Botemedel mot opportunism och cynism
Samtidens emotionella situation karaktäriseras av en allomfattande, överallt genomträngande rädsla, en rädsla som har gett upphov till de två huvudsakliga reaktionerna opportunism och cynism. Opportunisten i sina många skepnader - aktivisten, politikern, entrepenören - drivs av viljan att gripa tillfället, rädslan att missa tillfället, att komma efter, att förlora tiden i rampljuset, förlora status, privilegier, ledarrollen. Cynikern å sin sida accepterar uppgivet minsta möjliga för överlevnad och uttrycker en ohämmad sentimentalitet; en självömkande position som är lika ressentimentsfylld som opportunistens.
Den här situationen har länge varit närvarande, men har nu blivit global - mycket pågrund av fabriken av olycka, dvs det som brukar kallas postfordism. Fabriken av olycka har accelererat rörelsen mot nollpunkten genom att avkoda själva livet. Man ska dock inte förstå nihilismen som en postfordistisk företeelse, eller ens som ett postmodernt dito. Nihilismen har snarare varit en, om inte den, centrala drivkraften i moderniteten som helhet.
Det är om detta tillstånd och tendens som Ernst Jünger skrev ‘Över linjen’, tillägnad Martin Heidegger på dennes 60-årsdag. Det är enligt Jünger felaktigt att karaktärisera nihilismen som sjuk, ond eller kaotisk. Inget hindrar den från att vara frisk, god och ordnad. Den nihilistisk kraften är inte bara en våldsam och destruktiv kraft på det materiella planet (ekonomiskt, ekologiskt, etc) utan även mentalt och själsligt. “Människan känner sig exploaterad i ett flertal olika avseenden, inte bara ekonomiskt. Reduktionen kan vara rumslig, andlig och själslig; den kan beröra det sköna, det goda, det sanna, näringslivet, hälsan och politiken - men som resultat lägger man alltid märke till den som förtvining. Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft.” Nihilismens oerhörda kraft ligger i att den varken är god eller ond, frisk eller sjuk, etc, utan i att den upplöser alla sådana ordningar. Häri ligger problemet med alla försök att värja sig eller bromsa utvecklingen, att “rädda det som räddas kan”. Om vi fortfarande vill tala om en revolutionär förstörelse av de sociala fundamenten för detta tillstånd kan vi endast mena en förstörelse som äger rum där det inte längre finns något fundament att förstöra. Nihilismen löser effektivt upp sina egna fundament - detta omöjliggör alla steg tillbaka.
Många har beskrivit och analyserat detta tillstånd och tendens - inte minst Marx och Nietzsche, var och en på sitt sätt. Jüngers behållning har, för mig, varit den förbehållslösa sinnesinställning och etik han, i Nietzsches efterföljd, poetiskt ritar upp som ett ressentimentlöst genomträngande, att stiga över linjen. För Jünger är en återgång till förgångna värden omöjligt. Vad som krävs är en omvärdering av alla värden, något som bara är möjligt genom att tränga igenom nihilismen. Nihilismen blir en nödvändig övergångsfas för att stiga över linjen, över tröskeln, till utsidan. Men hur tar vi oss över linjen utan att slukas upp av rädsla, ressentiment - vad finns det för botemedel mot opportunism och cynism? Nykter förståelse av läget, en kompromisslös realism, är förstås första steget. Men vägen över linjen är varken rak eller upplyst. Den leder via “vilda stigar”, med oss själva som kartografer. “Vägen som varken erbjuder inre eller yttre säkerhet, det är vår väg.” Jünger talar om tre huvudsakliga botemedel: Döden, Eros och konsten. Den som inte fruktar döden, som inte är rädd, den har redan höjt sig över våldets och destruktivitetens inferno. Den som älskar, som ger sig helt åt en annan, har också höjt sig över individens separation och isolation, mot en mänsklig gemenskap bortom penningens gemenskap. Konsten är också en gemenskapande källa till visdom och tillhörande.
Politiken är nihilistisk, menar Jünger. Det projektuella äventyret över linjen, mot utsidan, är varken ett individuellt (i borgerlig mening) eller kollektivistiskt projekt. Politiken gör sig alltid till ett medel för ett avgränsat mål. Jünger tillhör den lilla skaran som försöker närma sig ett annat sätt att leva. “Vi söker mutationer och möjligheter genom vilka livet i en ny tidsålder skall bli tänkbart, uthärdligt ja kanske också lyckligt.”
[...] Uppdatering: Mitt första bidrag är en läsning av ‘Över linjen’: Botemedel mot opportunism och cynism. [...]
Gah! Går det inte att stänga av interna trackbacks på något sätt?
‘Över Linjen’ är helt klart intressant ur ett projektuellt perspektiv. Jünger är stundtals smittande optimistisk mitt i sin nyktra (och samtidigt poetiska) analys av sakernas tillstånd; övertygelsen om att Leviatan kan överlistas, att möjligheten att träda bortom nihilismens förlamande stadie, får snudd på geniala uttryck:
“Friheten bor inte i tomheten, den vistas snarare i det oordnade och osöndrade, i de områden som visserligen går att organisera men som inte räknas till organisationerna. Låt oss kalla det vildmarken; det är inte bara det område från vilket människan för sin kamp utan också det som ger henne anledning att hoppas på segern. [...] Också i våra öknar finns det [...] oaser i vilka vildmarken blomstrar. [...] Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring i vrede.”
En annan aspekt av ‘Över Linjen’ som jag uppskattar starkt är det heroiska konstaterandet att den borgerliga tryggheten, garantin, är ett av de främsta hindren för aktiv produktion av något annat. Bara om man vågar ge sig ut på okända vägar, genom att undvika de föregivna alternativen, kan man hoppas på någon form av seger. Detta hör givetvis ihop med frånvaron av dödsfruktan och, självklart, avsubjektivering - krypandet ur skinnet på de säkra ramar vi förses med och själva upprätthåller. Jünger säger det väl bäst själv:
“Nu befinner vi oss i det ouppmätta. Här är säkerheten mindre, förhoppningen om vinst större. ‘ Vilda stigar ‘ är ett vackert, sokratiskt ord för detta. Det antyder att vi befinner oss vid sidan om de säkra vägarna och i det osöndrades rikedom. Dessutom inbegriper det möjligheten att misslyckas.”
Jag uppskattade också det Jünger skriver om tryggheten, särskilt med tanke på diskussionerna kring “postfordism” som rhizom-patrik skriver en del om. I ‘Preussiska anarkister’ skriver H. dock om en annan person i kretsen kring Jünger (som jag nu har glömt bort namnet på) som till skillnad från Jünger hade anammat en mer “väntande” hållning. Det tilltalar mig eftersom Jüngers optimism ändå ger något av en subjektivistisk eftersmak.
wow, en blogsynkroniciteten gör sig gällande igen. gjorde ett inlägg nyss angående opportunism och cynicism, bara för att se detta (som alltid läsvärda) inlägg!
[...] Både när det gäller det projektuella äventyret över linjen, mot utsidan, och strategierna för att överleva i fabriken av olycka (och kanske till och med leva ett uthärdligt liv) intar en allt vanligare kampform en central position: exodus – övergivandet, undandragandet, flykten. Exodus från krig, svält, kaos men också från lönearbete. Exodus har länge haft en central plats i motståndets historia, men det besynnerliga med exodus i dagens situation är inte att det innehar en central roll för den postfordistiska ackumulationsregimen utan för att det öppnar upp för nya perspektiv på motstånd och projektualitet. Paolo Virno skriver i The Ambivalence of Disenchantment (publicerad i Radical Thought in Italy): Today defection and exodus express the feeling of pure belonging that is typical, in Bataille’s terms, of the community of all of those who have no community. Defection moves away from the dominant rules that determine individual roles and precise identities, and that surreptitiously configure the “to which” of belonging. Exodus moves toward an “accustomed place” continually reconstituted by one’s own activity, an “accustomed place” that never preexists the experience that determines its location, not that, therefore, can reflect any former habit. Today, in fact, habit has become something unusual and inhabitual, only a possible result, and never a point of departure. Exodus, therefore, points toward forms of life that give body and shape to belonging as such, and not toward new forms of life to which to belong. [...]
[...] Det är i nuläget givetvis omöjligt att tala om någon form av total eller ”ren” avsubjektivering; det handlar, som när det gäller så mycket annat, om tendenser, strävanden, ansatser, försök, en närvaro av något som inte låter sig inordnas eller fångas, som rinner förbi och försvinner. Det sker på skilda platser och i olika sammanhang, men det vi kan se är än så länge bara spridda ”öar” av avsubjektivering, av kommunisering. Under rådande omständigheter är det svårt att skönja det generella brott, den avsubjektiveringens samtidighet, som är nödvändig för att kommuniseringsprocessen på allvar ska kunna nedmontera kapitalrelationerna. Kapitalet har stärkt sitt grepp om den mänskliga erfarenheten till den grad att till och med den utopiska viljan att tänka något annat snabbt integreras i reproduktionen, i den globala nihilism som som reducerar alla strävanden till cyniska eller opportunistiska kopior av den egna tomheten. [...]
Allt ligger i stöpsleven, det gamla är glömt och det nya är okänt… Så vad ska man hålla sig till? I väntan på gudarnas återkomst kanske en renande nihilism, en lugn väntan i den stilla öknen, gloendes upp mot tysta stjärnor. “These are interesting times”…