud är, för Lévinas, det absolut Andra (l’Autre), en “radikal transcendens”. Lévinas talar här inte om en transcendens i den mening som exempelvis Deleuze grundligt har angripit och vederlagt, utan som en utsida som är omöjlig att inlemma i det Samma (le Méme). Immanenstänkandet riskerar enligt Lévinas att inlemma skillnaden/utsidan/det Andra i varat, och sätter det i dialektiskt förhållande till det Samma. Men för Lévinas är det Andra “inte annorlunda blott i förhållande till det Samma, utan i absolut mening.” Lévinas transcendens är med andra ord inte ett försvar av orubbliga, eviga metafysiska sanningar. Lévinas knyter det Andra till oändligheten (l’Infini) vilket indikerar att det alltid faller utanför det mänskliga tänkandets räckvidd.
Om det Andra faller utanför varats sfär kan det inte förstås eller beskrivas i språket “genom vilket vi identifierar, tematiserar och betecknar det varande” – det faller utanför “det Sagda” (le Dit). Svenungsson skriver:
Svårigheten för Lévinas är hur han som filosof ska kunna förmedla föreställningen om en meningsordning bortom ontologin utan att själv bli fast i det Sagda. Hur kan man tänka och tala om en mening bortom varat utan att därmed skriva in den i varats logik? Detta är naturligtvis inte möjligt om man med tänkande avser tematisering, att göra något till föremål för medvetandet. Medveten om att han i sin filosofiska framställning alltid redan rör sig på det Sagdas plan, vågar sig Lévinas likväl på att indikera en mer ursprunglig meningsordning som föregår inte bara det filosofiska tänkandet utan tänkandet som sådant.
Lévinas använder termen “Sägandet” (le Dire) för att ange denna meningsordning. Sägandet markerar en meningsförmedling som föregår och förutsätts av det Sagda. Mer specifikt syftar Lévinas på subjektets upplåtenhet för det Andra. För att våra tankar, ord och gester – allt det som ryms inom varat – överhuvudtaget ska bära mening, krävs en grundläggande öppenhet hos “den ene för den andre” (Vun pour l’autre). Lévinas beskriver denna öppenhet i termer av utsatthet, sårbarhet, passivitet, men framför allt som ansvar. Sägandet betecknar den “yttersta passivitet som ligger i upplåtenheten för den Andre, vilket precis innebär ansvaret för den andres fria initiativ”.
Det är här Gud, som en mer ursprunglig meningsordning, träder in. Denna syn på Gud har inget gemensamt med den idolbild som Gud ges inom religionerna. “Gudsidén är meningsfull enbart utifrån Sägandet – utifrån den konkreta situationen där jag ställs inför den Andres ansikte och samtidigt avkrävs ett radikalt ansvar.” Det föreligger alltså ett intimt förhållande mellan gudsidén och etiken. En fråga som “är du troende?” förlorar all betydelse eftersom det gör Gud till något inom det Sagda. Det kan kort sagt vilken idiot som helst ägna sig åt.
Läs också: Utdrag om Lévinas från Svenungssons bok, och hennes kortare artikel med samma namn.
