riff-raff och utsidan

Erkännande: Jag ska med en gång erkänna att jag inte har orkat läsa hela riff-raff 8. Över fyra hundra sidor ultravänsteristisk teori, den ena mer invecklad än den andra, är helt enkelt för mycket. Hur intressant och givande innehållet än är skulle det inte skada om riff-raff både en och två gånger funderar på hur dom kan motivera sina läsare att ta till sig tidskriften. Mina korta anteckningar ska inte tas för något annat än ett flyktigt försök att sammanfatta mina tanker efter flertalet fragmentariska läsningar.

Ömsesidig inblandning: Den första viktiga punkten i det perspektiv som presenteras och diskuteras är den om “proletariatets och kapitalets ömsesidiga inblandning”, dvs att ingen av sidorna i förhållandet är primärt. Denna historisering av klasskampen är viktig därför att den undergräver den form av essentialism som “kritiken av förmedlingarna” (fack, parti, etc..) vilar på och vilket gäller lika mycket för den insurrektionella anarkismen som för ultravänstern.

Normativitet: Om de förmedlingar som “hindrat en ren kamp” förstås som historiska begränsningar kan man inte heller längre kritisera begränsningar i specifika kamper utifrån ett rättesnöre på “genuin” kamp. Detta har diskuterats tidigare här och här.

Autonomi: “Så snart självorganiseringen etablerats får folk nog av den”. TC:s utläggning om autonomins bittra seger påminner mig mycket om Virnos tes om multitudens exodus. Det tidigare förhållandet, då autonomin var revolutionär i en mening, har överskridits av kapitalet själv (omstruktureringen) och nu är förhållandet förändrat i grunden och inte längre dialektiskt. Kommuniseringen måste tänkas på ett helt annat sätt än autonomin. Frågan är inte ‘hur göra motstånd?’ utan hur, när arbetaren speglar sig i sin egen avsky och flyr, inte flyr ner i intet, i nihil, utan vänder sig till utsidan, och ockuperar ny geografi. Det svåra ligger i att denna nya plats är en plats på imperiets icke-plats, ett nomadiskt slätt rum. Den krigiska ockupationen och prosaiska kartografin av dessa vilda stigar låter sig inte kodifieras. Ett nytt tänkande krävs – nomadtänkande.

Utsida: Det tycks för mig som att TC har tagit Marx till sin gräns, och lite längre, men inte riktigt låter sig beträda tröskeln till utsidans filosofier. Detta är vad Marcel gör, och inte helt oväntat precis vad som är så svårt för marxisterna, vilket visar sig ytterst tydligt i Henrikssons utomordentligt röriga text. “Resultatet blir ett eklektiskt »aggregat» av referenser – en bristande dialektik.” Om utsidan inte kan kodifieras av den väldiga marxska dialektiken måste det vara fel och förkastas. Björkhagengruppen gör åtminstone en ansats, men landar i ett slags immanentistisk perspektiv, inte helt olikt Hardt & Negris.

Imperiets barbarer och det nya augustinska projektet

Jämsides med multitudens exodus reser sig imperiets barbarer. Barbarerna växer fram i ytterkanterna av metropolerna där de utsätts för ett dubbelt förtryck: exploatering och exkludering. De väldiga uppror som barbarerna rest mot imperiet har sänt chockvågor som krossar alla gränser och sprider sig som en löpeld. Men dessa uppror har i slutändan förblivit dialektiska, destruktiva och oförmögna att anknyta till en utsida, till ett kommande folk.

Hedervärda revolutionärer som Fanon och Malcolm X förblir relevanta för dagens situation. Dessvärre är de svarta nationalisternas organisationsformer hopplöst utdaterade. De disciplinerade cityarméerna håller inte upp mot de okontrollerbara svärmarna.

Precis som Malcolm X lämnade kristendomen och konverterade till islam behöver kanske det nya augustinska projektet bli muslimskt. Endast om barbarernas världsliga uppror kan förenas med ett andligt uppror föreligger möjligheten till ett barbarernas skapande våld. Detta projekt måste förvisso också ockupera geografiska områden, men kommer framför allt att lyckas till den grad det förmår en grundlig själslig omvandling.

Exodus och utsida i Imperiet

Exodus – uttåg, desertering, flykt – är det centrala tema som guidar oss genom Michael Hardt & Antonio Negris monumentala Imperiet. H&N beskriver tre typer av exodus. Den första är vår tids enorma folkomflyttningar. “Ett spöke hemsöker världen: migrationens spöke.” Detta är dock inte alltid något positivt, särskilt inte för de mest fattiga som för vilka denna påtvingade flykt ofta innebär misär. Folkomflyttningarna är emellertid en oerhörd och central kraft både för imperiet och multituden. Den andra typen av exodus är antropologiskt exodus, dvs kroppslig mutation. Kön och sexualitet är det som först kommer i åtanke, men det stannar inte där. “Det första villkoret för denna kroppsliga omvandling är erkännandet av att den mänskliga naturen inte går att skilja från naturen i dess helhet, att inga fixerade och nödvändiga gränser finns mellan människa och djur, människa och maskin, manligt och kvinnligt och så vidare, det vill säga erkännandet av att naturen som sådan är en konstgjord terräng, ständigt beredd till nya mutationer, blandningar och korsningar.” Denna typ av exodus är dessvärre inget som behandlas utförligare. De lämnar oss med en varning (”Hybriditeten som sådan är bara en tom gest, och blotta vägran till ordning lämnar oss bara vid intets rand – eller också riskerar dessa gester att förstärka imperiets makt i stället för att utmana den, vilket vore ännu värre.”) och uppmärksammar hur verktyg alltid fungerat som mänskliga proteser och att det är bland dagens teknologier vi kan vända oss åt för våra kroppsliga mutationer (”[Multitudens] teleologi är teurgisk; den består i möjligheten att rikta teknologierna och produktionen mot den egna glädjen och ökade kraften.” s. 330.) Ta bara en sådan sak som mobiltelefonen, eller laptopen; är det möjligt att tänka sig ett liv idag utan dessa proteser? Den tredje typen av exodus är desertering, dvs alla former av arbetsvägran, disciplintrots och olika sätt att undvika kontroll.

Dessa tre typer av exodus – flykt (migration), mutation (antropologiskt exodus), och desertering (arbetsvägran, disciplintrots, undvikande av kontroll) – konstituerar multitudens absoluta demokrati. Exodus är ett positivt, affirmerande motstånd; det enda motstånd som förmår att tränga igenom imperiet och komma ut på andra sidan.

“Om detta att vara emot under moderniteten ofta innebar en direkt och/eller indirekt, dialektisk kraftmätning, kan motståndet i postmoderniteten mycket väl visa sig mest effektivt om en sned eller diagonal ståndpunkt intas. Slag mot imperiet kan mycket väl vinnas genom återtåg och avfällning. Denna desertering saknar plats; den berövar makten dess platser.” (s. 183)

H&N avfärdar emellertid all relation mellan exodus och utsidan. I en passage om Foucault skriver dom:

“Vad som står på spel [...] är detta: Hur kan tillväxten av förmågor [capacités] åtskiljas från maktrelationernas intensifiering?” Och denna nya uppgift kräver en ny metod: “Vi måste röra oss bortom valet mellan insida och utsida.” Foucaults svar är emellertid ganska traditionellt: “Vi måste befinna oss i gränsområdena.” I slutändan är så Foucaults filosofiska kritik av upplysningen tillbaka vid samma ståndpunkt som upplysningens. I denna insidans och utsidans ebb och flod överskrider i själva verket modernitetskritiken aldrig modernitetens villkor och konturer, utan balanserar snarare på dess gränser. (s. 161)

Och vidare i not 264:

Vi hittar varianter av denna rumsliga gestaltning av insida och utsida hos många av de nutida filosofer som vi beundrar mest – även hos författare som Foucault och Blanchot, vilka rör sig bort från dialektiken, och även hos Derrida, som befinner sig på den gräns mellan in- och utsidan som utgör det moderna tänkandets mest tvetydiga och dunkla punkt.

H&N menar att eftersom politiken är ontologisk kan den inte relatera till någon utsida. (“När vi säger att den politiska teorin måste gripa sig an ontologin, menar vi först och främst att politiken inte kan skapas från utsidan.” (s. 297)) Deras argumentation vilar i hög grad på en läsning av Spinoza, som vi inte kommer ge oss på här och nu.