Exodus

Både när det gäller det projektuella äventyret över linjen, mot utsidan, och strategierna för att överleva i fabriken av olycka (och kanske till och med leva ett uthärdligt liv) intar en allt vanligare kampform en central position: exodus – övergivandet, undandragandet, flykten. Exodus från krig, svält, kaos men också från lönearbete. Exodus har länge haft en central plats i motståndets historia, men det besynnerliga med exodus i dagens situation är inte att det innehar en central roll för den postfordistiska ackumulationsregimen utan för att det öppnar upp för nya perspektiv på motstånd och projektualitet. Paolo Virno skriver i The Ambivalence of Disenchantment (publicerad i Radical Thought in Italy):

Today defection and exodus express the feeling of pure belonging that is typical, in Bataille’s terms, of the community of all of those who have no community. Defection moves away from the dominant rules that determine individual roles and precise identities, and that surreptitiously configure the “to which” of belonging. Exodus moves toward an “accustomed place” continually reconstituted by one’s own activity, an “accustomed place” that never preexists the experience that determines its location, not that, therefore, can reflect any former habit. Today, in fact, habit has become something unusual and inhabitual, only a possible result, and never a point of departure. Exodus, therefore, points toward forms of life that give body and shape to belonging as such, and not toward new forms of life to which to belong.

Exodus, som framtvingat av kapitalet, tjänar givetvis till att erövra framtiden åt kapitalet men har samtidigt förändrat relationen på ett grundläggande plan. I Virtuositet och revolution: den politiska teorin om Exodus (som jag precis återupptäckte – en briljant text vars svenska grovöversättning behöver en rejäl genomgång) skriver Virno:

Inget är mindre passivt än flykt. “Sortin” förändrar förutsättningarna inom vilka konflikten tar plats snarare än förutsätter dem som en orubblig horisont; den förändrar kontexten inom vilken ett problem uppstår, snarare än hanterar problemet genom att välja en eller annan av de olika lösningarna som redan finns tillhands. Kortfattat skulle man kunna säga att “sortin” kan ses som fritänkande uppfinningsrikedom som förändrar spelreglerna och förvirrar fienden. [...]

“Fienden” framstår inte längre som en parallell reflektion eller spegelbild, som punkt för punkt motsvarar “vännernas” skyttegravar och fortifikationer; snarare framstår den som ett segment som flera gånger korsar den sinusartade flyktlinjen – principiellt sker detta för att “vännerna” överger förutsägbara positioner, och detta ger upphov till serie av konstruktiva avfall. Formulerat i militära termer liknar den samtida “fienden” faraons armé: den ligger hack i häl på den flyende befolkningen, och massakrerar de som släpar lite efter – men den lyckas aldrig hinna ikapp och om för att konfrontera dem.

Om det är som Virno skriver har vi en situation där exodus är konstruerandet av virtuella gemenskaper, utsidor, som angriper kapitalet från utsidan, dvs inte ett dialektiskt förhållande där ett inneslutet subjekt kämpar mot för att komma ut. Följdfrågan utifrån ett politiskt perspektiv blir då självklart vilka utsikter exodus har som framgångsrik väg ut ur det kapitalistiska produktionssättet. Är exodus en mobiliserande praktik? Går det att organisera? Är det möjligt att formulera i politiska termer? Är det överhuvudtaget möjligt att formulera i ord? Kanske inte. Kanske endast ytfenomenen, utkanterna. Man kan se många likheter mellan Virnos exodus och Deleuze & Guattaris nomadiska krigsmaskiner. Krigsmaskinerna kommer från utsidan och framträder endast i sina metamorfoser. Krigsmaskin/exodus: en “ren och måttlös mångfald, en hop, ett inbrott av något efemärt, förvandlingens själva kraft” (D&G). Krigsmaskinen, i sin tur, går delvis att betrakta som en organisationsform – svärmen (en “virvelformad kropp i ett nomadiskt rum”) – men det är att reducera en mycket intrikat dynamik och det missar det väsentliga: att ställa problemet med utsidan. Detta är, som jag ser det, precis det problem som teorin om exodus tvingar oss att ställa. Vilka specifika former krigsmaskinerna tar är inte den viktiga frågan. Den verkligt viktiga frågan gäller det faktiska konstruerandet av utsidorna, av de virtuella gemenskaperna. Krigsmaskinernas strategiska förehavanden, dvs vad som vi skulle kunna kalla “politiken”, är en sekundär fråga och de är endast så starka som våra utsidor är stora.

Botemedel mot opportunism och cynism

Samtidens emotionella situation karaktäriseras av en allomfattande, överallt genomträngande rädsla, en rädsla som har gett upphov till de två huvudsakliga reaktionerna opportunism och cynism. Opportunisten i sina många skepnader – aktivisten, politikern, entrepenören – drivs av viljan att gripa tillfället, rädslan att missa tillfället, att komma efter, att förlora tiden i rampljuset, förlora status, privilegier, ledarrollen. Cynikern å sin sida accepterar uppgivet minsta möjliga för överlevnad och uttrycker en ohämmad sentimentalitet; en självömkande position som är lika ressentimentsfylld som opportunistens.

Den här situationen har länge varit närvarande, men har nu blivit global – mycket pågrund av fabriken av olycka, dvs det som brukar kallas postfordism. Fabriken av olycka har accelererat rörelsen mot nollpunkten genom att avkoda själva livet. Man ska dock inte förstå nihilismen som en postfordistisk företeelse, eller ens som ett postmodernt dito. Nihilismen har snarare varit en, om inte den, centrala drivkraften i moderniteten som helhet.

Det är om detta tillstånd och tendens som Ernst Jünger skrev ‘Över linjen’, tillägnad Martin Heidegger på dennes 60-årsdag. Det är enligt Jünger felaktigt att karaktärisera nihilismen som sjuk, ond eller kaotisk. Inget hindrar den från att vara frisk, god och ordnad. Den nihilistisk kraften är inte bara en våldsam och destruktiv kraft på det materiella planet (ekonomiskt, ekologiskt, etc) utan även mentalt och själsligt. “Människan känner sig exploaterad i ett flertal olika avseenden, inte bara ekonomiskt. Reduktionen kan vara rumslig, andlig och själslig; den kan beröra det sköna, det goda, det sanna, näringslivet, hälsan och politiken – men som resultat lägger man alltid märke till den som förtvining. Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft.” Nihilismens oerhörda kraft ligger i att den varken är god eller ond, frisk eller sjuk, etc, utan i att den upplöser alla sådana ordningar. Häri ligger problemet med alla försök att värja sig eller bromsa utvecklingen, att “rädda det som räddas kan”. Om vi fortfarande vill tala om en revolutionär förstörelse av de sociala fundamenten för detta tillstånd kan vi endast mena en förstörelse som äger rum där det inte längre finns något fundament att förstöra. Nihilismen löser effektivt upp sina egna fundament – detta omöjliggör alla steg tillbaka.

Många har beskrivit och analyserat detta tillstånd och tendens – inte minst Marx och Nietzsche, var och en på sitt sätt. Jüngers behållning har, för mig, varit den förbehållslösa sinnesinställning och etik han, i Nietzsches efterföljd, poetiskt ritar upp som ett ressentimentlöst genomträngande, att stiga över linjen. För Jünger är en återgång till förgångna värden omöjligt. Vad som krävs är en omvärdering av alla värden, något som bara är möjligt genom att tränga igenom nihilismen. Nihilismen blir en nödvändig övergångsfas för att stiga över linjen, över tröskeln, till utsidan. Men hur tar vi oss över linjen utan att slukas upp av rädsla, ressentiment – vad finns det för botemedel mot opportunism och cynism? Nykter förståelse av läget, en kompromisslös realism, är förstås första steget. Men vägen över linjen är varken rak eller upplyst. Den leder via “vilda stigar”, med oss själva som kartografer. “Vägen som varken erbjuder inre eller yttre säkerhet, det är vår väg.” Jünger talar om tre huvudsakliga botemedel: Döden, Eros och konsten. Den som inte fruktar döden, som inte är rädd, den har redan höjt sig över våldets och destruktivitetens inferno. Den som älskar, som ger sig helt åt en annan, har också höjt sig över individens separation och isolation, mot en mänsklig gemenskap bortom penningens gemenskap. Konsten är också en gemenskapande källa till visdom och tillhörande.

Politiken är nihilistisk, menar Jünger. Det projektuella äventyret över linjen, mot utsidan, är varken ett individuellt (i borgerlig mening) eller kollektivistiskt projekt. Politiken gör sig alltid till ett medel för ett avgränsat mål. Jünger tillhör den lilla skaran som försöker närma sig ett annat sätt att leva. “Vi söker mutationer och möjligheter genom vilka livet i en ny tidsålder skall bli tänkbart, uthärdligt ja kanske också lyckligt.”

Jünger

Efter att till slut ha upptäckt storheten i Ernst Jüngers ‘Över linjen’ och läst lite utdrag köpte jag genast Carl-Göran Heidegrens bok Preussiska anarkister för att läsa mer om denna spännande tänkare. Jünger har nämnts och citerats tidigare (se Ättestupans sammanställning), men några djupare diskussioner har inte, till min kännedom, förekommit, bortsett från aucunnys Jünger och den oförvillade blicken och Svartvits Nollpunkten. Det vore mycket givande om Jüngertrenden kunde hålla i sig och få ett nytt uppsving.

Uppdatering: Mitt första bidrag är en läsning av ‘Över linjen’: Botemedel mot opportunism och cynism.